Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Livet

Tystnad skadar

dtg_171019

Vad har bilden ovan med saken att göra? Jag kommer till det.

Ingen kan ha missat den vällovliga #MeToo-kampanjen. Även om jag mycket väl visste hur utbrett det hemska som händer faktiskt är kom det som en chock för mig när jag såg hur många av mina följare på Twitter som faktiskt hade historier att berätta. Det gjorde mig verkligen ledsen. Det är verkligen en sjuk värld vi lever i. Det är vedervärdigt bortom alla gränser att det finns människor som anser sig ha rätten att skada andra människor, ha rätten till andra människors kroppar. Och att det i många fall handlar om människor med maktpositioner, det är så äckligt att det inte finns ord för det! Att bland annat en av landets mest högprofilerade opinionsbildare och en av landets mest välkända medieprofiler har utpekats på goda grunder visar på precis allting som är fel i samhället. Har man makt och status klarar man sig alltid undan. Det går i alla fall emot allt som jag någonsin stått för.

Jag har inte använt hashtagen #MeToo, för jag anser inte att den ska brukas av personer som bara vill skriva hur otroligt fel det hela är. Det är inte det den är till för. Den är till för personer som verkligen har saker att berätta. Vi andra har som skyldighet att 365/366 dagar om året se till att ingen någonsin kommer undan med att skada någon annan. Det ska inte behövas några särskilda hashtags för det, det är vår skyldighet som medmänniskor!

Tyvärr kunde jag ha varit en av alla dem som haft historier att berätta. Bollnäs 1999 och Falun 2003. Det som räddade mig var det faktum att jag är kille. Det som hände i Falun 2003 var särskilt otäckt. Jag hade varit på Statoil i andra änden av stan en sen natt och handlat. På väg hem hör jag hur två personer (två unga killar, skulle det visa sig) springer ikapp mig. Jag reagerade inte så mycket på det, förrän den ena av dem stirrar på mig och utbrister ”Fan, det är ju en kille!”, varpå de båda snabbt försvinner. På grund av mitt långa, röda hår blev jag ofta misstagen för att vara tjej på den tiden. Vad som hade hänt om jag inte varit kille vill jag inte tänka på. (Incidenten i Bollnäs var av liknande art, men det hade blivit värst för gubben själv om han försökt sig på något.) Det är inga upplevelser som (enligt min mening) platsar under #MeToo, men det gav mig en skrämmande inblick i vad som kunde ha hänt.

Var kommer då bilden i inläggets början in i sammanhanget? Jag satt häromkvällen och gjorde research inför årets NaNoWriMo-projekt. Årets roman har titeln Hjältars tysta avsked och kommer att bli en mycket mörk historia som handlar om vad som händer när två olika folk inte längre kan leva sida vid sida i samma rike. Jag gjorde bland annat research på krigsbrott, folkmord och etnisk rensning. Det var lärorikt, det är sånt som egentligen alla människor borde ha insikt i, men det var skrämmande som själva tusan. För att inte riskera att drabbas av fler mardrömmar än nödvändigt bestämde jag mig för att ta till en gammal beprövad strategi, att titta på någonting riktigt oskyldigt för att skingra tankarna. Vad kan vara mer oskyldigt än David the Gnome (även känd som Nya äventyr i tomteskogen), den alldeles fantastiska tecknade spanska 80-talsserien med det viktiga budskapet att man inte nödvändigtvis är bättre för att man är större? Med den senaste tidens händelser i åtanke, hur otroligt fel känns det inte att se namnet på en av världshistoriens äckligaste människor mot en bakgrund av de tre hararna som är vänner till gnomen David …? (Men jag hoppas innerligt att detta inte kommer att solka ned minnet av den helt fantastiska serien.)

För att citera första strofen ur den mycket vackra vinjettmelodin till nämnda serie:

Look around you. There are many things to see, that some would say, could never be.

De orden har dessvärre fått en ny, skrämmande innebörd. (Men det är inte programmets producent som har skrivit den låten, och ingen skugga faller över någon annan inblandad.) I de lugnaste vatten gömmer sig de fulaste fiskarna. Vem som helst kan vara den som har förstört någon annans liv.

