Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Statements

Politiken: Ett personligt misslyckande

Att jag är intresserad av politik har nog inte undgått någon, för varför skulle man annars utbilda sig till statsvetare, och arbeta som valanalytiker i tv …? Men få vet hur det hela började (och tyvärr även slutade). Det här är dessvärre en ganska mörk historia som jag dragit mig för att berätta, men nu känner jag att tiden nog är mogen.

Mitt intresse för politik började redan när 80-talet övergick i 90-tal. Det var precis vid den här tiden som man började upptäcka att naturresurser inte är oändliga, och att vi måste ta bättre hand om vår planet om den ska fortsätta att vara beboelig även i framtiden. Det här var tiden när man började inse att det var ganska korkat att slänga konservburkar i hushållssoporna. Jag var en av alla dem som fångades av det nyvaknade intresset för miljöfrågan. Mitt engagemang för politik (och då i synnerhet miljön; andra viktiga frågor som social utsatthet kom in senare i livet) handlade till en början främst om att öka medvetandet hos dem i min omgivning, precis det som politik och förändring faktiskt handlar om.

Men ryktet om mitt engagemang kom att sträcka sig mycket längre än så. I en tid när intresset för politik bland landets unga var milt sagt svalt fick jag en personlig inbjudan av dåvarande mark- och planminister [en slags biträdande miljöminister] Görel Thurdin (C) att tillbringa en dag på Miljödepartementet och Rosenbad. Jag fick åka limousin med tonade bilrutor, träffade på flera av dåtidens mest kända politiker i korridorerna och satt och diskuterade kärnkraft med vuxna tjänstemän. Det blev en av de mest omtumlande dagarna i hela mitt liv, och höjdpunkten var när jag fann mig stå öga mot öga med dåvarande statsministern, Carl Bildt (M). Vi skrev autografer åt varandra – bilden där jag skrev autograf åt dåvarande statsministern kom att bli så klassisk att den prydde ett korsord (!!!) i Aftonbladet några år senare. Vilken dag det var!

En annan ung man med stort politiskt intresse fick en liknande inbjudan i ungefär samma veva. Idag är han utbildningsminister och språkrör för MP, det är givetvis Gustav Fridolin jag talar om. Men vad var det som gjorde att Fridolin gjorde kometkarriär medan mitt liv slutade i misär? Det är dit vi kommer nu.

Mina framgångar (om man nu kan kalla dem så) gick inte mina mobbare förbi. Att jag sedan som 14-åring år 1995 var en av länsvinnarna i DN:s Nutidsorientering, och därför fick motta en utmärkelse av drottning Silvia, gjorde inte saken bättre (eller hur man nu ska uttrycka det). Inga träd får ju som bekant växa upp till himlen. Jag åkte på gruppstryk fler gånger än jag kan räkna till. Jag blev mobbad, trakasserad, hånad, slagen, sparkad i huvudet och hotad till livet av mina jämnåriga (men även av äldre). Det förekom att mobbare ”hotade” med att berätta att jag hade ”sysslat med politik” (!!!). Man kunde inbilla sig att politik är bland det viktigaste som finns, och att det är någonting viktigt som angår oss alla, men det var som sagt 90-talet vi pratar om, då fungerade saker och ting annorlunda.

Politik var inget man intresserade sig ostraffat för på 90-talet. På 1970-talet hade var och varannan person ett politiskt engagemang. Det var en självklarhet. På 2010-talet likaså. Där emellan kom 1990-talet, som nog måste klassas som ett förlorat decennium för politiskt intresse hos de unga. Jag passade på att ögna igenom några valsedlar från olika partier inför årets riksdagsval. De kandidater som är födda på 80-talet var lätträknade. Jag är tyvärr inte förvånad. Att intressera sig för politik var helt enkelt inte acceptabelt på 90-talet.

All mobbing och alla trakasserier jag utsattes för avskräckte mig från en fortsatt karriär inom politiken och gjorde att jag drabbades av svåra personliga problem (dessa får ni läsa mer om i den i tidigare inlägg omtalade självbiografin som aldrig kommer att skrivas). Under studieåren i Luleå var jag under en kort period medlem i dåvarande Folkpartiet samt Liberala Ungdomsförbundet, men fick snabbt kalla fötter. Det kändes att mitt tåg hade passerat. Som 11-åring såg jag framför mig en karriär inom politiken, antingen som karriärspolitiker eller som tjänsteman på något departement, men jag insåg tyvärr snabbt att det inte skulle bli så. Tanken att politik var någonting väldigt fult som man bara inte sysslade med hade rotat sig ända in i märgen. Det blev ingen politisk karriär för mig.

