Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Livet

Politiken: Ett personligt misslyckande

Att jag är intresserad av politik har nog inte undgått någon, för varför skulle man annars utbilda sig till statsvetare, och arbeta som valanalytiker i tv …? Men få vet hur det hela började (och tyvärr även slutade). Det här är dessvärre en ganska mörk historia som jag dragit mig för att berätta, men nu känner jag att tiden nog är mogen.

Mitt intresse för politik började redan när 80-talet övergick i 90-tal. Det var precis vid den här tiden som man började upptäcka att naturresurser inte är oändliga, och att vi måste ta bättre hand om vår planet om den ska fortsätta att vara beboelig även i framtiden. Det här var tiden när man började inse att det var ganska korkat att slänga konservburkar i hushållssoporna. Jag var en av alla dem som fångades av det nyvaknade intresset för miljöfrågan. Mitt engagemang för politik (och då i synnerhet miljön; andra viktiga frågor som social utsatthet kom in senare i livet) handlade till en början främst om att öka medvetandet hos dem i min omgivning, precis det som politik och förändring faktiskt handlar om.

Men ryktet om mitt engagemang kom att sträcka sig mycket längre än så. I en tid när intresset för politik bland landets unga var milt sagt svalt fick jag en personlig inbjudan av dåvarande mark- och planminister [en slags biträdande miljöminister] Görel Thurdin (C) att tillbringa en dag på Miljödepartementet och Rosenbad. Jag fick åka limousin med tonade bilrutor, träffade på flera av dåtidens mest kända politiker i korridorerna och satt och diskuterade kärnkraft med vuxna tjänstemän. Det blev en av de mest omtumlande dagarna i hela mitt liv, och höjdpunkten var när jag fann mig stå öga mot öga med dåvarande statsministern, Carl Bildt (M). Vi skrev autografer åt varandra – bilden där jag skrev autograf åt dåvarande statsministern kom att bli så klassisk att den prydde ett korsord (!!!) i Aftonbladet några år senare. Vilken dag det var!

En annan ung man med stort politiskt intresse fick en liknande inbjudan i ungefär samma veva. Idag är han utbildningsminister och språkrör för MP, det är givetvis Gustav Fridolin jag talar om. Men vad var det som gjorde att Fridolin gjorde kometkarriär medan mitt liv slutade i misär? Det är dit vi kommer nu.

Mina framgångar (om man nu kan kalla dem så) gick inte mina mobbare förbi. Att jag sedan som 14-åring år 1995 var en av länsvinnarna i DN:s Nutidsorientering, och därför fick motta en utmärkelse av drottning Silvia, gjorde inte saken bättre (eller hur man nu ska uttrycka det). Inga träd får ju som bekant växa upp till himlen. Jag åkte på gruppstryk fler gånger än jag kan räkna till. Jag blev mobbad, trakasserad, hånad, slagen, sparkad i huvudet och hotad till livet av mina jämnåriga (men även av äldre). Det förekom att mobbare ”hotade” med att berätta att jag hade ”sysslat med politik” (!!!). Man kunde inbilla sig att politik är bland det viktigaste som finns, och att det är någonting viktigt som angår oss alla, men det var som sagt 90-talet vi pratar om, då fungerade saker och ting annorlunda.

Politik var inget man intresserade sig ostraffat för på 90-talet. På 1970-talet hade var och varannan person ett politiskt engagemang. Det var en självklarhet. På 2010-talet likaså. Där emellan kom 1990-talet, som nog måste klassas som ett förlorat decennium för politiskt intresse hos de unga. Jag passade på att ögna igenom några valsedlar från olika partier inför årets riksdagsval. De kandidater som är födda på 80-talet var lätträknade. Jag är tyvärr inte förvånad. Att intressera sig för politik var helt enkelt inte acceptabelt på 90-talet.

