Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Musik

Enter the Dreamland

(For a brief version in English, please see below.)

meresha_billboard

En tidigare release från Meresha. Utan tvekan har det gått riktigt bra!

Årets första inlägg. Inläggen kommer som alltid att komma med väldigt ojämna mellanrum, men bloggen är definitivt inte nedlagd. Märker att de saker jag bloggat om genom åren fortfarande dyker upp förvånansvärt högt i sökningarna på Google, så det gör att det faktiskt känns meningsfullt att blogga då och då.

Det här är i första hand en skrivblogg där jag har bloggat om skrivande. Att jag över huvud taget började skriva och blogga om skrivande kändes oväntat eftersom mitt stora intresse genom åren egentligen varit musik. Och det är i första hand musik som jag håller på med idag. De stora problemen med minnet som jag drabbats av gör det svårt att skriva (och tyvärr till viss del även att läsa). Jag har svårt att hålla ett helt världsbygge i minnet. Musik är betydligt enklare på det sättet. Där behöver man inte komma ihåg något världsbygge, utan det räcker med att komma ihåg vilka toner som ingår i ett maj7-ackord. Jag gör en del musik, men allt hamnar tills vidare i byrålådan i väntan på bättre tider.

Vad handlar då det här inlägget om? Jo, EP:n Enter the Dreamland av den talangfulla artisten, stjärnskottet och utomjordings-fanatikern (!) Meresha, stationerad i Florida, som så gärna ville att jag skulle skriva en recension på svenska av hennes senaste verk, och en sådan begäran tackar man ju inte nej till. Särskilt inte då Enter the Dreamland, som finns tillgängligt för förköp från och med 12 juni och släpps till allmänheten den 23 juni, är ett riktigt bra verk. Jag fick möjlighet att lyssna på de fem låtarna i förväg. Meresha är ett stort namn på indiescenen. Hennes musik har legat på den amerikanska Billboardlistans topp 40 tre gånger, spelats på MTV, och hon utnämndes i december 2016 som ”the #6 emerging artist globally” av nämnda Billboard.

Vad är det då för typ av musik det handlar om? Det här är pop/soul/r’n’b i samma anda som Whitney Houston och Natalie Cole, två gamla hjältinnor vars arv Meresha för vidare. Hon nämner namn som Robert Plant och Freddie Mercury som sina förebilder. Soundet är elektroniskt, men låter aldrig för ett ögonblick stelt eller monotont. Elektronisk musik blir vad man gör det till, och den unga multi-instrumentalisten får det verkligen att låta levande. Spåren av 80-talet vävs in i ljudbilden på ett snyggt sätt och låter aldrig daterat utan det låter helt igenom 2017. EP:n är utan tvekan ett ambitiöst projekt som engagerat den världskända masteringsteknikern Emily Lazar (känd bland annat för sina arbeten med David Bowie och Paul McCartney). Det råder ingen tvekan om att Meresha är en artist som siktar högt.

Om man möjligtvis ska komma med någon form av konstruktiv kritik så har hon valt att inleda EP:n med det svagaste spåret, titellåten låter aldrig hennes röst komma till sin rätt utan den drunknar lite grann i musiken. Andra låten, Stardust, kommer däremot att åka raka vägen in på min spellista på Spotify när den blir tillgänglig där. Väldigt catchy och enligt min mening den starkaste låten. Tredje låten, Jungle Potion, borde enligt min mening ha varit öppningsspår, för där får sången spela huvudrollen. De två följande låtarna heter Violet Night och Lights Out och utgör en stark avslutning. Allt som allt är detta ett fantastiskt hantverk som kan rekommenderas till alla musikälskare. Meresha kommer att bli stor!

* * *

The talented Florida based, alien loving (!) up and coming musical artist Meresha asked me to write a review in Swedish of her upcoming EP, and you don’t turn down an inquiry like that, especially not since Enter the Dreamland, which is available for pre-sale on June 12 and to the public on June 23, is an amazing piece of work. I was given the opportunity to preview the five songs. Meresha is a huge name on the indie music scene. Her songs landed on Top 40 Billboard charts 3 times while her videos have been played on MTV properties. In December 2016 Billboard named her the #6 emerging artist globally.

So what kind of music are we talking about? This is is pop/soul/r’n’b in the vein of Whitney Houston and Natalie Cole, two heroines whose legacy Meresha carries on. She says she’s been influenced by artists like Robert Plant och Freddie Mercury.  The sound is electronic, but never gets stiff or monotonous. Electronic music gets what you make from it, and this young multi instrumentalist makes it sound organic and alive. Some traces of 80’s retro are nicely incorporated into the music, but it never sounds dated but sounds like 2017 all the way. This is without a doubt an ambitious project which involves world renowned mastering engineer Emily Lazar (known for her work with David Bowie and Paul McCartney, among others). You surely can tell this is an artist with high ambitions.

