Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Livet

Varför pissa på de svagaste?

kadhammar_160207

Peter Kadhammar i Aftonbladet den 7 februari 2016

Det där var ju inte särskilt trevligt skrivet av Aftonbladets Peter Kadhammar i den här artikeln. Man tillhör alltså ”de gamla vanliga … socialfallen” om man befinner sig i en så pass svår livssituation att ens enda utväg är att vända sig till den kommunala socialförvaltningen. Vad är det egentligen för människosyn?

Jag kan garantera att Kadhammar många gånger under sin karriär har suttit och fikat tillsammans med kollegor som någon gång under sitt liv tvingats ta hjälp av socialen för att överleva. Det är inte så att de som någon gång tvingats ta hjälp av dem är konstiga människor som själva har orsakat sin situation. Det är helt normala människor som under kortare eller längre tid hamnat i en livskris. Människor som behöver stöd under en period för att förhoppningsvis i ett senare skede klara sig på egen hand. Människor som är extremt sårbara och de absolut mest utsatta i samhället. Det är ingenting som ger en välmående journalist med stora journalistpriset under bältet rätt att svänga sig med sådana uttryck. Det är verkligen att pissa på de svagaste och mest utsatta personerna i samhället.

Man kunde tro att journalister stod på de svagas sida.


Ett år sedan Skuggan över Dianor

Idag har det gått exakt ett år sedan min debutroman Skuggan över Dianor utkom för första gången. Det känns verkligen jättestort att se min egen bok i bokhyllan, och veta att någon tyckte att den var så pass bra att de ville ge ut den. Jag är tacksam för alla som har köpt den och läst den. Att få en bok utgiven är stort, och den stora drömmen för väldigt många.

Men allting runtomkring bokreleasen har varit mindre roligt. Den 17 maj 2014 tillbringade jag i en sjuksal på sjukhuset i Gällivare, tillsammans med tre personer med diverse infektionssjukdomar. Någon releasefest var aldrig aktuell på grund av bristande ekonomi och sviktande hälsa. Det kunde inte hjälpas. Men jag trodde aldrig att dagen när min debutroman äntligen nådde bokdiskarna skulle se ut sådär.

Jag fick en välbehövlig lektion i att saker sällan blir som man hoppats på (om jag nu mot förmodan skulle ha behövt fler lektioner i det, mitt liv har bjudit på rätt många såna). Enligt den ursprungliga planen skulle uppföljaren, andra delen av sju i Det magiska förbundet, Silverspegeln, ha landat på bokdiskarna i oktober förra året, och den tredje delen Det helande landet ha varit aktuell för utgivning i dagarna. Så blev det inte. Två dagar efter att jag fått tillbaka det korrekturlästa manuset till Silverspegeln avvecklade förlaget sin verksamhet med omedelbar verkan. Några ångestfyllda månader följde innan den förlagslösa Skuggan över Dianor övertogs av mitt nuvarande förlag, Undrentide (som övertagit mitt tidigare förlag Epok som imprint).

Framtiden för Det magiska förbundets övriga sex delar är oviss, men jag hoppas verkligen att Silverspegeln så småningom blir utgiven. Det är en roman som jag är mycket stolt över. Jag hoppas verkligen att alla ska få ta del av väktaren Rasals svåra flykt undan sina tidigare bundsförvanter, och Elios kamp, både mot väktarna och sig själv.


Sorg över Epok Förlag

Omslaget till "Silverspegeln"

Omslaget till ”Silverspegeln”

Har just nåtts av beskedet att Epok Förlag lägger ned sin verksamhet. Det är ett mycket tråkigt besked. Man gjorde en mycket ambitiös satsning, men dessvärre blev förlagets saga alltför kort. Det var ett förlag som verkligen behövdes som motvikt till alla deckare och självbiografier av redan kända människor, men tyvärr. Förlaget avvecklar sin verksamhet med omedelbar verkan.

Bilden som pryder det här inlägget är förmodligen välbekant vid det här laget. Det är omslaget till boken ni aldrig kommer att få läsa. Jag fick tillbaka det korrekturlästa manuset till den, men två dagar senare stod jag utan förlagskontrakt. Rättigheterna till Det magiska förbundet har återgått i min ägo, men jag har absolut inga planer för den.

Jag lyckades för övrigt, till min egen stora förvåning, avsluta NaNoWriMo-romanen Aska och storm. Efter ett fem dagar långt uppehåll i skrivandet insåg jag att jag behövde skrivandet för att hålla verkligheten borta. Det var för övrigt just av den anledningen Det magiska förbundet en gång kom till. Jag behövde ett sätt att hantera en komplicerad tillvaro. Resultatet blev en sju delar lång fantasysvit, som genren till trots har mer gemensamt med verkligheten än vad en genomsnittlig svensk deckare har.

Det känns inte roligt just nu.


Det finns änglar!

NaNoWriMo

NaNoWriMo

Jag har ägnat mycket tid av mitt liv åt olika skrivarforum. Även om jag har lärt känna flera av mina absolut bästa vänner där så har de även fått mig att tappa tron på mänskligheten några gånger. Men som bilden ovan visar finns det även änglar. Glorian som pryder min profilbild på NaNoWriMo visar att någon för mig okänd ängel har donerat pengar till dem (som är en helt ideell verksamhet) i mitt namn!