Jag vågar påstå att mitt CV inom politiken är betydligt mer omfattande än hos de flesta andra som är födda på det tidiga 80-talet, men ändå blev det en dikeskörning utan dess like. Jag minns att någon journalist konstaterade att ”Återväxten [inom politiken] var tryggad”, men så blev det inte. Vad borde ha gjorts annorlunda? Jag kan skriva en lång lista över detta, men nöjer mig med att ta ett illustrativt exempel som sammanfattar i stort sett allting: När jag gick i fjärde klass fick jag under skolavslutningen, inför hela skolan, ta emot en utmärkelse från en miljöorganisation (som jag dessvärre har glömt namnet på, vilket jag beklagar). Efteråt var det dock inte tal om några gratulationer och vänliga tillrop från mina skolkamrater, utan allting handlade om hur konstigt jag gick (!!!) när jag steg fram för att ta emot utmärkelsen av skolans rektor. Såna saker hände hela tiden. Vuxenvärlden blundade. Det var ytterst få övertramp som på något sätt ledde till reaktioner. Var man ”politiker” fick man skylla sig själv om man blev trakasserad på landets största arbetsplats (dvs. skolan). Givetvis var det ingen som sa det rakt ut, men så var det. Ingen stod upp för mig. De gånger jag försökte få skolans vuxna att ta tag i problemen fick jag höra, både av vuxna och av mobbare, att jag ”var för känslig”. Vilken ungdom vill då intressera sig för politik …?

Min karriär, både inom politiken, som statsvetare, författare och musiker, är över nu. Min neurologiska sjukdom, som tvingat mig till ett liv i rullstol, har satt stopp för allting. Jag lever i fattigdom, tvingas använda text och teckenspråk för att kunna kommunicera med omvärlden, och har ångest för varje sjukvårdsrelaterad kostnad som uppkommer. Jag lyckades inte göra en sådan karriär som Gustav Fridolin gjorde. Det är bara att avundas att han lyckades med det som jag inte lyckades med. Även Annie Lööf och Ebba Busch Thor är två framgångsrika politiker som faktiskt är födda på 80-talet. Det gläder mig. Det finns maskrosor som lyckas gro även ur asfalt. Den enda ”karriär” som återstår för mig är ”karriären” som samhällsmedborgare. Det är någonting som vi alla är skyldiga att vara. Världen blir vad vi gör den till!

Nästa gång det är svårt att få ungdomar att engagera sig politiskt rekommenderar jag vuxenvärlden att ta bättre vara på dem som faktiskt vill engagera sig, de som faktiskt brinner för att göra världen till en bättre plats. Under bättre omständigheter vore det jag själv som vore mentor för politiskt intresserade ungdomar.


Jag blev inte tillfrågad

Ingen har missat vad som har skett inom Svenska Akademien den senaste tiden. Den institution som jag en gång i tiden verkligen såg upp till, och nästan dyrkade, har visat sig vara ungefär samma typ av människor som mobbarna på min gamla skola. Jag har blivit besviken på vuxenvärlden många gånger, det här var inte första gången. Två av de stoltaste ögonblicken i mitt liv var när jag fick möjlighet att närvara på Nobelprisutdelningarna 1995 och 1996. För någon så pass intresserad av både litteratur och vetenskap i allmänhet var det en dröm som besannades. Jag har varit stolt över detta, och jag är fortfarande stolt över det, även om den senaste tidens händelser har kastat en viss skugga över det. Jag tar helt och hållet avstånd från den unkna sexism och grabbighet som visat sig vara en del av akademiens vardag.

Det här uppropet, som publicerades i Göteborgs-Posten den 14 april, är vällovligt. Det är väl formulerat och jag skriver helt och hållet under på det. Men jag var inte en av de 209 författarna som fick möjlighet att underteckna det. Jag är inte förvånad. På grund av svår neurologisk sjukdom har min karriär som skribent stött på ett allvarligt bakslag. Hela min vardag handlar om att överleva, och då är det svårt att försöka hinna med att vara en del av litteraturens innegäng.

Jag fick inte möjlighet att underteckna uppropet, men jag stöder helt och hållet de krafter som verkar för förnyelse inom Svenska Akademien. Sexism och unken grabbighet är bland det absolut värsta jag vet, och hör definitivt inte hemma i en sådan stolt och anrik institution (eller någon annanstans heller, för den delen). Någon som har Snille och smak som sin devis måste föregå med gott föredöme. Det som har hänt visar varken på snille eller smak!


