Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för augusti, 2018

För 12 år sedan

Här följer ytterligare ett kapitel i den självbiografi som aldrig kommer att bli skriven. Den 16 augusti 2006 var en väldigt speciell dag i mitt liv, för det var då jag gjorde min första arbetsdag som valanalytiker åt SVT, i deras regionala valprogram Re:agera. Det behöver knappast ens sägas att jag fortfarande är oerhört stolt över det hela, och såhär i valtider känns det som rätta tillfället att skriva ett inlägg för att minnas tillbaka på en av de många saker som gjorde 2006 till det bästa året i hela mitt liv. Jag kom att bli oväntat engagerad i 2006 års val. Förutom jobbet som valanalytiker arbetade jag även med SVT:s vallokalsundersökning (ett jobb som inte hade något samband med jobbet som valanalytiker). Jag kom något otippat att tillbringa större delen av valdagen 2006 i Piteå, där jag bland annat satt i ett kök i ett församlingshem och rapporterade in rösterna med hjälp av mobilen, så att Sören Holmberg senare på kvällen kunde rapportera åt vilket håll valresultatet lutade. När det gäller valet i år ser läget något annorlunda ut. Jag vet att det är val, och jag kommer att rösta. Mer än så är det inte. Men låt oss nu återvända till den där magiska dagen 2006.

Tillsammans med två andra studenter samt en lärare på statsvetenskapsprogrammet vid Luleå Tekniska Universitet (LTU) blev jag tillfrågad om att medverka i deras milt sagt ambitiösa satsning. Förutom tv-sändningarna skulle vi även medverka i deras webbsändningar, någonting som var oerhört nytt och oprövat på den tiden. I några av rummen bredvid konferensrummet där det första mötet om programmen ägde rum i maj samma år höll några medarbetare på Uppdrag Granskning till. Snacka om att det kändes som att man befann sig i hetluften! Jag påpekade artigt för redaktörerna, efter att ha läst igenom planeringen, att det inte var försvarbart att låta partier som inte redan var invalda att delta i programmen, något som de höll med om. Att det däremot på samtliga förekommande ställen i planeringsdokumentet stod ”stadsvetare” (!) var något jag valde att inte säga något om …

Jag förberedde mig inför första sändningen genom att bland annat läsa Partier och organisationer, en bok som jag hittat på universitetsbiblioteket och som jag trodde skulle kunna ge mig användbar information. Till min stora förvåning och förtjusning visade det sig att en av medförfattarna var min gamle rektor vid Torsbergsgymnasiet i Bollnäs, Mats Bäck (som skrivit den tillsammans med Tommy Möller, professor i statsvetenskap)! Det var ohjälpligt svårt att helt och hållet förbereda sig inför första sändningen. Jag var utan tvekan ingen K-G Bergström eller Mats Knutsson, och hade förstås inte en aning om vilka frågor programledarna skulle komma att ställa. Jag studerade noggrant den dvd med reportagen som jag fått i förväg och gjorde mitt bästa för att försöka klura ut vilka frågor som kunde tänkas dyka upp.

Första sändningen förlöpte utan några vidare missöden, förutom att reportagen som visades i sändning skilde sig avsevärt från dem jag fått se i förväg. För en av fotograferna var det dock betydligt värre. Två minuter innan sändningsstart försvann bilden från kameran. Det visade sig snabbt vara en sladd som lossnat. Med tanke på att jag studerat Ljud- och bildproduktion vid Högskolan Dalarna infann sig genast instinkten att försöka hjälpa till att lösa problemet, men om jag minns rätt hittade fotografen själv problemet. Strax efter sändningsstart råkade han backa rakt in i glasdekoren, som gav ifrån sig ett oväsen som utan tvekan hördes i sändning. Studion var varm som någon av smältugnarna på SSAB och redaktören tvingades bättra på mitt smink medan första reportaget visades. (Sminket var en intressant detalj i det hela, som jag kommer att återkomma till.) Men när de röda sändningslamporna på kamerorna slocknat kunde vi summera en lyckad kväll. Redaktörerna var nöjda. Allt kändes bra.

Fram tills dagen efter, då jag gjorde misstaget att läsa vad några av länets mer framträdande politiker skrev om programmet på sina bloggar, det vill säga. Där var det ord och inga visor. Dåvarande Folkpartiets starka kvinna i länet var rasande. Rosenrasande. Och en kristdemokrat, som tydligen även var forskare vid LTU, skrev att han skämdes över att vara knuten till samma lärosäte som oss. Jag blev både paff och ledsen, jag förstod ärligt talat inte vad vi hade gjort för fel. Jag övervägde att söka upp kristdemokraten i fråga och ta ett allvarligt samtal med honom, för jag tror inte alls att han hade varit sådär överlägsen och stursk öga mot öga. På nätet kan man låtsas vara alltifrån James Bond till Leif G.W. Persson och hela skalan däremellan. Det är alltid enkelt att vräka ur sig elakheter och vara ”Allan Ballan” så länge man slipper inse att det är levande människor man talar om. Men jag valde att agera professionellt. Och elakheterna visade sig vara en god förberedelse inför ett annat arbete jag skulle komma att ha några år senare. Men det är ett annat kapitel i den självbiografi som aldrig kommer att skrivas, så det berör jag inte här.

Den svåraste delen av förberedelserna inför tv-jobbet kom något oväntat att utgöras av … sminket! Eftersom SVT rationaliserat bort all sminkpersonal (och det mesta annat som sker utanför Stockholm) måste alla som syns i rutan själva stå för sminket. Jag ägde inget som helst smink, och hade ingen aning om hur man sminkar sig (trots att jag läst bildproduktion ingick det faktiskt inte i kursplanen, för ingen hade nog förutsett att det var en kunskap som behövdes när det faktiskt finns professionella sminkörer). Min hustru Maria fick ägna mycket tid och möda åt att lära mig att sminka mig, vilket hon ska ha all tack för! Eftersom det har gått 12 år sedan det hela hände, och jag inte på något vis längre är kvar i branschen, tänker jag avslöja en ganska anmärkningsvärd detalj i sammanhanget: Lönen jag fick för mina arbetsinsatser täckte inte kostnaderna för sminket! Men eftersom jag var ung och framåtsträvande, och hoppades på fler liknande jobb i framtiden, vågade jag inte ta strid om det hela utan tänkte att ”Det spelar ingen roll om 100 år”.

Den 23 augusti gjorde jag mitt andra, och sista, gig som statsvetare. Jag var överlycklig över det jag åstadkommit och att jag haft lyckan att bli utvald. Jag var något så ovanligt som en statsvetarstudent som faktiskt arbetat som statsvetare. ”Det här kommer att se oerhört bra ut i mitt CV!” tänkte jag glatt. ”Det här kommer att underlätta mitt framtida arbetssökande!” 2006 var året när precis allting verkade gå min väg. För någon som haft otur med det mesta i livet kändes det som ett trendbrott. Kanske var lyckan på väg att vända? Jag var optimistisk och naiv, för den som har läst mitt förra blogginlägg vet redan att jag hade fel.

Väldigt fel.

Annonser