All mobbing och alla trakasserier jag utsattes för avskräckte mig från en fortsatt karriär inom politiken och gjorde att jag drabbades av svåra personliga problem (dessa får ni läsa mer om i den i tidigare inlägg omtalade självbiografin som aldrig kommer att skrivas). Under studieåren i Luleå var jag under en kort period medlem i dåvarande Folkpartiet samt Liberala Ungdomsförbundet, men fick snabbt kalla fötter. Det kändes att mitt tåg hade passerat. Som 11-åring såg jag framför mig en karriär inom politiken, antingen som karriärspolitiker eller som tjänsteman på något departement, men jag insåg tyvärr snabbt att det inte skulle bli så. Tanken att politik var någonting väldigt fult som man bara inte sysslade med hade rotat sig ända in i märgen. Det blev ingen politisk karriär för mig.

Jag vågar påstå att mitt CV inom politiken är betydligt mer omfattande än hos de flesta andra som är födda på det tidiga 80-talet, men ändå blev det en dikeskörning utan dess like. Jag minns att någon journalist konstaterade att ”Återväxten [inom politiken] var tryggad”, men så blev det inte. Vad borde ha gjorts annorlunda? Jag kan skriva en lång lista över detta, men nöjer mig med att ta ett illustrativt exempel som sammanfattar i stort sett allting: När jag gick i fjärde klass fick jag under skolavslutningen, inför hela skolan, ta emot en utmärkelse från en miljöorganisation (som jag dessvärre har glömt namnet på, vilket jag beklagar). Efteråt var det dock inte tal om några gratulationer och vänliga tillrop från mina skolkamrater, utan allting handlade om hur konstigt jag gick (!!!) när jag steg fram för att ta emot utmärkelsen av skolans rektor. Såna saker hände hela tiden. Vuxenvärlden blundade. Det var ytterst få övertramp som på något sätt ledde till reaktioner. Var man ”politiker” fick man skylla sig själv om man blev trakasserad på landets största arbetsplats (dvs. skolan). Givetvis var det ingen som sa det rakt ut, men så var det. Ingen stod upp för mig. De gånger jag försökte få skolans vuxna att ta tag i problemen fick jag höra, både av vuxna och av mobbare, att jag ”var för känslig”. Vilken ungdom vill då intressera sig för politik …?

Min karriär, både inom politiken, som statsvetare, författare och musiker, är över nu. Min neurologiska sjukdom, som tvingat mig till ett liv i rullstol, har satt stopp för allting. Jag lever i fattigdom, tvingas använda text och teckenspråk för att kunna kommunicera med omvärlden, och har ångest för varje sjukvårdsrelaterad kostnad som uppkommer. Jag lyckades inte göra en sådan karriär som Gustav Fridolin gjorde. Det är bara att avundas att han lyckades med det som jag inte lyckades med. Även Annie Lööf och Ebba Busch Thor är två framgångsrika politiker som faktiskt är födda på 80-talet. Det gläder mig. Det finns maskrosor som lyckas gro även ur asfalt. Den enda ”karriär” som återstår för mig är ”karriären” som samhällsmedborgare. Det är någonting som vi alla är skyldiga att vara. Världen blir vad vi gör den till!

Nästa gång det är svårt att få ungdomar att engagera sig politiskt rekommenderar jag vuxenvärlden att ta bättre vara på dem som faktiskt vill engagera sig, de som faktiskt brinner för att göra världen till en bättre plats. Under bättre omständigheter vore det jag själv som vore mentor för politiskt intresserade ungdomar.

Annonser

För 12 år sedan

Här följer ytterligare ett kapitel i den självbiografi som aldrig kommer att bli skriven. Den 16 augusti 2006 var en väldigt speciell dag i mitt liv, för det var då jag gjorde min första arbetsdag som valanalytiker åt SVT, i deras regionala valprogram Re:agera. Det behöver knappast ens sägas att jag fortfarande är oerhört stolt över det hela, och såhär i valtider känns det som rätta tillfället att skriva ett inlägg för att minnas tillbaka på en av de många saker som gjorde 2006 till det bästa året i hela mitt liv. Jag kom att bli oväntat engagerad i 2006 års val. Förutom jobbet som valanalytiker arbetade jag även med SVT:s vallokalsundersökning (ett jobb som inte hade något samband med jobbet som valanalytiker). Jag kom något otippat att tillbringa större delen av valdagen 2006 i Piteå, där jag bland annat satt i ett kök i ett församlingshem och rapporterade in rösterna med hjälp av mobilen, så att Sören Holmberg senare på kvällen kunde rapportera åt vilket håll valresultatet lutade. När det gäller valet i år ser läget något annorlunda ut. Jag vet att det är val, och jag kommer att rösta. Mer än så är det inte. Men låt oss nu återvända till den där magiska dagen 2006.