Otacksam kändis

ab_161228

Aftonbladet 28 december 2016

Lika självklart som regn på midsommarafton kommer den här bloggen att uppdateras med jämna mellanrum för att knäppa otacksamma kändisar på näsan. Den här gången är det Jocke Berg från Kent som lyckats reta upp mig (texten ovan kommer härifrån). Stackars Jocke, som glidit fram genom livet på en räkmacka, är stenrik och reservationslöst har hyllats för allt han någonsin gjort, reagerar på följande vis när saker och ting för ovanlighetens skull går honom emot. Stackars Jocke. Vad trodde han att han skulle bli som sångare i ett band som en gång i tiden hade storstilade planer på en världskarriär? Anonym …? Nä du Jocke, så fungerar det faktiskt inte. Väljer man att bli rockstjärna kommer det en hel del saker på köpet som man inte kan försöka låtsas som att man inte var införstådd med. Man har alltid alternativet att inte bli kändis. Men vi här nere på botten, som har mycket månad kvar i slutet av pengarna, lider verkligen med dig.

Verkligen.


Norrländskor får inte spela Astrid!

expressen_161001

Expressen 1 oktober 2016

Det här var bland det knäppaste jag hört. Filmbolaget Nordisk Film planerar att göra en långfilm om Astrid Lindgrens liv, men de har väldigt specifika krav på vem som ska spela henne. Norrländskor göre sig icke besvär på castingen! Jag begriper inte alls varför en norrländska inte skulle kunna spela henne. De allra flesta skådespelare klarar med lätthet av att ändra sin dialekt, om nu det är problemet. Att en skådespelare är bosatt i landets norra ände (till skillnad från dess södra) borde heller inte vara några problem rent logistikmässigt, så vad är egentligen problemet …?

Det är lätt att skratta åt det här, men tänk efter en gång till. Vill vi verkligen bedöma människor utifrån deras ursprung? Det här är rent horribelt och skulle aldrig accepteras i något annat sammanhang. Sådant ska inte behöva ske på den här sidan medeltiden!

När vi ändå är inne på ämnet förtjänar det att nämnas hur jag fick reda på hennes bortgång. Beskedet kom mitt under en föreläsning i bildproduktion på Högskolan Dalarna i Falun. Våran lärare hade en gång arbetat tillsammans med Astrid Lindgren, och då alla vi närvarande utan tvekan hade en relation till allt som Astrid skapat föreslog jag att vi skulle ha en tyst minut, vilket också skedde. Det var en fin stund. Att Nordisk Film däremot försöker solka ned minnet av Astrid genom sitt konstiga urval av hoppfulla skådespelartalanger är mindre fint. Då Astrid hämtade en hel drös av namnen i Ronja Rövardotter från olika platser i Lappland tror jag inte att hon skulle ha några problem med att en norrländsk skådespelerska provfilmar för rollen som henne.


Varför pissa på de svagaste?

kadhammar_160207

Peter Kadhammar i Aftonbladet den 7 februari 2016

Det där var ju inte särskilt trevligt skrivet av Aftonbladets Peter Kadhammar i den här artikeln. Man tillhör alltså ”de gamla vanliga … socialfallen” om man befinner sig i en så pass svår livssituation att ens enda utväg är att vända sig till den kommunala socialförvaltningen. Vad är det egentligen för människosyn?

Jag kan garantera att Kadhammar många gånger under sin karriär har suttit och fikat tillsammans med kollegor som någon gång under sitt liv tvingats ta hjälp av socialen för att överleva. Det är inte så att de som någon gång tvingats ta hjälp av dem är konstiga människor som själva har orsakat sin situation. Det är helt normala människor som under kortare eller längre tid hamnat i en livskris. Människor som behöver stöd under en period för att förhoppningsvis i ett senare skede klara sig på egen hand. Människor som är extremt sårbara och de absolut mest utsatta i samhället. Det är ingenting som ger en välmående journalist med stora journalistpriset under bältet rätt att svänga sig med sådana uttryck. Det är verkligen att pissa på de svagaste och mest utsatta personerna i samhället.

Man kunde tro att journalister stod på de svagas sida.


Alla har rätt till konfidentiell sjukvård!

