Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Belastning för samhället?

Känner mig tvungen att säga ifrån. Har åter stött på ett påstående som ofta förekommer, och som gör mig lika irriterad varje gång. Den här gången dök påståendet upp i den här artikeln från Expressen, som handlar om en kvinna som förlorat sin demente bror. Självklart en mycket tragisk historia, men jag tycker att det är helt oacceptabelt att den intervjuade kvinnan säger följande i artikeln:

Han har gjort så mycket gott, skött sig och aldrig begärt en krona av samhället och så får han detta tillbaka som tack.

Det är långt ifrån första gången jag stött på ett liknande påstående. Vet inte hur många gånger jag läst om personer som ”Aldrig någonsin legat samhället till last”. Att säga såna saker är bara dumheter. Jag förstår att folk är stolta över att ha kunnat försörja sig själv ett helt yrkesliv. Att ha arbete ger status. Att kunna försörja sig ger status, och vem vill inte ha status? Men, med vilken rätt klandrar man dem som varit mindre lyckligt lottade? Ingen har rätt att göra så! Alla har inte samma tur, så enkelt är det.

En sak ska alla ha klart för sig: Välfärden finns till eftersom precis vem som helst kan drabbas av otur. Precis vem som helst kan upptäcka en knöl i bröstet, eller få ett besked om att PSA-värdet stigit. Precis vem som helst kan råka ut för en skilsmässa, arbetslöshet, eller någon annan oväntad händelse som vänder upp och ned på tillvaron. Precis vem som helst kan vid olika tillfällen i livet behöva dra nytta av välfärden, och ingen ska någonsin behöva skämmas för det.

Att den intervjuade kvinnans bror ”aldrig begärt en krona av samhället” gör inte att han på något sätt är kvalificerad till bättre vård eller ska särbehandlas. Så fungerar inte samhället. Att man tvingats ”ligga samhället till last” (som somliga uttrycket saken) gör inte att man på något sätt är en sämre människa som ska behandlas sämre. Att man behöver nyttja samhällets socialförsäkringar betyder inte att man inte vill arbeta eller försörja sig själv. Att inte kunna försörja sig själv är en av de största personliga katastroferna som en människa kan drabbas av. Att befinna sig i en sån situation är svårt nog utan att någon ska tala om att man belastar samhället. Sådant struntprat ska ingen människa behöva lyssna på. Och ingen förtjänar något tack för att man aldrig behövt samhällets hjälp.

Avslutar det här inlägget med att citera några tänkvärda rader ur That’s life, en låt som gjordes känd av Frank Sinatra.

You’re riding high in April, shot down in May
But I, I ain’t never gonna change my tune
When I’m back on top in the month of June

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s