Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för april, 2018

Vila i frid, Avicii

En normal diskussion mellan mig och min hustru Maria kan låta ungefär såhär: ”Har du hört att [nyligen avliden kändis] har dött?”, varpå den andre svarar: ”Ja, jag hörde det. Det var tråkigt.” Och sen är det inte mycket mer med det. Men idag var det annorlunda. Nyheten om Tim ”Avicii” Berglings död tog mig verkligen hårt. Både för att han är en person som jag såg upp till, och för att han såklart var alldeles för ung för att man ska behöva skriva Vila i frid till. Han har förekommit på den här bloggen (som mestadels har handlat om skrivande!) flera gånger. Bland annat var han föremål för ett av mina egna favoritinlägg genom tiderna, nämligen det här, som bär titeln Vem fick sista skrattet? Det var såklart Avicii som fick det sista skrattet.

Historien förtjänar en närmare förklaring. År 2012 lyckades en okänd person på ett forum för musiker och ljudtekniker, där jag var aktiv till och från, hitta ett fem år gammalt inlägg skrivet av en mycket ung Tim Bergling. Den unge Tim försökte förtvivlat få den ointresserade massan (däribland jag…) att lyssna på sina tidiga alster, men fick ingen respons alls. Det var alltså 2007. När det gamla inlägget återupptäcktes fem år senare (år 2012) var Avicii en superstjärna som sålde ut arenor världen över! Avicii fick det sista skrattet. Vi andra på forumet ignorerade honom, men han överbevisade oss alla. Det var trots allt en riktig solskenshistoria. Jag är glad att han överbevisade oss.

Aviciis historia gav mig hopp. Han visade att man på fem år faktiskt kan gå från att vara den som folk går förbi med näsan i vädret till att vara den som alla ser upp till. Jag kallade det Aviciis femårsplan. Jag tänkte då, när jag skrev det där inlägget 2012, att ”År 2017 är det jag som kommer att vara en stjärna!” Så blev det förstås inte. Jag lyckades få min första roman utgiven under de där fem åren, men det vore synd att säga att jag blev en stjärna. En bit in på 2018 kom jag att tänka på att ”Aj då, Aviciis femårsplan höll inte.” Jag ryckte på axlarna och tänkte ”Då får jag väl sätta upp en ny femårsplan”.

Vila i frid, Tim. Tack för att du gav mig hopp, och massor utav bra musik!

Annonser

Jag blev inte tillfrågad

Ingen har missat vad som har skett inom Svenska Akademien den senaste tiden. Den institution som jag en gång i tiden verkligen såg upp till, och nästan dyrkade, har visat sig vara ungefär samma typ av människor som mobbarna på min gamla skola. Jag har blivit besviken på vuxenvärlden många gånger, det här var inte första gången. Två av de stoltaste ögonblicken i mitt liv var när jag fick möjlighet att närvara på Nobelprisutdelningarna 1995 och 1996. För någon så pass intresserad av både litteratur och vetenskap i allmänhet var det en dröm som besannades. Jag har varit stolt över detta, och jag är fortfarande stolt över det, även om den senaste tidens händelser har kastat en viss skugga över det. Jag tar helt och hållet avstånd från den unkna sexism och grabbighet som visat sig vara en del av akademiens vardag.

Det här uppropet, som publicerades i Göteborgs-Posten den 14 april, är vällovligt. Det är väl formulerat och jag skriver helt och hållet under på det. Men jag var inte en av de 209 författarna som fick möjlighet att underteckna det. Jag är inte förvånad. På grund av svår neurologisk sjukdom har min karriär som skribent stött på ett allvarligt bakslag. Hela min vardag handlar om att överleva, och då är det svårt att försöka hinna med att vara en del av litteraturens innegäng.

Jag fick inte möjlighet att underteckna uppropet, men jag stöder helt och hållet de krafter som verkar för förnyelse inom Svenska Akademien. Sexism och unken grabbighet är bland det absolut värsta jag vet, och hör definitivt inte hemma i en sådan stolt och anrik institution (eller någon annanstans heller, för den delen). Någon som har Snille och smak som sin devis måste föregå med gott föredöme. Det som har hänt visar varken på snille eller smak!