Expressen 29 maj 2015

Expressen 29 maj 2015

Texten ovan kommer från den här artikeln som publicerades på Expressens hemsida den 29 maj 2015. Jag tycker att det är bedrövligt. Att Tim ”Avicii” Bergling är offentlig person innebär inte att hans sjukjournal på något sätt är offentlig, och han har rätt att få sjukvård på samma villkor som alla andra människor. Sjukvårdspersonal har tystnadsplikt, och kontakter med vården ska omgärdas av sekretess. Ingen människa ska behöva hängas ut i medierna för att man sökt vård. Vilken människa som helst kan behöva vård när man minst anar, och då vill man att den vårdkontakten ska hållas inom en mycket liten krets.

Uppgifterna kunde ha varit rimliga att publicera utifrån allmänintresse om de hade kommit från Avicii själv, men nu hänvisar man till ett anonymt ögonvittne. Det här är inte okej! Att någon har sett en offentlig person i ett väntrum eller i en sjuksal innebär inte att det är okej för medierna att skriva om det (annat än om berörd person själv gått ut med uppgifterna). I det här fallet har Avicii och hans representanter valt att inte kommentera det hela, vilket gör att det hela för mig framstår som ett ordentligt övertramp.

Skulle du själv vilja att tidningarna skrev om dina kontakter med vården …?


Kulturelit på cykeltur

Aftonbladet 1 maj 2015

Aftonbladet 1 maj 2015

Nej, det blir sällan rätt när kultureliten ska leka åsiktspoliser. Ovanstående citat är hämtat från den här artikeln, skriven av Jan-Olov Andersson. Det innehåller så mycket trams att jag knappt vet var jag ska börja, men jag vet att jag inte kan hålla tyst kring detta. Kultureliten får inte stå oemotsagda.

Vad Alejandro González Iñárritu menar med att superhjältefilmerna är ”högervridna” hade varit intressant att veta. Vad jag tror att han egentligen försöker säga är att filmerna inte ger uttryck för just de åsikter som passar honom. Det är sånt man måste lära sig att leva med. Alla människor tycker olika, och det är faktiskt meningen att filmer (precis som böcker) ska ge uttryck för åsikter som kan tyckas opassande. Det är själva meningen med att skapa. Långtifrån alla karaktärer jag har skrivit om i mina verk har åsikter som stämmer överens med mina egna. Mina karaktärer gör saker som jag själv aldrig skulle göra. Varför? Jo för att jag vill ge mina läsare någonting att fundera över. Jag säger inte vem som gör rätt eller fel, det är läsaren som ska avgöra det. Till skillnad från Alejandro González Iñárritu ser jag inga problem med att människor tycker olika.

”Kulturellt folkmord”? Det påståendet är så enfaldigt att jag inte tänker bemöda mig med att kommentera det. Det får stå för Alejandro González Iñárritu och Jan-Olov Andersson själva. ”Våldsförhärligande”? Det håller jag verkligen inte med om. Utifrån det jag har sett av superhjältefilmer är det snarare tvärtom, att tittaren får se precis hur hemskt det faktiskt är med våld. För min del fick det gärna vara ännu mer realistiskt, för att verkligen visa vilken skada våldet orsakar. Men vad som hindrar detta är att man inte vill riskera att gå miste om en stor del av den potentiella publiken genom att sätta en hög åldersgräns på filmen. Det är förståeligt. Precis som Jan-Olov Andersson vill ha betalt för sina krönikor vill filmskaparna tjäna pengar på sina filmer. Inga konstigheter där inte.

Daniél Espinosa tycker att filmer med människor med superkrafter är låtsashistorier. Det stämmer. Men Snabba Cash och Safe House är också låtsashistorier. Alla böcker Astrid Lindgren skrev under sin karriär är låtsashistorier. Henning Mankells böcker är låtsashistorier, precis som J.K. Rowlings. Jag skriver också låtsashistorier, och det är jag stolt över. Jag skildrar verkligheten, fast inte min egen eller din verklighet, och då blir det låtsashistorier. Snabba Cash är en bok som är sprungen ur författaren Jens Lapidus fantasi, med andra ord en låtsashistoria. Boklådor och bibliotek över hela landet är fyllda av låtsashistorier. Och fackböcker, för den som inte vill ha låtsashistorier.

Ett citat, yttrat av en okänd upphovsman, som jag burit med mig i flera år är: Barn ska inte läsa om magi, för det finns ju inte på riktigt. Det finns inte på riktigt, nej, och det är just därför man ska läsa om det. Superhjältar (i form av exempelvis Iron Man eller Batman) finns inte heller på riktigt, och det är just därför man ska göra såna filmer. The Dark Knight skildrar verkligheten, fast inte min eller Daniél Espinosas verklighet. Alla människor har inte behov av att se filmer som skildrar den verklighet som man ändå lever i 24 timmar av dygnet, och genom att uppleva någon annans verklighet kan man både låta sig underhållas och utvecklas som människa. Att uppleva någon annans verklighet mellan varven skadar ingen.