Tillsammans med två andra studenter samt en lärare på statsvetenskapsprogrammet vid Luleå Tekniska Universitet (LTU) blev jag tillfrågad om att medverka i deras milt sagt ambitiösa satsning. Förutom tv-sändningarna skulle vi även medverka i deras webbsändningar, någonting som var oerhört nytt och oprövat på den tiden. I några av rummen bredvid konferensrummet där det första mötet om programmen ägde rum i maj samma år höll några medarbetare på Uppdrag Granskning till. Snacka om att det kändes som att man befann sig i hetluften! Jag påpekade artigt för redaktörerna, efter att ha läst igenom planeringen, att det inte var försvarbart att låta partier som inte redan var invalda att delta i programmen, något som de höll med om. Att det däremot på samtliga förekommande ställen i planeringsdokumentet stod ”stadsvetare” (!) var något jag valde att inte säga något om …

Jag förberedde mig inför första sändningen genom att bland annat läsa Partier och organisationer, en bok som jag hittat på universitetsbiblioteket och som jag trodde skulle kunna ge mig användbar information. Till min stora förvåning och förtjusning visade det sig att en av medförfattarna var min gamle rektor vid Torsbergsgymnasiet i Bollnäs, Mats Bäck (som skrivit den tillsammans med Tommy Möller, professor i statsvetenskap)! Det var ohjälpligt svårt att helt och hållet förbereda sig inför första sändningen. Jag var utan tvekan ingen K-G Bergström eller Mats Knutsson, och hade förstås inte en aning om vilka frågor programledarna skulle komma att ställa. Jag studerade noggrant den dvd med reportagen som jag fått i förväg och gjorde mitt bästa för att försöka klura ut vilka frågor som kunde tänkas dyka upp.

Första sändningen förlöpte utan några vidare missöden, förutom att reportagen som visades i sändning skilde sig avsevärt från dem jag fått se i förväg. För en av fotograferna var det dock betydligt värre. Två minuter innan sändningsstart försvann bilden från kameran. Det visade sig snabbt vara en sladd som lossnat. Med tanke på att jag studerat Ljud- och bildproduktion vid Högskolan Dalarna infann sig genast instinkten att försöka hjälpa till att lösa problemet, men om jag minns rätt hittade fotografen själv problemet. Strax efter sändningsstart råkade han backa rakt in i glasdekoren, som gav ifrån sig ett oväsen som utan tvekan hördes i sändning. Studion var varm som någon av smältugnarna på SSAB och redaktören tvingades bättra på mitt smink medan första reportaget visades. (Sminket var en intressant detalj i det hela, som jag kommer att återkomma till.) Men när de röda sändningslamporna på kamerorna slocknat kunde vi summera en lyckad kväll. Redaktörerna var nöjda. Allt kändes bra.

Fram tills dagen efter, då jag gjorde misstaget att läsa vad några av länets mer framträdande politiker skrev om programmet på sina bloggar, det vill säga. Där var det ord och inga visor. Dåvarande Folkpartiets starka kvinna i länet var rasande. Rosenrasande. Och en kristdemokrat, som tydligen även var forskare vid LTU, skrev att han skämdes över att vara knuten till samma lärosäte som oss. Jag blev både paff och ledsen, jag förstod ärligt talat inte vad vi hade gjort för fel. Jag övervägde att söka upp kristdemokraten i fråga och ta ett allvarligt samtal med honom, för jag tror inte alls att han hade varit sådär överlägsen och stursk öga mot öga. På nätet kan man låtsas vara alltifrån James Bond till Leif G.W. Persson och hela skalan däremellan. Det är alltid enkelt att vräka ur sig elakheter och vara ”Allan Ballan” så länge man slipper inse att det är levande människor man talar om. Men jag valde att agera professionellt. Och elakheterna visade sig vara en god förberedelse inför ett annat arbete jag skulle komma att ha några år senare. Men det är ett annat kapitel i den självbiografi som aldrig kommer att skrivas, så det berör jag inte här.