Vem du än är: Tusen tack!!! Såna här saker betyder så mycket för mig att det inte går att beskriva i ord!


Funkofobi

Funkofobi, har du hört det uttrycket förut? Trots att jag själv är funktionshindrad stötte jag på uttrycket för första gången så sent som idag när jag läste den här debattartikeln, skriven av 24-åriga Caroline Eriksson från Göteborg. I artikeln skriver hon bland annat:

Ordet ”funkofobi” kan definieras som de fördomar som finns om personer med funktionsvariationer. […] När funkofobi går från att vara ett internt samlingsnamn till ett nationellt begrepp skrivet i Svenska Akademiens ordlista, kommer det resultera i en utbredd kunskap.

Initiativet är lovvärt, och folks fördomar om personer med funktionshinder är definitivt ett problem som det behövs ett specifikt uttryck för, men man ska komma ihåg att Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) är en samling av ord som faktiskt används av folket. De tar inte in ord för att folk ska eller bör använda dem, utan för att vi använder dem! Men genom att skriva det här blogginlägget har åtminstone jag dragit mitt strå till stacken för att visa att det är ett ord som faktiskt brukas. Förhoppningsvis kommer det så småningom att vara ett etablerat uttryck.

När jag ändå är inne på temat funktionshinder och SAOL vill jag passa på att rikta den allra skarpaste kritik som jag förmår utdela mot att ordet dårhus förekommer i SAOL, utan något som helst påpekande om att det är ett ålderdomligt och stötande uttryck. Det är utan tvekan ett ord som används, men det är inget acceptabelt uttryck, och det måste framgå.


Dålig koll på verkligheten?

Expressen 24 september 2014.

Expressen 24 september 2014.

DN den 24 september 2014

DN 24 september 2014.

Den övre rubriken är hämtad från Expressens hemsida idag. Den undre rubriken kommer från DN:s hemsida, också idag. Det krävs ingen Einstein för att inse att någonting är allvarligt fel här, och det är givetvis DN som är ute och cyklar.

Det som DN främst åsyftar på i sin artikel är bostadsrätter. För att kunna köpa en bostadsrätt krävs att man tar banklån, plus att man kan betala en ganska saftig kontantinsats. Det är nog en försumbar del av de hemlösa som är hemlösa på grund av att de inte har lyckats hitta rätt lägenhet att köpa. Merparten av de hemlösa befinner sig i en sådan situation att banklån och kontantinsatser är helt otänkbara. De lever i en helt annan värld, långt ifrån allt vad pengar på banken heter. Den saken tycks dock ha gått DN helt förbi.

De lediga bostadsrätterna kommer inte att hjälpa de hemlösa som riskerar att frysa ihjäl till vintern. Hur svårt var det att inse innan DN satte den där olyckliga rubriken?


Belastning för samhället?

Känner mig tvungen att säga ifrån. Har åter stött på ett påstående som ofta förekommer, och som gör mig lika irriterad varje gång. Den här gången dök påståendet upp i den här artikeln från Expressen, som handlar om en kvinna som förlorat sin demente bror. Självklart en mycket tragisk historia, men jag tycker att det är helt oacceptabelt att den intervjuade kvinnan säger följande i artikeln:

Han har gjort så mycket gott, skött sig och aldrig begärt en krona av samhället och så får han detta tillbaka som tack.

Det är långt ifrån första gången jag stött på ett liknande påstående. Vet inte hur många gånger jag läst om personer som ”Aldrig någonsin legat samhället till last”. Att säga såna saker är bara dumheter. Jag förstår att folk är stolta över att ha kunnat försörja sig själv ett helt yrkesliv. Att ha arbete ger status. Att kunna försörja sig ger status, och vem vill inte ha status? Men, med vilken rätt klandrar man dem som varit mindre lyckligt lottade? Ingen har rätt att göra så! Alla har inte samma tur, så enkelt är det.

En sak ska alla ha klart för sig: Välfärden finns till eftersom precis vem som helst kan drabbas av otur. Precis vem som helst kan upptäcka en knöl i bröstet, eller få ett besked om att PSA-värdet stigit. Precis vem som helst kan råka ut för en skilsmässa, arbetslöshet, eller någon annan oväntad händelse som vänder upp och ned på tillvaron. Precis vem som helst kan vid olika tillfällen i livet behöva dra nytta av välfärden, och ingen ska någonsin behöva skämmas för det.

Att den intervjuade kvinnans bror ”aldrig begärt en krona av samhället” gör inte att han på något sätt är kvalificerad till bättre vård eller ska särbehandlas. Så fungerar inte samhället. Att man tvingats ”ligga samhället till last” (som somliga uttrycket saken) gör inte att man på något sätt är en sämre människa som ska behandlas sämre. Att man behöver nyttja samhällets socialförsäkringar betyder inte att man inte vill arbeta eller försörja sig själv. Att inte kunna försörja sig själv är en av de största personliga katastroferna som en människa kan drabbas av. Att befinna sig i en sån situation är svårt nog utan att någon ska tala om att man belastar samhället. Sådant struntprat ska ingen människa behöva lyssna på. Och ingen förtjänar något tack för att man aldrig behövt samhällets hjälp.

Avslutar det här inlägget med att citera några tänkvärda rader ur That’s life, en låt som gjordes känd av Frank Sinatra.

You’re riding high in April, shot down in May
But I, I ain’t never gonna change my tune
When I’m back on top in the month of June