Elak jämförelse

Somliga gånger får man faktiskt inte att hålla tyst. Ett exempel är när jag läste den här artikeln. Den handlar om hot som riktas mot olika svenska myndigheter. Ämnet i sig är naturligtvis viktigt, men generalfelet man gör är att jämställa och klumpa ihop dödshot med självmordshot. Det är inte samma sak.

Den som riktar ett dödshot mot en myndighetsperson är kriminell. Den som hotar med att ta livet av sig är inte kriminell utan lever i en mycket svår situation där ett myndighetsbeslut riskerar att bli droppen som får bägaren att rinna över. Jag ser inget konstigt i att hålla en myndighet informerad om att ett visst typ av beslut faktiskt kan få mycket svåra personliga konsekvenser, där följden blir att man saknar förutsättningar för att kunna leva vidare. Det är inte på något sätt detsamma som att begå en kriminell handling.

Svenska myndigheter bär ett ansvar för dödsfall genom självmord. Läs exempelvis den här artikeln som illustrerar det hela på ett skrämmande tydligt sätt. Nästa gång man ska göra någon liknande undersökning som den som det refereras till i artikeln förväntar jag mig att man håller dödshot och självmordshot mycket tydligt åtskilda.

(Jag har själv haft ett arbete på en myndighet där jag dagligen kom i kontakt med människor som hade det väldigt svårt.)


Funkofobi

Funkofobi, har du hört det uttrycket förut? Trots att jag själv är funktionshindrad stötte jag på uttrycket för första gången så sent som idag när jag läste den här debattartikeln, skriven av 24-åriga Caroline Eriksson från Göteborg. I artikeln skriver hon bland annat:

Ordet ”funkofobi” kan definieras som de fördomar som finns om personer med funktionsvariationer. […] När funkofobi går från att vara ett internt samlingsnamn till ett nationellt begrepp skrivet i Svenska Akademiens ordlista, kommer det resultera i en utbredd kunskap.

Initiativet är lovvärt, och folks fördomar om personer med funktionshinder är definitivt ett problem som det behövs ett specifikt uttryck för, men man ska komma ihåg att Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) är en samling av ord som faktiskt används av folket. De tar inte in ord för att folk ska eller bör använda dem, utan för att vi använder dem! Men genom att skriva det här blogginlägget har åtminstone jag dragit mitt strå till stacken för att visa att det är ett ord som faktiskt brukas. Förhoppningsvis kommer det så småningom att vara ett etablerat uttryck.

När jag ändå är inne på temat funktionshinder och SAOL vill jag passa på att rikta den allra skarpaste kritik som jag förmår utdela mot att ordet dårhus förekommer i SAOL, utan något som helst påpekande om att det är ett ålderdomligt och stötande uttryck. Det är utan tvekan ett ord som används, men det är inget acceptabelt uttryck, och det måste framgå.


Bra gjort av Karin Adelsköld!

Karin Adelsköld på Twitter

Karin Adelsköld på Twitter (Det är jag som valt att maskera namnen.)

Det här med mobbing är ett svårt ämne. Det pratas inte i närheten lika mycket om det som det borde. Det finns flera anledningar till det. Mobbare anses som offer. Det är synd om dem, de mobbar för att de mår dåligt. Rektorer och lärare är rädda om skolans rykte. Ingen vill kännas vid att det förekommer mobbing på deras skolor. Ingen vill kännas vid att man inte har gjort allt man kunnat för att stoppa mobbing. En annan förklaring, som man dock gärna talar tyst om, är att det ofta är mobbarna som det går bra för senare i livet. Det är mobbarna som får bra jobb, höga löner, stort inflytande och ett bra liv i största allmänhet. Kort sagt kan man säga att mobbing har blivit något som är närmast socialt acceptabelt. (Låter det konstigt? Ja, det tycker jag med. Det är konstigt!)

Därför känns det enormt befriande att läsa ståuppkomikern, programledaren m.m. Karin Adelskölds twitterinlägg, där hon utan pardon hänger ut en av sina gamla mobbare, med namn och bild. Helt rätt! Man ska stå för det man har gjort. Många ifrågasatte att hon valde att hänga ut mobbaren med namn och bild, men jag tycker att det var helt rätt. Som mobbingoffer får man leva hela livet med det man varit med om, varför ska då en mobbare komma undan? Någon försökte hänvisa till att personen i fråga var ett barn när det hela hände, men det resonemanget köper jag inte.