Den svåraste delen av förberedelserna inför tv-jobbet kom något oväntat att utgöras av … sminket! Eftersom SVT rationaliserat bort all sminkpersonal (och det mesta annat som sker utanför Stockholm) måste alla som syns i rutan själva stå för sminket. Jag ägde inget som helst smink, och hade ingen aning om hur man sminkar sig (trots att jag läst bildproduktion ingick det faktiskt inte i kursplanen, för ingen hade nog förutsett att det var en kunskap som behövdes när det faktiskt finns professionella sminkörer). Min hustru Maria fick ägna mycket tid och möda åt att lära mig att sminka mig, vilket hon ska ha all tack för! Eftersom det har gått 12 år sedan det hela hände, och jag inte på något vis längre är kvar i branschen, tänker jag avslöja en ganska anmärkningsvärd detalj i sammanhanget: Lönen jag fick för mina arbetsinsatser täckte inte kostnaderna för sminket! Men eftersom jag var ung och framåtsträvande, och hoppades på fler liknande jobb i framtiden, vågade jag inte ta strid om det hela utan tänkte att ”Det spelar ingen roll om 100 år”.

Den 23 augusti gjorde jag mitt andra, och sista, gig som statsvetare. Jag var överlycklig över det jag åstadkommit och att jag haft lyckan att bli utvald. Jag var något så ovanligt som en statsvetarstudent som faktiskt arbetat som statsvetare. ”Det här kommer att se oerhört bra ut i mitt CV!” tänkte jag glatt. ”Det här kommer att underlätta mitt framtida arbetssökande!” 2006 var året när precis allting verkade gå min väg. För någon som haft otur med det mesta i livet kändes det som ett trendbrott. Kanske var lyckan på väg att vända? Jag var optimistisk och naiv, för den som har läst mitt förra blogginlägg vet redan att jag hade fel.

Väldigt fel.


För 10 år sedan

Det här med självbiografier är intressant. För att få ge ut en självbiografi måste man vara känd. Det var åtminstone de obarmhärtiga orden som statsvetaren Nils Elvander (1928-2006) möttes av när han kort före sin död kontaktade ett känt förlag angående den självbiografi han just skrivit. Det räcker inte med att ha upplevt väldigt mycket och dragit lärdomar som även kan vara intressanta för andra, man måste vara känd. Jag är inte känd, och lyckligtvis har jag aldrig för en sekund känt något behov av att skriva någon självbiografi, men här följer ändå ett kapitel ur den självbiografi som aldrig kommer att skrivas.

Den 18 juni 2008 var dagen då min karriär som statsvetare tvärdog. Efter att jag år 2007 tog min magisterexamen i statsvetenskap drömde jag genast om att doktorera. Flera av mina lärare vid universitetet hade uppmuntrat mig. Med viss möda skrev jag ihop en avhandlingsplan. Jag märkte genast att det inte var som att skriva någon kandidatuppsats, men samtidigt har jag aldrig varit rädd för utmaningar. Att skriva en avhandlingsplan var en intressant utmaning som jag gärna tog mig an.

Så var det dags. Den 18 juni 2008 var jag kallad på anställningsintervju för en tjänst som doktorand i statsvetenskap. Platsen var Östersund. Det var inte den enda gången år 2008 som jag kom att besöka den staden. Tidigare på året hade jag blivit kallad på en intervju som sekreterare inom landstinget. Senare på året kom jag att bli kallad på intervju för en tjänst som handläggare på dåvarande Folkhälsoinstitutet. Men än så länge var det alltså den 18 juni. Jag anlände till staden tidigt på morgonen. Intervjun var först klockan 15. Jag fick spendera åtta timmar bäst jag kunde.