If you were to name some constructive criticism she has chosen the weakest song as the opening track. The title song doesn’t really bring justice to her vocals but drowns it out a bit. The second song, Stardust, however, goes straight into my Spotify playlist once it becomes available. Really catchy and in my opinion the best song. The third song, Jungle Potion, should have been the opening song had I decided, cause it really showcases her beautiful voice. The two following songs are Violet Night and Lights Out and makes a great ending to the EP. Altogether this is an excellent piece of work that can be recommended to just any music lover. Meresha is going to make it big!


Den svenska avundsjukan

ab_130314_1

ab_130314_2

De båda ovanstående kommentarerna kommer från den här artikeln och är bara två i raden bland dem som skrevs. Det skrivs (av förståeliga anledningar) ganska ofta om Swedish House Mafia (SHM) och Avicii i tidningarna, och sådana här kommentarer dyker upp varenda gång. Det är givetvis lika tröttsamt varje gång. Självklart får gnällspikarna svar på tal, men den svenska avundsjukan gör sig alltid påmind.

Det är inte fel att vara avundsjuk. Jag är också avundsjuk. Jag vill också resa jorden runt och spela min musik inför utsålda arenor och tjäna miljoner och åter miljoner på det. Jag vill också kunna skänka flera miljoner till välgörenhet utan vidare, som Avicii gjorde. Dessutom vill jag också se mitt namn på en bok på bokhandelns diskar. Min verklighet ser dock helt annorlunda ut. Jag är luspank och så okänd att Expressens reportrar till och med hånar mig för det. Det som dock skiljer mig från de båda ”toppkommentatorna” ovan är att jag faktiskt kämpar för att förändra min situation. Jag kämpar för att skapa någonting själv. Jag kämpar för att en dag själv kanske kunna tjäna lika mycket pengar som våra housesensationer. Det är bättre att försöka åstadkomma någonting själv än att spotta på dem som faktiskt lyckats.

Tjänar man lika mycket pengar som SHM och Avicii så har man faktiskt gjort någonting rätt. Folk är villiga att betala stora summor för att se dem ”vända på och byta skiva”, och det är bara att gratulera! Jag skulle också vilja tjäna lika mycket pengar och vara lika respekterad som dem. Det är inte fel att vara avundsjuk, avundsjuka är en av de bästa drivkrafter man kan ha, utan allting handlar om hur man väljer att hantera sin avundsjuka.

(Skulle förresten vara intressant att veta varför Aftonbladet kallar de båda skribenterna för ”toppkommentator”. Känns inte som någon passande benämning.)


Dags för instrumentalmusik

Eftersom jag uppenbarligen har rätt många Melodifestivalentusiaster bland mina läsare tänkte jag tillfället i akt och protestera: Varför tillåts inte instrumentalmusik i Melodifestivalen/Eurovision Song Contest? Dags att skrota denna uråldriga regel nu, tycker jag.

Den, i mitt tycke, bästa låt som någonting hörts i dessa sammanhang var Norges bidrag 1995, Nocturne av Secret Garden. Den väckte ont blod och raseri eftersom texten bara innehöll 24 ord, men jag tyckte att den var helt genial. Den hade inga krystade rim som stod i vägen för en vacker melodi. Mer sånt!

Den svenska musik som verkligen fungerar utomlands för tillfället, Avicii och Swedish House Mafia och liknande, innehåller väldigt lite sång, men vi verkar ändå hellre vilja ha dålig läppsynk och krystade texter än instrumentalmusik i tävlingen. Dags att tänka om, tycker jag!

Och när jag ändå är inne på ämnet: Lägg ned Andra chansen med detsamma! Sluta slösa våra licenspengar på det. En segrare därifrån på 12 år känns som ett mycket dåligt facit. Andra chansen har gjort sitt nu. Det känns bara som en dålig ursäkt för arrangörerna att få åka runt och festa och ha kul ytterligare en vecka, men det är ju inte därför man betalar tv-licensen.


Omtumlande

Upptäckte att jag faktiskt haft 300 läsare på bloggen idag. Trodde inte att särskilt många av de 2500 (!) som besökte bloggen igår skulle återvända, men lyckligtvis verkar jag ha haft fel. Eftersom jag vanligtvis har runt 20 läsare per dag är det omtumlande att plötsligt ha så många läsare. Jag hoppas att så många som möjligt av er fortsätter läsa mina inlägg. Det sporrar mig att fortsätta blogga och kämpa för att skriva ännu intressantare inlägg i framtiden.