Jag har själv blivit mobbad. Jag har blivit utsatt för saker som är jämförbara med det som Karin beskriver i sitt inlägg. Jag lever fortfarande med det som jag blivit utsatt för. Det gör uppenbarligen Karin också. Varför ska då inte hennes mobbare behöva leva med vad han gjort? Varför ska mobbaren få komma undan?

Vi talar mycket om rasism, och det med rätta, eftersom det är en av de mest vidriga företeelser som finns. Mobbing har vi dock glömt bort att prata om. Det är synd, för mobbing är precis lika vidrigt som rasism. De gånger vi talar om mobbing handlar det främst om att hitta bristerna i rapporter från Friends. Journalister får verka duktiga för att de har upptäckt någon siffra som inte stämmer helt med verkligheten. Vi har helt klart en del kvar att göra.


Belastning för samhället?

Känner mig tvungen att säga ifrån. Har åter stött på ett påstående som ofta förekommer, och som gör mig lika irriterad varje gång. Den här gången dök påståendet upp i den här artikeln från Expressen, som handlar om en kvinna som förlorat sin demente bror. Självklart en mycket tragisk historia, men jag tycker att det är helt oacceptabelt att den intervjuade kvinnan säger följande i artikeln:

Han har gjort så mycket gott, skött sig och aldrig begärt en krona av samhället och så får han detta tillbaka som tack.

Det är långt ifrån första gången jag stött på ett liknande påstående. Vet inte hur många gånger jag läst om personer som ”Aldrig någonsin legat samhället till last”. Att säga såna saker är bara dumheter. Jag förstår att folk är stolta över att ha kunnat försörja sig själv ett helt yrkesliv. Att ha arbete ger status. Att kunna försörja sig ger status, och vem vill inte ha status? Men, med vilken rätt klandrar man dem som varit mindre lyckligt lottade? Ingen har rätt att göra så! Alla har inte samma tur, så enkelt är det.

En sak ska alla ha klart för sig: Välfärden finns till eftersom precis vem som helst kan drabbas av otur. Precis vem som helst kan upptäcka en knöl i bröstet, eller få ett besked om att PSA-värdet stigit. Precis vem som helst kan råka ut för en skilsmässa, arbetslöshet, eller någon annan oväntad händelse som vänder upp och ned på tillvaron. Precis vem som helst kan vid olika tillfällen i livet behöva dra nytta av välfärden, och ingen ska någonsin behöva skämmas för det.

Att den intervjuade kvinnans bror ”aldrig begärt en krona av samhället” gör inte att han på något sätt är kvalificerad till bättre vård eller ska särbehandlas. Så fungerar inte samhället. Att man tvingats ”ligga samhället till last” (som somliga uttrycket saken) gör inte att man på något sätt är en sämre människa som ska behandlas sämre. Att man behöver nyttja samhällets socialförsäkringar betyder inte att man inte vill arbeta eller försörja sig själv. Att inte kunna försörja sig själv är en av de största personliga katastroferna som en människa kan drabbas av. Att befinna sig i en sån situation är svårt nog utan att någon ska tala om att man belastar samhället. Sådant struntprat ska ingen människa behöva lyssna på. Och ingen förtjänar något tack för att man aldrig behövt samhällets hjälp.

Avslutar det här inlägget med att citera några tänkvärda rader ur That’s life, en låt som gjordes känd av Frank Sinatra.

You’re riding high in April, shot down in May
But I, I ain’t never gonna change my tune
When I’m back on top in the month of June


Sanningen om livet

Råkade läsa på flera ställen (bland annat här) att journalisten och tv-kritikern Johan Croneman tänker ägna sitt Sommar i P1 åt att återupprätta 70-talet. Jag citerar:

Jag skall berätta sanningen om 70-talet. Trött på allt sladder och alla lögner och allt hittepå från generationer som inte ens var födda då.

Jag har läst en del av vad Croneman skrivit om sitt uppenbarligen hett älskade 70-tal tidigare och tror mig veta på ett ungefär vad programmet kommer att handla om. Jag lär högst troligen aldrig någonsin komma i fråga för att bli sommarpratare, så därför tar jag tillfället i akt att använda det här blogginlägget för att lära Croneman ett och annat om livet. 70-talet är slut! Jag (som är född 1981) är inte det minsta intresserad av vad 70-talet var eller inte var. Vad som är sanning eller lögn om 70-talet intresserar mig inte (och vem kan egentligen avgöra vad som är sanning eller lögn i det här fallet? Vad 70-talet var eller inte var kommer även i fortsättningen att vara en mycket subjektiv fråga.)