Den sista halvtimmen före intervjun satt jag i en ödslig korridor och väntade. Från en radio någonstans hörde jag plötsligt hur den gamla popdängan You’re gonna get it med Trance Dance spelas. Bandets trummis, Sören Johansson, var en av mina lärare i ljudteknik under åren på Ljud- och bildproduktionsprogrammet vid Högskolan Dalarna i Falun. ”Det kommer att gå bra för dig” var orden han sa när jag spelade upp några av mina tidiga alster för honom. Jag påmindes om de orden när jag hörde låten spelas på radion. Kanske var det ett tecken att just den låten spelades just då? Kanske betydde det att det var nu det äntligen skulle gå bra för mig…? Tyvärr blev det inte så. (Här är det värt att notera att Sören faktiskt hade rätt. Det blev förvisso inget skivkontrakt, men en av låtarna som jag fick beröm för, Wintersleep, kom att bli ofta spelad i P4 Norrbotten under mitten av 00-talet. Även P4 Gävleborg spelade den.)

Jag hade noga förberett mig inför intervjun. Jag hade suttit och läst och förberett mig hela vägen på tåget. Jag visste precis vilka teorier jag ville pröva och vad min avhandling skulle inrikta sig på. Tyvärr visade det sig snabbt att jag hade gjort en miss. Jag hade bestämt att min avhandling skulle handla om slitningar inom kommuner, men jag hade inte närmare undersökt exakt vilka kommuner jag skulle undersöka. Jag hade givetvis några spridda exempel på kommuner där slitningar förekom, men inte mer än så. Jag trodde att det hela skulle vara en senare fråga. Så fel jag hade. Fiaskot var ett faktum. När jag kom till hotellet (jag hade ingen möjlighet att resa tillbaka samma dag, eftersom alla tåg var fullbokade och det inte gick några bussar) slog jag på TV:n för att se EM-matchen mellan Sverige och Ryssland. Men tack vare min utmattning somnade jag genast och slapp se när Sverige också stod för ett praktfiasko och åkte ur EM. (Notera att jag skrev tack vare och inte på grund av; jag är glad att jag slapp se eländet.)

Man kan visserligen säga att jag lärde mig en del av det som hände, lärdomar som kunde vara viktiga att ha med sig vid ett senare tillfälle. Tyvärr fick jag inga fler chanser. Året efter började resan genom helvetet. Efter att ha varit och handlat, och sedan lämnat varorna kvar och gått ut igen, blev jag sjukskriven för utbrändhet. När jag äntligen kom på fötterna igen fick jag ett vikariat som utredare vid en statlig myndighet. Men när vikariatet var avslutat och det åter var dags att ge sig ut på arbetsmarknaden började jag notera konstigheter med min kropp, som inte berodde på utbrändhet. Det är ett annat kapitel i den självbiografi som aldrig kommer att skrivas, så det berör jag inte här, men det skulle senare visa sig vara de tidiga tecknen på allvarlig neurologisk sjukdom.

10 år går fort. Om du mot all förmodan har orkat dig igenom den här väggen av text kan jag berätta att mitt liv visserligen ser helt annorlunda ut idag än för 10 år sedan, men att jag inte har gett upp. Jo, drömmarna om att doktorera i statsvetenskap har jag gett upp sedan länge på grund av hälsan, men jag läser mycket facklitteratur och håller mig fortfarande uppdaterad om vad som händer inom området. Jag skriver fortfarande (jag började skriva 2007 som ett sätt att hantera den svåra situationen som arbetslösheten innebar), och jag gör fortfarande musik så mycket jag bara orkar. Om 10 år finns det en liten risk att jag måste använda en dator som styrs av min blick, men att ge upp, det kommer jag aldrig att göra.


