Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Skrivande

NaNoWriMo 2014

Så var det dags igen. För tredje året gör jag ett försök med NaNoWriMo (National Novel Writing Month, ett slags upprop för att de som deltar ska skriva en roman på minst 50 000 ord under november månad). Beslutet var inte helt okomplicerat, med tanke på hälsoläget, men eftersom jag hade en så pass bra idé liggandes kände jag att det vore fel att inte göra ett försök. Och dessutom vet jag att jag skulle ångra mig om jag inte åtminstone försökte.

Årets projekt blir en mycket mörk fantasyroman med arbetsnamnet Aska och storm. Handlingen kan enklast beskrivas som Hungerspelen v/s Trollkarlen från Oz. År 2012, när jag ställde upp för första gången, skrev jag Solen och astroblemet och klarade utmaningen. Förra året skrev jag Den övergivna solen, men efter 36 000 ord gick det inte längre och fiaskot var ett faktum. Till min egen stora förvåning plockade jag dock faktiskt upp den igen för några veckor sedan och avslutade den, knappt tio månader försent.

NaNoWriMo har kritiserats för att deltagarna skriver ”dåliga romaner som ingen har bett om” (enligt en kommentator). Det är ingenting som jag har upplevt. Tvärtom tillhör mina två tidigare NaNo-romaner det bästa jag någonsin skrivit. Men även om ingen av de tusentals romaner som tillkommer i november varje år är nobelprismaterial (vilket vi i och för sig vet väldigt lite om) fyller NaNoWriMo en viktig funktion för att få alla med författardrömmar att äntligen göra slag i saken. Och NaNo-forumet är en bra plats för den som vill ha tips och råd från likasinnade.

I skrivande stund är jag 1821 ord närmare drömmen. Man bör skriva i genomsnitt 1667 ord per dag för att klara målet på 50 000 ord, så det ser faktiskt lovande ut såhär långt.

Annonser

En dröm har gått i uppfyllelse!

Bild

Det var dessvärre inte igår jag senast skrev något blogginlägg, och de kommer troligtvis även i fortsättningen att vara oregelbundna, men idag väljer jag att bryta tystnaden för att meddela att min debutroman Skuggan över Dianor, första delen av sju i romansviten Det magiska förbundet, från och med idag finns utgiven genom Epok Förlag. Detta gläder mig givetvis stort. Att få en roman utgiven har varit en av mitt livs riktigt stora drömmar, och nu har den äntligen gått i uppfyllelse.

Det fantastiska omslaget är gjort av Jesper Holm.


Tre kapitel senare

Jag skrev häromdagen ett inlägg där jag konstaterade att min roman Solen och astroblemet (med arbetsnamnet Solens yttersta dom) var färdigskriven och färdigredigerad. Det var i alla fall vad jag trodde då, men sedan började jag fundera. Gick det inte lite väl snabbt på slutet? Fick läsaren verkligen en tillräckligt klar bild av vad som hände, och varför? Jag insåg att några händelser blivit aningen förenklade och att några karaktärsporträtt aldrig blivit så tydligt tecknade som jag önskat. Därför planerade jag in tre extra kapitel som löste alla dessa problem, och när nu dessa är färdigskrivna och redigerade tror jag att jag vågar säga att manuset är färdigt på riktigt!

Med tanke på hur pass nöjd jag blev med det här manuset kändes det fel att inte se till att göra det så bra som möjligt. Hade jag inte skrivit de tre extra kapitlen som lade alla pusselbitar på plats skulle det ha känts som en sten i skon som hela tiden skavde. Det är så jag brukar känna när det finns någonting i mina manus som jag inte är helt nöjd med. Det är inte alls ovanligt att jag skriver extra kapitel i efterhand som ger en tydligare bild av händelser och fördjupar karaktärerna.

När jag redigerade första delen i min planerade trilogi Eldskungen slutade det med att jag faktiskt lade till hela 12 kapitel. De sju delarna i Det magiska förbundet fick i genomsnitt fem nya kapitel i samband med redigeringen, men det hände förstås också att kapitel ströks. Det finns till och med exempel där jag har strukit ett kapitel som jag skrivit i efterhand för att jag insåg att det inte passade in så bra som jag trott.