Hela mitt liv har jag fått lära mig att det var på 70-talet allt det roliga hände. Att allt var mycket bättre innan internet och annat fördärv dök upp. Det intresserar mig inte det minsta. Att oräkneliga människor födda på 40-60-talen tycker att 70-talet var det underbaraste som hänt betyder verkligen ingenting för mig. Deras nostalgitårar är faktiskt obetydliga för mig. För mig finns det bara en sak som räknas, och det är framtiden.

Jag hade flera väldigt roliga år på 90- och 00-talet. Det innebär dock inte att jag på något sätt hela tiden försöker återuppleva den tiden, eller vill förändra vad andra människor eventuellt anser om den tiden. Flera roliga saker i mitt liv hände exempelvis 1996, men jag förväntar mig inte att alla andra ska älska 1996 lika mycket som jag bara för det. Och dessutom är framtiden ännu roligare. Jag föredrar att tänka att ”morgondagen kommer att bli den bästa dagen i mitt liv”. Att ett decennium som tog slut för 34 år sedan skulle vara den bästa tiden i livet finns inte på min världskarta. Jag tänker leva i nuet och göra morgondagen till den bästa tiden i mitt liv.

Ditt liv blir vad du gör det till. Vi har alla vårt eget ansvar att se till att den framtid som oundvikligen kommer blir bättre än gårdagen. Även om jag har turen att leva tills jag fyller 90 kommer jag fortfarande att tycka att framtiden är mycket intressantare än gårdagen.

Titta inte bakåt, för det är inte dit du är på väg är ett av mina favoritcitat. Det säger allt. Det är dags att skrota 70-talet nu.


Sommar, sommar, somnar…

Idag meddelades vilka som blev årets sommarpratare i P1. Jag kommer att sitta bänkad 2 augusti när Steve Angello sommarpratar, och 9 augusti när Felix ”PewDiePie” Kjellberg sänder sitt program. I övrigt är utbudet ungefär lika slätstruket och förutsägbart som det brukar vara (om än förvånansvärt bra, jämfört med tidigare år). Två kungligheter, två deckarförfattare, x antal journalister, skådespelare och musiker. Inget som får en att höja på ögonbrynen. Att hoppas att någon som skriver fantasy (eller någon närbesläktad genre) skulle få sommarprata var nog att hoppas för mycket. Här är det deckare som gäller (även om det lyckligtvis till viss del balanseras upp av författare som inte skriver deckare).

Men det som är riktigt illa är att ingen av de som sommarpratar är arbetssökande, långtidssjukskriven eller i utanförskap på något annat sätt. Det är de som verkligen kan berätta någonting om livet. År efter år har programmet fyllts av personer som är stora nog att ha egna artiklar på Wikipedia och som har råd att åka på lyxsemester en gång i veckan om de så önskar. Det intresserar mig inte nämnvärt. Jag vill höra fler personer som lyckats överleva utan att hela tiden bli strukna medhårs.

P1 presenterade 57 sommarpratare idag. Det är betydligt fler än 1 av 57 invånare i Sverige som sitter fast i olika former av utanförskap.


#mittförstajobb – Hjärnsläpp hos SvD

SvD på Twitter 4 juni 2013

SvD på Twitter 4 juni 2013

Vårt land plågas av hög arbetslöshet och höga ohälsotal. Utanförskapet är stort. Många får aldrig chansen att komma in på arbetsmarknaden. Asylsökande sorteras bort ur högarna med jobbansökningar på grund av att de har utländska namn. Förfärande många är långtidssjukskrivna. Då tycker SvD att det behövs ännu ett upprop som fördjupar klyftorna mellan dem som har arbete och de som står utanför arbetsmarknaden. ”Lite mer stigmatisering av dem som har det svårast har ingen dött av”, tänkte nog SvD.

Jag orkar knappt ens kommentera det här. Yrkesnormen har kommit för att stanna. Ingen kommer att fråga dig om du har ett jobb utan vad du jobbar med.