Vila i frid, Avicii

En normal diskussion mellan mig och min hustru Maria kan låta ungefär såhär: ”Har du hört att [nyligen avliden kändis] har dött?”, varpå den andre svarar: ”Ja, jag hörde det. Det var tråkigt.” Och sen är det inte mycket mer med det. Men idag var det annorlunda. Nyheten om Tim ”Avicii” Berglings död tog mig verkligen hårt. Både för att han är en person som jag såg upp till, och för att han såklart var alldeles för ung för att man ska behöva skriva Vila i frid till. Han har förekommit på den här bloggen (som mestadels har handlat om skrivande!) flera gånger. Bland annat var han föremål för ett av mina egna favoritinlägg genom tiderna, nämligen det här, som bär titeln Vem fick sista skrattet? Det var såklart Avicii som fick det sista skrattet.

Historien förtjänar en närmare förklaring. År 2012 lyckades en okänd person på ett forum för musiker och ljudtekniker, där jag var aktiv till och från, hitta ett fem år gammalt inlägg skrivet av en mycket ung Tim Bergling. Den unge Tim försökte förtvivlat få den ointresserade massan (däribland jag…) att lyssna på sina tidiga alster, men fick ingen respons alls. Det var alltså 2007. När det gamla inlägget återupptäcktes fem år senare (år 2012) var Avicii en superstjärna som sålde ut arenor världen över! Avicii fick det sista skrattet. Vi andra på forumet ignorerade honom, men han överbevisade oss alla. Det var trots allt en riktig solskenshistoria. Jag är glad att han överbevisade oss.

Aviciis historia gav mig hopp. Han visade att man på fem år faktiskt kan gå från att vara den som folk går förbi med näsan i vädret till att vara den som alla ser upp till. Jag kallade det Aviciis femårsplan. Jag tänkte då, när jag skrev det där inlägget 2012, att ”År 2017 är det jag som kommer att vara en stjärna!” Så blev det förstås inte. Jag lyckades få min första roman utgiven under de där fem åren, men det vore synd att säga att jag blev en stjärna. En bit in på 2018 kom jag att tänka på att ”Aj då, Aviciis femårsplan höll inte.” Jag ryckte på axlarna och tänkte ”Då får jag väl sätta upp en ny femårsplan”.

Vila i frid, Tim. Tack för att du gav mig hopp, och massor utav bra musik!


En Epok går i graven

Årets första inlägg kommer med en tråkig nyhet. Epok Förlag är nedlagt. Det är ett tråkigt besked då det finns alltför få förlag i Sverige som ger ut fantasy och närbesläktade genrer. För egen del har det dock mindre betydelse. Med kraftigt sviktande hälsa är det inte längre högsta prioritet för mig att bli utgiven. Jag har annat att tänka på. Men jag fortsätter givetvis att skriva (och göra musik, förstås) så mycket jag orkar.


Tystnad skadar

dtg_171019

Vad har bilden ovan med saken att göra? Jag kommer till det.

Ingen kan ha missat den vällovliga #MeToo-kampanjen. Även om jag mycket väl visste hur utbrett det hemska som händer faktiskt är kom det som en chock för mig när jag såg hur många av mina följare på Twitter som faktiskt hade historier att berätta. Det gjorde mig verkligen ledsen. Det är verkligen en sjuk värld vi lever i. Det är vedervärdigt bortom alla gränser att det finns människor som anser sig ha rätten att skada andra människor, ha rätten till andra människors kroppar. Och att det i många fall handlar om människor med maktpositioner, det är så äckligt att det inte finns ord för det! Att bland annat en av landets mest högprofilerade opinionsbildare och en av landets mest välkända medieprofiler har utpekats på goda grunder visar på precis allting som är fel i samhället. Har man makt och status klarar man sig alltid undan. Det går i alla fall emot allt som jag någonsin stått för.

Jag har inte använt hashtagen #MeToo, för jag anser inte att den ska brukas av personer som bara vill skriva hur otroligt fel det hela är. Det är inte det den är till för. Den är till för personer som verkligen har saker att berätta. Vi andra har som skyldighet att 365/366 dagar om året se till att ingen någonsin kommer undan med att skada någon annan. Det ska inte behövas några särskilda hashtags för det, det är vår skyldighet som medmänniskor!

