Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Recensioner

Enter the Dreamland

(For a brief version in English, please see below.)

meresha_billboard

En tidigare release från Meresha. Utan tvekan har det gått riktigt bra!

Årets första inlägg. Inläggen kommer som alltid att komma med väldigt ojämna mellanrum, men bloggen är definitivt inte nedlagd. Märker att de saker jag bloggat om genom åren fortfarande dyker upp förvånansvärt högt i sökningarna på Google, så det gör att det faktiskt känns meningsfullt att blogga då och då.

Det här är i första hand en skrivblogg där jag har bloggat om skrivande. Att jag över huvud taget började skriva och blogga om skrivande kändes oväntat eftersom mitt stora intresse genom åren egentligen varit musik. Och det är i första hand musik som jag håller på med idag. De stora problemen med minnet som jag drabbats av gör det svårt att skriva (och tyvärr till viss del även att läsa). Jag har svårt att hålla ett helt världsbygge i minnet. Musik är betydligt enklare på det sättet. Där behöver man inte komma ihåg något världsbygge, utan det räcker med att komma ihåg vilka toner som ingår i ett maj7-ackord. Jag gör en del musik, men allt hamnar tills vidare i byrålådan i väntan på bättre tider.

Vad handlar då det här inlägget om? Jo, EP:n Enter the Dreamland av den talangfulla artisten, stjärnskottet och utomjordings-fanatikern (!) Meresha, stationerad i Florida, som så gärna ville att jag skulle skriva en recension på svenska av hennes senaste verk, och en sådan begäran tackar man ju inte nej till. Särskilt inte då Enter the Dreamland, som finns tillgängligt för förköp från och med 12 juni och släpps till allmänheten den 23 juni, är ett riktigt bra verk. Jag fick möjlighet att lyssna på de fem låtarna i förväg. Meresha är ett stort namn på indiescenen. Hennes musik har legat på den amerikanska Billboardlistans topp 40 tre gånger, spelats på MTV, och hon utnämndes i december 2016 som ”the #6 emerging artist globally” av nämnda Billboard.

Vad är det då för typ av musik det handlar om? Det här är pop/soul/r’n’b i samma anda som Whitney Houston och Natalie Cole, två gamla hjältinnor vars arv Meresha för vidare. Hon nämner namn som Robert Plant och Freddie Mercury som sina förebilder. Soundet är elektroniskt, men låter aldrig för ett ögonblick stelt eller monotont. Elektronisk musik blir vad man gör det till, och den unga multi-instrumentalisten får det verkligen att låta levande. Spåren av 80-talet vävs in i ljudbilden på ett snyggt sätt och låter aldrig daterat utan det låter helt igenom 2017. EP:n är utan tvekan ett ambitiöst projekt som engagerat den världskända masteringsteknikern Emily Lazar (känd bland annat för sina arbeten med David Bowie och Paul McCartney). Det råder ingen tvekan om att Meresha är en artist som siktar högt.

Om man möjligtvis ska komma med någon form av konstruktiv kritik så har hon valt att inleda EP:n med det svagaste spåret, titellåten låter aldrig hennes röst komma till sin rätt utan den drunknar lite grann i musiken. Andra låten, Stardust, kommer däremot att åka raka vägen in på min spellista på Spotify när den blir tillgänglig där. Väldigt catchy och enligt min mening den starkaste låten. Tredje låten, Jungle Potion, borde enligt min mening ha varit öppningsspår, för där får sången spela huvudrollen. De två följande låtarna heter Violet Night och Lights Out och utgör en stark avslutning. Allt som allt är detta ett fantastiskt hantverk som kan rekommenderas till alla musikälskare. Meresha kommer att bli stor!

* * *

The talented Florida based, alien loving (!) up and coming musical artist Meresha asked me to write a review in Swedish of her upcoming EP, and you don’t turn down an inquiry like that, especially not since Enter the Dreamland, which is available for pre-sale on June 12 and to the public on June 23, is an amazing piece of work. I was given the opportunity to preview the five songs. Meresha is a huge name on the indie music scene. Her songs landed on Top 40 Billboard charts 3 times while her videos have been played on MTV properties. In December 2016 Billboard named her the #6 emerging artist globally.

So what kind of music are we talking about? This is is pop/soul/r’n’b in the vein of Whitney Houston and Natalie Cole, two heroines whose legacy Meresha carries on. She says she’s been influenced by artists like Robert Plant och Freddie Mercury.  The sound is electronic, but never gets stiff or monotonous. Electronic music gets what you make from it, and this young multi instrumentalist makes it sound organic and alive. Some traces of 80’s retro are nicely incorporated into the music, but it never sounds dated but sounds like 2017 all the way. This is without a doubt an ambitious project which involves world renowned mastering engineer Emily Lazar (known for her work with David Bowie and Paul McCartney, among others). You surely can tell this is an artist with high ambitions.

If you were to name some constructive criticism she has chosen the weakest song as the opening track. The title song doesn’t really bring justice to her vocals but drowns it out a bit. The second song, Stardust, however, goes straight into my Spotify playlist once it becomes available. Really catchy and in my opinion the best song. The third song, Jungle Potion, should have been the opening song had I decided, cause it really showcases her beautiful voice. The two following songs are Violet Night and Lights Out and makes a great ending to the EP. Altogether this is an excellent piece of work that can be recommended to just any music lover. Meresha is going to make it big!