Kapitlet i tredje delen av Det magiska förbundet som blev till novellen Den som passerat skymningen är faktiskt ett exempel på ett sådant kapitel som skrevs i efterhand. I första utkastet av romanen konstaterades det att en by angripits och bränts ned, men i och med att jag skrev det extra kapitlet fick läsaren även uppleva hur det hela gick till.


Färdigredigerat!

Äntligen är jag färdig med redigeringen av mitt NaNoWriMo-projekt! Den går numer under namnet Solen och astroblemet och blev mycket bättre än jag vågat hoppas på när jag började skriva på den i november förra året. Det var en intressant upplevelse att redigera den. Jag hade glömt så mycket av det jag skrivit att det kändes som att gå igenom någon annans manus. Jag skrattade till lite vid några fyndiga formuleringar, och en plottwist gjorde till och med mig rejält överraskad eftersom jag helt hade glömt den.

Vad är det för berättelse? Genren är givetvis fantasy (fast med vissa drag av det närbesläktade sci-fi). I handlingens centrum står en ung flicka som förlorat sitt hem, en ung pojke med svåra handikapp och ett komplicerat liv och en general som alltmer börjar ifrågasätta sin härskare, som skapat ett imperium uppbyggt av spillrorna av flera mindre riken som gått under. Mer än så väntar jag nog litet grann med att avslöja, men jag känner mig mycket nöjd med den. Jag har vid flera tillfällen beskrivit den som en blandning mellan Rambo: First Blood och Guldkompassen, och jag tror att den beskrivningen stämmer ganska väl.

Vad händer med den nu? Tills vidare får den vila i mappen som heter Färdiga manus, jag har ingen panik med att göra något av det.


Said is dead

Said is dead

Said is dead

Äntligen ett inlägg om skrivande igen, det var alldeles för länge sedan! Dagens inlägg kommer att utgå ifrån en bild som jag hittade på bildbloggen Tumblr. Budskapet är tydligt, said is dead, personen som skapat bilden anser uppenbarligen inte att man ska använda verbet sade.

Själv håller jag inte riktigt med. Även om jag nuförtiden försöker undvika att använda ”sade X” och liknande över huvud taget har det aldrig någonsin stört mig när det förekommit i någon text. Det är enkelt, tydligt och det förmedlar information utan att dra onödig uppmärksamhet till sig. Det är ju faktiskt inte verbet efter en replik som är det intressanta, utan det är ju faktiskt repliken som ska dra läsarens uppmärksamhet till sig! Om man ska försöka vara fantasifull och hela tiden använda ord som ersätter sade kan det (enligt min mening) kännas ganska krystat till slut.

Rådet från den okände upphovspersonen till ovanstående bild går helt på tvärs med råden som Elizabeth George ger i Skriv på!. Där uttrycker hon tydligt att det inte är fel att använda verbet sade efter en replik, och att det kan användas efter flera repliker i rad. Det kan bli aningen komplicerat, vilket råd är det rätta? Personligen anser jag inte att said is dead, men jag undviker själv att försöka använda det två repliker efter varandra, eftersom man riskerar att texten ser ut som en busstidtabell om samma ord förekommer flera gånger tätt inpå varandra.

Har jag skrivit ”sade X” och behöver förtydliga att det är Y som uttalar nästa replik skriver jag helst något i stil med ”påpekade/ansåg/tillade Y”. Jag försöker undvika att vara alltför fantasifull, för som jag påpekade ovan riskerar läsaren att fokusera på fel del av meningen. Ett alternativ som många gånger är att föredra är att lägga till en mening före repliken som gör att läsaren förstår av sammanhanget vem som uttalar en replik, exempelvis ”Det var dock tydligt att Y var av en annan åsikt”. Då kringgår man problematiken med alltför många ”sade X” helt och hållet. Men även här kan det förstås bli fel om man skriver så för ofta. Då blir det som ett mönster i texten, och sånt upptäcker läsaren. Det kan i värsta fall framstå som tics i form av text, dvs. tvångsmässigt och onödigt.

