Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Vila i frid, Christian Falk

Jag gör ingen hemlighet av att jag avskyr när människor som egentligen har det väldigt bra klagar över att de inte har det ännu bättre. Att en krönikör i Aftonbladet under milt sagt dramatiska former ondgör sig över att tåget på vägen hem från lyxsemestern är 40 minuter sent gör mig bara förbannad. (Senast jag var på semester var 2006, så frågan är vem av oss som egentligen borde klaga.)

Christian Falks sommarprogram i P1 tillhörde dock definitivt inte kategorin Välmående människa gnäller. För mig har han alltid varit sinnesbilden för framgång. Hela hans karriär har i mina ögon varit en enda lång framgångssaga. Kring millennieskiftet gick det knappt att öppna tidningen utan att det stod om honom. Det har funnits få människor som jag varit så avundsjuk på som just honom. Han framstod som ett slags nav inom det svenska musiklivet. Alla vägar ledde till honom. Han var en musiker som både hade stora framgångar och som samtidigt hyllades av alla och vann priser (den kombinationen är faktiskt inte så vanlig).

Hans sommarprogram i P1 vände dock upp- och ned på allting. Helt klart hände någonting med hans karriär. Han kastades ut i den vardag som jag och otaliga olycksbröder/systrar befunnit sig i länge. Landet mellan helvetet och något ännu varmare ställe. Myndighetsskräck var ett mycket bra ord som Christian använde. Blotta åsynen av ett fönsterkuvert får mig att må fysiskt dåligt.

Kalla mig dum eller okunnig, men jag trodde inte att något sådant kunde hända en person som honom. En av landets absolut skickligaste musiker och musikproducenter, med en lång och framgångsrik karriär bakom sig. Han var allt annat än någon dagslända där framgångarna stigit honom åt huvudet. Frågan som åtminstone jag ställde mig, men som Christian verkade vara alltför blygsam för att besvara i sitt program, är var alla hans vänner fanns när hans liv började strula till sig. Alla som grät i kvällstidningarna när nyheten om hans död blev känd, var fanns ni under de svåra åren …?

Christian Falks sommarprogram var faktiskt ett sommarprogram av den typen som jag hoppades få höra. Jag kunde aldrig tro att han av alla människor, med den till synes perfekta karriären, skulle ge en röst åt alla oss socialt utslagna och oss som har värre saker att tänka på än att tåget på vägen hem från lyxsemestern är 40 minuter sent. Men jag hade fel. Christian, den till synes perfekta människan, beskrev ett liv och en tillvaro som hade många likheter med mitt eget liv. Det grämer mig dock att han inte själv fick höra sitt eget program sändas. Fuck Cancer, det kan inte upprepas nog ofta!

Vila i frid. Tack för all fantastisk musik, och tack för att du gav en röst åt oss på livets skuggsida.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s