Tyvärr kunde jag ha varit en av alla dem som haft historier att berätta. Bollnäs 1999 och Falun 2003. Det som räddade mig var det faktum att jag är kille. Det som hände i Falun 2003 var särskilt otäckt. Jag hade varit på Statoil i andra änden av stan en sen natt och handlat. På väg hem hör jag hur två personer (två unga killar, skulle det visa sig) springer ikapp mig. Jag reagerade inte så mycket på det, förrän den ena av dem stirrar på mig och utbrister ”Fan, det är ju en kille!”, varpå de båda snabbt försvinner. På grund av mitt långa, röda hår blev jag ofta misstagen för att vara tjej på den tiden. Vad som hade hänt om jag inte varit kille vill jag inte tänka på. (Incidenten i Bollnäs var av liknande art, men det hade blivit värst för gubben själv om han försökt sig på något.) Det är inga upplevelser som (enligt min mening) platsar under #MeToo, men det gav mig en skrämmande inblick i vad som kunde ha hänt.

Var kommer då bilden i inläggets början in i sammanhanget? Jag satt häromkvällen och gjorde research inför årets NaNoWriMo-projekt. Årets roman har titeln Hjältars tysta avsked och kommer att bli en mycket mörk historia som handlar om vad som händer när två olika folk inte längre kan leva sida vid sida i samma rike. Jag gjorde bland annat research på krigsbrott, folkmord och etnisk rensning. Det var lärorikt, det är sånt som egentligen alla människor borde ha insikt i, men det var skrämmande som själva tusan. För att inte riskera att drabbas av fler mardrömmar än nödvändigt bestämde jag mig för att ta till en gammal beprövad strategi, att titta på någonting riktigt oskyldigt för att skingra tankarna. Vad kan vara mer oskyldigt än David the Gnome (även känd som Nya äventyr i tomteskogen), den alldeles fantastiska tecknade spanska 80-talsserien med det viktiga budskapet att man inte nödvändigtvis är bättre för att man är större? Med den senaste tidens händelser i åtanke, hur otroligt fel känns det inte att se namnet på en av världshistoriens äckligaste människor mot en bakgrund av de tre hararna som är vänner till gnomen David …? (Men jag hoppas innerligt att detta inte kommer att solka ned minnet av den helt fantastiska serien.)

För att citera första strofen ur den mycket vackra vinjettmelodin till nämnda serie:

Look around you. There are many things to see, that some would say, could never be.

De orden har dessvärre fått en ny, skrämmande innebörd. (Men det är inte programmets producent som har skrivit den låten, och ingen skugga faller över någon annan inblandad.) I de lugnaste vatten gömmer sig de fulaste fiskarna. Vem som helst kan vara den som har förstört någon annans liv.

Tystnad skadar.


Varför pissa på de svagaste?

kadhammar_160207

Peter Kadhammar i Aftonbladet den 7 februari 2016

Det där var ju inte särskilt trevligt skrivet av Aftonbladets Peter Kadhammar i den här artikeln. Man tillhör alltså ”de gamla vanliga … socialfallen” om man befinner sig i en så pass svår livssituation att ens enda utväg är att vända sig till den kommunala socialförvaltningen. Vad är det egentligen för människosyn?

Jag kan garantera att Kadhammar många gånger under sin karriär har suttit och fikat tillsammans med kollegor som någon gång under sitt liv tvingats ta hjälp av socialen för att överleva. Det är inte så att de som någon gång tvingats ta hjälp av dem är konstiga människor som själva har orsakat sin situation. Det är helt normala människor som under kortare eller längre tid hamnat i en livskris. Människor som behöver stöd under en period för att förhoppningsvis i ett senare skede klara sig på egen hand. Människor som är extremt sårbara och de absolut mest utsatta i samhället. Det är ingenting som ger en välmående journalist med stora journalistpriset under bältet rätt att svänga sig med sådana uttryck. Det är verkligen att pissa på de svagaste och mest utsatta personerna i samhället.

Man kunde tro att journalister stod på de svagas sida.