Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för september, 2014

Dålig koll på verkligheten?

Expressen 24 september 2014.

Expressen 24 september 2014.

DN den 24 september 2014

DN 24 september 2014.

Den övre rubriken är hämtad från Expressens hemsida idag. Den undre rubriken kommer från DN:s hemsida, också idag. Det krävs ingen Einstein för att inse att någonting är allvarligt fel här, och det är givetvis DN som är ute och cyklar.

Det som DN främst åsyftar på i sin artikel är bostadsrätter. För att kunna köpa en bostadsrätt krävs att man tar banklån, plus att man kan betala en ganska saftig kontantinsats. Det är nog en försumbar del av de hemlösa som är hemlösa på grund av att de inte har lyckats hitta rätt lägenhet att köpa. Merparten av de hemlösa befinner sig i en sådan situation att banklån och kontantinsatser är helt otänkbara. De lever i en helt annan värld, långt ifrån allt vad pengar på banken heter. Den saken tycks dock ha gått DN helt förbi.

De lediga bostadsrätterna kommer inte att hjälpa de hemlösa som riskerar att frysa ihjäl till vintern. Hur svårt var det att inse innan DN satte den där olyckliga rubriken?


Bra gjort av Karin Adelsköld!

Karin Adelsköld på Twitter

Karin Adelsköld på Twitter (Det är jag som valt att maskera namnen.)

Det här med mobbing är ett svårt ämne. Det pratas inte i närheten lika mycket om det som det borde. Det finns flera anledningar till det. Mobbare anses som offer. Det är synd om dem, de mobbar för att de mår dåligt. Rektorer och lärare är rädda om skolans rykte. Ingen vill kännas vid att det förekommer mobbing på deras skolor. Ingen vill kännas vid att man inte har gjort allt man kunnat för att stoppa mobbing. En annan förklaring, som man dock gärna talar tyst om, är att det ofta är mobbarna som det går bra för senare i livet. Det är mobbarna som får bra jobb, höga löner, stort inflytande och ett bra liv i största allmänhet. Kort sagt kan man säga att mobbing har blivit något som är närmast socialt acceptabelt. (Låter det konstigt? Ja, det tycker jag med. Det är konstigt!)

Därför känns det enormt befriande att läsa ståuppkomikern, programledaren m.m. Karin Adelskölds twitterinlägg, där hon utan pardon hänger ut en av sina gamla mobbare, med namn och bild. Helt rätt! Man ska stå för det man har gjort. Många ifrågasatte att hon valde att hänga ut mobbaren med namn och bild, men jag tycker att det var helt rätt. Som mobbingoffer får man leva hela livet med det man varit med om, varför ska då en mobbare komma undan? Någon försökte hänvisa till att personen i fråga var ett barn när det hela hände, men det resonemanget köper jag inte.

Jag har själv blivit mobbad. Jag har blivit utsatt för saker som är jämförbara med det som Karin beskriver i sitt inlägg. Jag lever fortfarande med det som jag blivit utsatt för. Det gör uppenbarligen Karin också. Varför ska då inte hennes mobbare behöva leva med vad han gjort? Varför ska mobbaren få komma undan?

Vi talar mycket om rasism, och det med rätta, eftersom det är en av de mest vidriga företeelser som finns. Mobbing har vi dock glömt bort att prata om. Det är synd, för mobbing är precis lika vidrigt som rasism. De gånger vi talar om mobbing handlar det främst om att hitta bristerna i rapporter från Friends. Journalister får verka duktiga för att de har upptäckt någon siffra som inte stämmer helt med verkligheten. Vi har helt klart en del kvar att göra.


Mofibo till Sverige

Det här är en glad nyhet, den danska e-bokstjänsten Mofibo kommer att lanseras i Sverige till jul. Genom att betala en månadsavgift får man som läsare tillgång till en stor mängd äldre titlar (ungefär som Spotify, fast med e-böcker istället för musik). Därigenom utnyttjar man en av de största styrkorna hos e-boken, som blivit sorgligt förbisedd, nämligen möjligheten att göra äldre böcker tillgängliga. Böcker som inte längre finns i tryck och som kan vara svåra att få tag i på annat sätt.

Mofibo har bidragit till öka e-bokens marknadsandel med cirka tio procentenheter i Danmark, och man kan åtminstone hoppas att samma sak kommer att ske här. 


Belastning för samhället?

Känner mig tvungen att säga ifrån. Har åter stött på ett påstående som ofta förekommer, och som gör mig lika irriterad varje gång. Den här gången dök påståendet upp i den här artikeln från Expressen, som handlar om en kvinna som förlorat sin demente bror. Självklart en mycket tragisk historia, men jag tycker att det är helt oacceptabelt att den intervjuade kvinnan säger följande i artikeln:

Han har gjort så mycket gott, skött sig och aldrig begärt en krona av samhället och så får han detta tillbaka som tack.

Det är långt ifrån första gången jag stött på ett liknande påstående. Vet inte hur många gånger jag läst om personer som ”Aldrig någonsin legat samhället till last”. Att säga såna saker är bara dumheter. Jag förstår att folk är stolta över att ha kunnat försörja sig själv ett helt yrkesliv. Att ha arbete ger status. Att kunna försörja sig ger status, och vem vill inte ha status? Men, med vilken rätt klandrar man dem som varit mindre lyckligt lottade? Ingen har rätt att göra så! Alla har inte samma tur, så enkelt är det.

En sak ska alla ha klart för sig: Välfärden finns till eftersom precis vem som helst kan drabbas av otur. Precis vem som helst kan upptäcka en knöl i bröstet, eller få ett besked om att PSA-värdet stigit. Precis vem som helst kan råka ut för en skilsmässa, arbetslöshet, eller någon annan oväntad händelse som vänder upp och ned på tillvaron. Precis vem som helst kan vid olika tillfällen i livet behöva dra nytta av välfärden, och ingen ska någonsin behöva skämmas för det.

Att den intervjuade kvinnans bror ”aldrig begärt en krona av samhället” gör inte att han på något sätt är kvalificerad till bättre vård eller ska särbehandlas. Så fungerar inte samhället. Att man tvingats ”ligga samhället till last” (som somliga uttrycket saken) gör inte att man på något sätt är en sämre människa som ska behandlas sämre. Att man behöver nyttja samhällets socialförsäkringar betyder inte att man inte vill arbeta eller försörja sig själv. Att inte kunna försörja sig själv är en av de största personliga katastroferna som en människa kan drabbas av. Att befinna sig i en sån situation är svårt nog utan att någon ska tala om att man belastar samhället. Sådant struntprat ska ingen människa behöva lyssna på. Och ingen förtjänar något tack för att man aldrig behövt samhällets hjälp.

Avslutar det här inlägget med att citera några tänkvärda rader ur That’s life, en låt som gjordes känd av Frank Sinatra.

You’re riding high in April, shot down in May
But I, I ain’t never gonna change my tune
When I’m back on top in the month of June