Annonser

Ola Wikander: Serafers Drömmar

Serafers Drömmar

Serafers Drömmar av Ola Wikander

Nej, det här är ingen bokblogg och tanken var aldrig att skriva recensioner, men jag fick en så trevlig förfrågan av Norstedts att jag ändå valde att tacka ja. Så här följer med andra ord bloggens allra första bokrecension! Boken ifråga heter Serafers drömmar och är skriven av Ola Wikander. Den är första delen i den planerade trilogin Stjärnan, gryningens son. Wikander är född 1981 och har tidigare skrivit fackböcker. Han är expert på språk och har tidigare bland annat givit ut böcker som han översatt från numera utdöda språk. Hans intresse för språk avspeglas tydligt i denna bok.

Utan tvekan blev jag både glad och upprymd när jag fick boken i min hand. Dels för det snygga omslaget och den utsökta formgivningen, men även för att förlaget över huvud taget valt att ge ut den. Den svenska fantasyutgivningen är sorgligt liten. Tittar du på hyllan för fantasyböcker i vilken bokaffär som helst hittar du i regel översatta böcker eller böcker som aldrig översätts utan ges ut i engelsk originalversion. Det ges ut en del fantasy på mindre förlag eller som egenutgivning, men de större förlagen satsar sällan på den här genren. Därför är det minst sagt glädjande att Norstedts har valt att satsa på denna fantasybok!

Miljön där historien utspelas kan sägas vara ett alternativhistoriskt 1700-tal. I bokens centrum står serafen (en form av eldängel) och generalen Kwanzo och hans vän, kapten Ambrogael, samt riket Dômweld. I bokens början har de båda just återvänt efter att ha utfört ett uppdrag i en stad som inte tillhör rikets edsvurna fiender, de kattlika montachi, varför varken Kwanzo eller Ambrogael riktigt kan förstå vad syftet med deras uppdrag varit. Samtidigt har vetenskapsmannen doktor Cardano försvunnit under mystiska omständigheter. Eftersom Kwanzo hoppas att den försvunne doktorn ska kunna ge dem klarhet i vad deras mystiska uppdrag handlade om påbörjas sökandet. Det kommer dock snart att visa sig att inget är så självklart som han först trott, och så småningom är kaoset ett faktum.

Det bör sägas på en gång att det här är en mycket mörk bok. Den saknar helt den humor och de tokroliga ”sidekicks” som brukar vara ett signum för genren, men det gör det definitivt inte till någon sämre bok. Handlingen är avancerad men aldrig svår att följa. I kapitel efter kapitel tillfogas nya pusselbitar och bilden av den svåra situation som riket står inför klarnar, samtidigt som Kwanzo får reda på mer och mer om sitt ursprung (som till stora delar är höljt i dunkel).

De drygt 400 tätskrivna sidorna innehåller ett antal oväntade vändningar, och även om läsaren kan räkna ut en del under resans gång blir det aldrig förutsägbart. Författaren lyckas skickligt bygga upp spänningen och behålla den boken igenom, samtidigt som många etiska frågor ställs längs vägen. Utan att säga för mycket kan jag även säga att jag blev mycket överraskad av slutet. En annan mycket positiv sak är att Wikander skickligt hanterar det dilemma med ”de goda v/s de onda” som fantasyn ofta hånats för. Här finns det ingen sådan uppdelning. Att montachi är fiender till Dômweld innebär inte att de är onda.

Är allting då positivt med denna bok? Nej, precis som med i stort sett alla andra böcker har den sina svaga sidor. I pressmaterialet beskrivs boken bland annat med texten ”Det är en berättelse om vänskap och svek […] och om att ha en sadomasochistisk relation både med sin älskare och med sitt land”. Jag tycker att det är ett konstigt sätt att marknadsföra boken, och de sekvenser med BDSM som förekommer i den känns inte motiverade av handlingen. Även om det delvis får sin förklaring i slutet känns det som ett sidospår som lyfts fram av fel anledning. Boken hade inte behövt BDSM-inslagen, den håller lika bra ändå!

En annan störande detalj är att ordet hade stör ett i övrigt helt oklanderligt språkbruk. Det känns som att ordet förekommer 10 gånger på varje sida, och jag önskar att redaktörerna varit lite hårdare på att rensa bort det ordet. I de flesta av fallen behövs ordet inte ens. Utöver detta stör jag mig på en karaktär som dyker upp och talar tyska samt italienska (!). Det känns helt omotiverat av sammanhanget, inget hade förändrats av att alla repliker varit på svenska helt igenom. Språkblandningen blir ett riktigt irritationsmoment. Därtill tror jag att man hade kunnat öka tempot i berättandet genom att stryka litet text här och var, tempot i bokens början är nämligen ganska makligt (tyvärr ett relativt vanligt problem i fantasyböcker).

Men som helhet kan jag inte annat än ge boken ett mycket positivt omdöme. Den är välskriven, genomtänkt och slutet bäddar inför en spännande fortsättning i del två av den planerade trilogin. Wikanders berättande väcker associationer både till svenske fantasyförfattaren Bertil Mårtensson, men även till Guldkompassen av Philip Pullman. Man skulle nästan kunna beskriva Stjärnan, gryningens son som en variant av Den mörka materian (serien där Guldkompassen ingår) för lite äldre läsare. Men det finns även ekon av Star Wars i den spännande berättelsen (och den som är bekant med Star Wars vet att inslagen av fantasy är många i den sagan).

Jag avstår från att sätta något sifferbetyg, eftersom det bara säger vad jag anser om boken. Det säger ingenting om vad du som läsare kommer att tycka om den. För att veta det måste du ha läst min recension och avgöra utifrån vad jag skrivit. Men för mig var det på det stora hela en positiv läsupplevelse. Jag hoppas innerligt att den kommer att innebära ett startskott för en våg av svenskskrivna fantasyböcker, som ännu utgör en bristvara på bokdiskarna.