Tystnad skadar.

Annonser

Varför pissa på de svagaste?

kadhammar_160207

Peter Kadhammar i Aftonbladet den 7 februari 2016

Det där var ju inte särskilt trevligt skrivet av Aftonbladets Peter Kadhammar i den här artikeln. Man tillhör alltså ”de gamla vanliga … socialfallen” om man befinner sig i en så pass svår livssituation att ens enda utväg är att vända sig till den kommunala socialförvaltningen. Vad är det egentligen för människosyn?

Jag kan garantera att Kadhammar många gånger under sin karriär har suttit och fikat tillsammans med kollegor som någon gång under sitt liv tvingats ta hjälp av socialen för att överleva. Det är inte så att de som någon gång tvingats ta hjälp av dem är konstiga människor som själva har orsakat sin situation. Det är helt normala människor som under kortare eller längre tid hamnat i en livskris. Människor som behöver stöd under en period för att förhoppningsvis i ett senare skede klara sig på egen hand. Människor som är extremt sårbara och de absolut mest utsatta i samhället. Det är ingenting som ger en välmående journalist med stora journalistpriset under bältet rätt att svänga sig med sådana uttryck. Det är verkligen att pissa på de svagaste och mest utsatta personerna i samhället.

Man kunde tro att journalister stod på de svagas sida.


Ett år sedan Skuggan över Dianor

Idag har det gått exakt ett år sedan min debutroman Skuggan över Dianor utkom för första gången. Det känns verkligen jättestort att se min egen bok i bokhyllan, och veta att någon tyckte att den var så pass bra att de ville ge ut den. Jag är tacksam för alla som har köpt den och läst den. Att få en bok utgiven är stort, och den stora drömmen för väldigt många.

Men allting runtomkring bokreleasen har varit mindre roligt. Den 17 maj 2014 tillbringade jag i en sjuksal på sjukhuset i Gällivare, tillsammans med tre personer med diverse infektionssjukdomar. Någon releasefest var aldrig aktuell på grund av bristande ekonomi och sviktande hälsa. Det kunde inte hjälpas. Men jag trodde aldrig att dagen när min debutroman äntligen nådde bokdiskarna skulle se ut sådär.

Jag fick en välbehövlig lektion i att saker sällan blir som man hoppats på (om jag nu mot förmodan skulle ha behövt fler lektioner i det, mitt liv har bjudit på rätt många såna). Enligt den ursprungliga planen skulle uppföljaren, andra delen av sju i Det magiska förbundet, Silverspegeln, ha landat på bokdiskarna i oktober förra året, och den tredje delen Det helande landet ha varit aktuell för utgivning i dagarna. Så blev det inte. Två dagar efter att jag fått tillbaka det korrekturlästa manuset till Silverspegeln avvecklade förlaget sin verksamhet med omedelbar verkan. Några ångestfyllda månader följde innan den förlagslösa Skuggan över Dianor övertogs av mitt nuvarande förlag, Undrentide (som övertagit mitt tidigare förlag Epok som imprint).

Framtiden för Det magiska förbundets övriga sex delar är oviss, men jag hoppas verkligen att Silverspegeln så småningom blir utgiven. Det är en roman som jag är mycket stolt över. Jag hoppas verkligen att alla ska få ta del av väktaren Rasals svåra flykt undan sina tidigare bundsförvanter, och Elios kamp, både mot väktarna och sig själv.


Sorg över Epok Förlag

Omslaget till "Silverspegeln"

Omslaget till ”Silverspegeln”

Har just nåtts av beskedet att Epok Förlag lägger ned sin verksamhet. Det är ett mycket tråkigt besked. Man gjorde en mycket ambitiös satsning, men dessvärre blev förlagets saga alltför kort. Det var ett förlag som verkligen behövdes som motvikt till alla deckare och självbiografier av redan kända människor, men tyvärr. Förlaget avvecklar sin verksamhet med omedelbar verkan.