Om det är tydligt vem som uttalat en replik behövs det faktiskt inget ”sade X”. Är det bara två personer som samtalar är det i regel tydligt ändå vem som sagt vad (om inte så är det helt klart något fel på gestaltningen). Dock brukar jag skjuta in ”sade X” på lämplig plats under längre replikväxlingar för att underlätta för läsaren.


Första utkastet klart

Äntligen! Första utkastet till min NaNoWriMo-roman Solens yttersta dom är klart! Merparten av manuset skrevs under 20 intensiva dagar i november och det är först nu som jag kommit mig för att avsluta det. Slutet var riktigt svårt att skriva. Men nu har jag äntligen fått hela berättelsen på plats. Jag har dessutom hunnit justera några detaljer som jag skrev i november, och de fyra karaktärerna X, Y, Z och AA har fått riktiga namn (orkade inte klara av den detaljen i november). Det kan eventuellt dyka upp något extra kapitel som knyter ihop vissa skeenden i handlingen, men på det stora hela är allting klart.

Förmodligen kommer jag att skicka manuset till olika förlag någon gång i början av nästa år. Troligtvis februari. I januari lär förlagen bli bombarderade av manus som folk skrivit färdigt under julledigheten. Jag tror så pass mycket på det här manuset att jag vill ge det så goda förutsättningar som möjligt.

Misstänker dock att jag är aningen utarbetad. När jag gick igenom textstycken som jag skrev i november var reaktionen flera gånger Det här ser ju bra ut, vem har skrivit det här? Jag?! Jag kom helt enkelt knappt ihåg något av det jag skrivit … Men vad gör det, det viktiga är ju att det blev bra!


Var är vi?

Det har blivit alldeles för få inlägg om skrivande den senaste tiden, men förhoppningsvis kommer dagens inlägg att råda bot på det. Idag tänkte jag behandla ett fenomen som dyker upp ibland och som jag ofta reagerar över. Ibland fungerar det, men ofta blir det rent störande. Jag väljer att kalla fenomenet kulisstäder i brist på annat uttryck. Det består i att böcker och filmer utspelas på en plats som aldrig riktigt ges någon identitet.

Ett tydligt exempel från filmens värld som jag tror att alla känner igen är de båda filmerna Jägarna och Jägarna 2. Den första filmen är inspelad i Älvsbyn och den andra i Överkalix (jag har varit i båda orterna vid olika tillfällen och känner tydligt igen delar av miljöerna), men dessa omnämns aldrig i någon av filmerna. De båda orterna blir helt enkelt bara en namnlös kuliss. Troligen är tanken även att tittaren ska uppfatta platsen i de båda filmerna som densamma, vilket gör att allting känns ännu fånigare. I min värld hade de båda norrbottniska orterna utgjort en tydlig del av handlingen.

Låt platsen bli en del av handlingen, är mitt råd. Om platsen är verklig eller fiktiv spelar mindre roll, men platsen där handlingen utspelas bör behandlas som en karaktär. Lika mycket möda bör ägnas åt att utveckla platserna som karaktärerna. När jag själv skriver ägnar jag ibland nästan mer möda åt platsen än åt personerna, för det finns tillfällen när det faktiskt är platsen som är det intressanta. Med detta inte sagt att man måste känna till varenda kvadratmeter av en verklig plats för att kunna skriva om den i en roman. Tack vare Google Maps och Street View och liknande är det enkelt att besöka en plats utan att befinna sig där rent fysiskt. Och restauranger och affärer har en förmåga att gå i konkurs och byta namn, så ingen kan förväntas hålla reda på allt sånt. Det är ändå bättre än att låta handlingen utspelas mot en namnlös kuliss.

Ibland får man nästan en känsla av att författare är rädda för att förlägga sin handling till någon bestämd plats. Jag har aldrig förstått varför. För mig ökar det läsupplevelsen att boken utspelas på en tydlig, namngiven plats!