Jag hade planerat ett inlägg till idag som följde upp mitt tidigare inlägg om den påstådda låtstölden, men valde att inte publicera det. (Det viktigaste i det inlägget framgick ändå i det ”öppna inlägget” till Anders Nunstedt.) Det jag verkligen brinner för är allt som har med musik och skrivande att göra. Jag har inte skrivit så mycket om min musik på min svenska blogg (det står mer på den engelska bloggen) eftersom de flesta som läser min blogg intresserar sig för mitt skrivande.

De som gillat mina senaste inlägg rekommenderas varmt att läsa även mina äldre inlägg. De flesta av dem är fortfarande intressanta, och jag är så pass nördig av mig att jag faktiskt uppdaterar inlägg där någon omständighet har förändrats sedan jag publicerade dem.

Tack alla ni som läser min blogg, det är varmt uppskattat!


Det där med låtstölder

Jag har inte tittat på Melodifestivalen sedan 2003. Musiken tilltalar mig inte, det är inte sån musik jag lyssnar på, och själva programidén som sådan tilltalar mig inte heller. Påståendet om låtstölder brukar sägas vara en klassisk del av tävlingen. Det brukar vanligtvis vara ganska tröttsamt, för enbart det faktum att två låtar har liknande sound och en del toner som är exakt lika innebär inte att det är en stöld. Därtill ska man komma ihåg att många låtar bygger på ackordföljder som förekommer i massor av andra låtar, och en ackordföljd har i regel ingen verkshöjd (dvs. att det kan inte anses som plagiat för att två låtar bygger på samma ackordföljd).

Men det här var ett tilltag utöver det vanliga. Jag reagerade på att Modern Talking faktiskt trendade på Twitter efter den tredje deltävlingen. Det nämndes att In and out of love av Martin Rolinski var ett plagiat av den tyska duon. Deras gamla hitlåtar Brother Louie och Cheri Cheri Lady nämndes. I lördags, när alla bidrag blev tillgängliga att lyssna på efter fjärde deltävlingen, passade jag på att lyssna på Rolinskis bidrag. Det rådde ingen tvekan om att låten lät precis som Modern Talking och jag kände genast igen den. Det var dock den mindre kända Sweet Little Sheila från 1986 som blivit plagierad. Två låtar kan låta lika av ren tillfällighet, men här var likheterna så stora att det knappast kan röra sig om en ren tillfällighet. Notera att till och med Modern Talkings falsettkör (som blivit något av deras signum) finns med i refrängen på Rolinskis låt!

En mindre insatt journalist på någon av kvällstidningarna skrev en gång att ”anklagelserna om låtstöld brukar i regel sluta med en axelryckning”. Det stämmer inte alls. Ett branschproffs (vars namn jag inte nämner) berättade en gång för mig att anklagelser om låtstöld i regel slutar med att de inblandade förlagen gör upp sinsemellan, att den kompositör vars låt blivit plagierad anses som medkompositör på plagiatet och får betalt därefter. Detta sker dock långt ifrån offentlighetens ljus. Det är ytterst få plagiatfall som leder till rättegång. Det allra vanligaste är att man träffar en överenskommelse utan att det behöver leda till rättegång. Det är dock långt ifrån detsamma som att det hela slutar med en ”axelryckning” eller att det rinner ut i sanden.

En fråga man bör ställa sig är hur troligt det är att upphovsmännen bakom Rolinskis låt hört originalet. Det är inte någon av Modern Talkings mer kända låtar, den släpptes aldrig som singel. Men, den fanns med i den så kallade Space Mix som avslutade albumet Alone från 1999, som sålde platina i Sverige (den hörs mellan 8:11-9:35). Det är väldigt troligt att upphovsmännen har hört det albumet.

I det här fallet skulle jag gissa att Dieter Bohlen (som skrivit Sweet Little Sheila) så småningom kommer att crediteras som låtskrivare på In and out of love.

Avslutningsvis bör nämnas att det där med låtstölder/plagiat är ett gissel för alla oss som komponerar musik. Givetvis är man alltid rädd att den fantastiska låt man arbetar med visar sig låta precis som någon annan låt. Det kan som sagt hända av ren olyckshändelse. Det bästa man kan göra då är att antingen skrota låten, försöka ändra det som låter för likt eller kontakta upphovsman/förlag och försöka träffa en uppgörelse. Utan tvekan har allmänheten en mycket låg tolerans mot låtstölder, så att försöka stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det regnar är ingen bra idé.