Bilden som pryder det här inlägget är förmodligen välbekant vid det här laget. Det är omslaget till boken ni aldrig kommer att få läsa. Jag fick tillbaka det korrekturlästa manuset till den, men två dagar senare stod jag utan förlagskontrakt. Rättigheterna till Det magiska förbundet har återgått i min ägo, men jag har absolut inga planer för den.

Jag lyckades för övrigt, till min egen stora förvåning, avsluta NaNoWriMo-romanen Aska och storm. Efter ett fem dagar långt uppehåll i skrivandet insåg jag att jag behövde skrivandet för att hålla verkligheten borta. Det var för övrigt just av den anledningen Det magiska förbundet en gång kom till. Jag behövde ett sätt att hantera en komplicerad tillvaro. Resultatet blev en sju delar lång fantasysvit, som genren till trots har mer gemensamt med verkligheten än vad en genomsnittlig svensk deckare har.

Det känns inte roligt just nu.


Det finns änglar!

NaNoWriMo

NaNoWriMo

Jag har ägnat mycket tid av mitt liv åt olika skrivarforum. Även om jag har lärt känna flera av mina absolut bästa vänner där så har de även fått mig att tappa tron på mänskligheten några gånger. Men som bilden ovan visar finns det även änglar. Glorian som pryder min profilbild på NaNoWriMo visar att någon för mig okänd ängel har donerat pengar till dem (som är en helt ideell verksamhet) i mitt namn!

Vem du än är: Tusen tack!!! Såna här saker betyder så mycket för mig att det inte går att beskriva i ord!


Funkofobi

Funkofobi, har du hört det uttrycket förut? Trots att jag själv är funktionshindrad stötte jag på uttrycket för första gången så sent som idag när jag läste den här debattartikeln, skriven av 24-åriga Caroline Eriksson från Göteborg. I artikeln skriver hon bland annat:

Ordet ”funkofobi” kan definieras som de fördomar som finns om personer med funktionsvariationer. […] När funkofobi går från att vara ett internt samlingsnamn till ett nationellt begrepp skrivet i Svenska Akademiens ordlista, kommer det resultera i en utbredd kunskap.

Initiativet är lovvärt, och folks fördomar om personer med funktionshinder är definitivt ett problem som det behövs ett specifikt uttryck för, men man ska komma ihåg att Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) är en samling av ord som faktiskt används av folket. De tar inte in ord för att folk ska eller bör använda dem, utan för att vi använder dem! Men genom att skriva det här blogginlägget har åtminstone jag dragit mitt strå till stacken för att visa att det är ett ord som faktiskt brukas. Förhoppningsvis kommer det så småningom att vara ett etablerat uttryck.

När jag ändå är inne på temat funktionshinder och SAOL vill jag passa på att rikta den allra skarpaste kritik som jag förmår utdela mot att ordet dårhus förekommer i SAOL, utan något som helst påpekande om att det är ett ålderdomligt och stötande uttryck. Det är utan tvekan ett ord som används, men det är inget acceptabelt uttryck, och det måste framgå.


Dålig koll på verkligheten?

Expressen 24 september 2014.

Expressen 24 september 2014.

DN den 24 september 2014

DN 24 september 2014.

Den övre rubriken är hämtad från Expressens hemsida idag. Den undre rubriken kommer från DN:s hemsida, också idag. Det krävs ingen Einstein för att inse att någonting är allvarligt fel här, och det är givetvis DN som är ute och cyklar.

Det som DN främst åsyftar på i sin artikel är bostadsrätter. För att kunna köpa en bostadsrätt krävs att man tar banklån, plus att man kan betala en ganska saftig kontantinsats. Det är nog en försumbar del av de hemlösa som är hemlösa på grund av att de inte har lyckats hitta rätt lägenhet att köpa. Merparten av de hemlösa befinner sig i en sådan situation att banklån och kontantinsatser är helt otänkbara. De lever i en helt annan värld, långt ifrån allt vad pengar på banken heter. Den saken tycks dock ha gått DN helt förbi.

De lediga bostadsrätterna kommer inte att hjälpa de hemlösa som riskerar att frysa ihjäl till vintern. Hur svårt var det att inse innan DN satte den där olyckliga rubriken?