Uppdatering 130302: Enligt det här reportaget uppger Rolinski att hans låt är en ”hyllning” till Modern Talking. Är det standardreceptet för att slingra sig undan plagiatanklagelser? Känns som att man har hört det förut. Hade det varit en hyllning till Modern Talking borde Rolinski ha uppgivit det innan tävlingen, men det har han mig veterligen inte gjort. Reportaget tar även upp andra påstådda plagiat i årets festival, somliga mer uppseendeväckande än andra. Caroline af Ugglas låt lät nästan lite väl lite lik Lars Winnerbäck och Miss Li:s låt.


Ibland har man bråttom

Jag har flera gånger tidigare berört likheterna och skillnaderna mellan litteratur och andra konstformer, som musik och film. Eftersom jag även sysslar med musik och är utbildad inom film så ligger det nära till hands. Dagens inlägg kommer att beröra en intressant skillnad mellan mitt skrivande och mitt musikskapande.

På ett skrivarforum där jag är medlem kom en diskussion in på det intressanta ämnet hur länge man bör vänta innan man börjar redigera första utkastet till en roman. Jag förespråkade att man bör vänta ett bra tag för att kunna se manuset med nya ögon. Det är så jag själv gör. Jag har alltid tagit god tid på mig mellan första utkast och färdigt manus, ibland har det till och med tagit flera år. Men jag insåg snabbt att när det gäller musik resonerar jag precis tvärtom.

När jag gör nya låtar är jag alltid så ivrig att få ut dem att jag gärna lägger upp dem på nätet trots att de egentligen inte är helt färdiga. Inte sällan upptäcker jag fel och brister i en låt efter att jag har lagt upp den och måste tillfälligt ta ned den för att byta ut den mot en bättre version. Jag har sällan tålamod att vänta tills jag hunnit lyssna igenom en låt tiotals gånger för att upptäcka alla småfel (jag har döpt processen till att ”korrekturlyssna”, tycker att det är ett rätt fiffigt uttryck). Jag är dock osäker på varför jag alltid har så bråttom med musiken medan jag gärna tar god tid på mig med mina manus.

En förklaring kan tyvärr vara ”för att jag kan”. Det går att byta ut ett videoklipp på YouTube ganska enkelt. Att byta ut ett manus är svårare. Men det mest troliga är att det hela handlar om att det är mycket enklare att få sin musik lyssnad på än sina böcker lästa. Under den korta tid jag hade en av mina låtar upplagd på SoundCloud innan jag bytte ut den mot en något korrigerad version hann den bli nedladdad flera gånger och få flera ”gilla”. Sånt händer aldrig mina manus. En låt kan uppskattas trots att den har vissa mindre brister, men ett manus som innehåller brister kommer ingen att ägna någon tid åt.


Behövs sammanhanget?

Ibland kan mina funderingar kring litteratur och skrivande dyka upp från de mest oväntade håll. Jag läste den här artikeln om Swedish House Mafia, housegruppen som spelar för utsålda arenor världen över trots att de aldrig släppt något riktigt album. I artikeln konstaterar de att de är alltför ”spontana” för att släppa ett album, och därefter säger de följande:

– Vi skulle verkligen älska att göra ett album, men så fort vi har gjort klart en låt så släpper vi den. Så vi kan inte sitta i studion i 12 månader och göra klart ett album, säger Axwell och fortsätter:

– Dessutom, med dansmusik så ändras allt så snabbt. När du har gjort klar en låt, och börjar med nästa, så känns den första gammal.

Tanken är intressant. En analogi inom litteraturen är att bara skriva noveller och publicera dem så snart de blivit klara, men aldrig skriva någon roman. En författare kan ha en lång och framgångsrik karriär bara genom att skriva noveller. Det finns inga krav vare sig på att skriva romaner eller att släppa album för att vara en framgångsrik författare eller musiker. Men för mig skulle inget av sätten fungera.

Min release Wintersleep är ett album (om än inte ett fysiskt sådant). Jag upplever att summan av de 20 låtarna blir betydligt större än om man skulle höra låtarna en och en utan att ha albumet som skapar ett sammanhang. Låtarna kompletterar varandra. Om jag ger ut mer musik kommer det också att bli i form av ett album som samlar ihop låtarna. På samma sätt skriver jag romaner och inte noveller. Jag behöver det där större sammanhanget som en novell inte ger.

Jag tror att det är därför jag inte kan skriva noveller, jag behöver ett sammanhang. På samma sätt har jag aldrig givit ut någon singel. Jag tänker inte på singlar när jag skapar musik, jag tänker på vilka låtar det är som kompletterar varandra. Och när jag skriver romaner tänker jag i sammanhang som inte kan slutföras på (exempelvis) 10 000 ord. Alla skribenter och musiker är nog olika på det viset.