Till alla er som glatt svarade på SvD:s upprop kan jag bara säga att tack för att ni hjälper till att fördjupa klyftan mellan dem som har jobb och dem som inte har jobb! Jag förstår att det känns skönt att ha någonting att skryta med. Hoppas att det känns bra, att ni känner att ni har fått er välbehövliga egoboost nu. Mina sympatier finns dock helt och hållet bland de arbetslösa, sjukskrivna, socialt utslagna och de asylsökande som inte får chansen att etablera sig i samhället. Jag har också haft ett första jobb, ett jobb där jag definitivt fick smuts under naglarna, men jag har dock inget intresse av att försöka skryta om det. Jag är ingen påfågel som känner ett starkt behov av att visa upp fjädrarna.

Allting kommer lösas och bli bättre igen
Om du har pengar i fickan eller ett ess i din ärm
Och vi tror vi strävar mot samma mål
Men när man tittar på dig är det bara all you!

(Ur Jobb av Afasi & Filthy (2008))


Litteraturhistoriens svartaste dag

Idag för 80 år sedan inträffade den antagligen allra svartaste dagen i litteraturens historia, nämligen bokbålet i Berlin. En sådan fruktansvärd händelse får inte glömmas, det är alldeles för lätt att glömma bort att ta lärdom av tidigare misstag så att samma misstag begås igen. Jag uppmanar er alla att läsa den här artikeln av Ola Larsmo som skildrar händelsen på ett utmärkt sätt. Det är verkligen sorgligt att läsa om hur många författare som faktiskt blev tystade av nazisterna.


Bra gjort, Dramaten!

Det är tyvärr alltför sällan man får se landets kulturarbetare göra något positivt för de som har det allra sämst i samhället. I vanliga fall ägnas deras dagar åt att klaga över att de som redan har inte har tillräckligt. Men här är ett undantag. Dramaten sätter upp pjäsen En förlorad generation – röster från den nya arbetslösheten, som får ses som ett lovande och mycket positivt initiativ. Regissören heter Marcus Lindeen.

Jag trodde aldrig att Dramaten av alla institutioner skulle göra något sådant, men jag kan inte annat än att glädjas åt att de gör en ansträngning för att uppmärksamma ett från kulturhåll relativt försummat samhällsproblem. Att arbetslösheten är hög är ingen nyhet, men att dagens unga är den första generationen i världshistorien som sammantaget får det sämre än sina föräldrar är direkt inget som det talas alltför mycket om. Och att kulturmänniskor inte tycker att det där med arbetslöshet och människor som har det svårt är någon särskilt intressant fråga är ingen nyhet. För dem är det en självklarhet att du har ett jobb och att du har det lika bra ställt som dem.

Nu återstår att se om de välmående kulturskribenterna på (främst) DN och SvD också är intresserade av att göra något för de som har det sämst.


Inte nu igen…

Så har det hänt igen. Varje gång det dyker upp upprop mot någon form av orättvisor på Twitter så måste man tydligen uppge vilket yrke man har. Jag är helt emot all form av rasism och jag är helt emot all form av orättvisa mellan män och kvinnor, men jag är även emot att vilket yrke man har alltid verkar ställas i centrum. Kravet på alltid förväntas uppge sitt yrke är en djup orättvisa i sig. Alla människor har inte den turen att man har ett arbete att gå till. Ska vi andra ställas utanför? Trots att man (som jag) står på samhällets absoluta botten kan man faktiskt ändå vara emot orättvisor!

Den här gången gäller saken taggen #ärfeminist. Skulle gladeligen starta ett upprop mot all yrkesfixering i samhället, men med risk för att bli utskrattad och hånad av dem som har arbeten och som ser det som självklart att alla andra också har det så känner jag mig tvingad att avstå. Trots att det är en mycket viktig fråga vågar jag inte riskera min hälsa för det. Och det är antagligen just det som är problemet. Jag är garanterat inte ensam om det.

Vi som är sjuka, arbetslösa, socialt utslagna, asylsökande som inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden eller på annat sätt befinner sig i utanförskap är de absolut svagaste och mest utsatta i samhället, men vi kan inte strejka för att få högre lön, vi har inga särskilda dagar då våra frågor uppmärksammas och ingen drar igång Twitterkampanjer för oss. Vi har ingen kraft över att slåss för att slippa bli stigmatiserade. Är det inte dags att fundera lite över vart vårt yrkesfixerade samhälle egentligen är på väg?

Jag är helt emot alla former av orättvisor som är knutet till ett specifikt kön, sexuell läggning, etnicitet, inkomstnivå eller andra sätt som somliga älskar att dela upp oss människor, men ha gärna i åtanke att de som befinner sig i FAS 3 inte arbetar gratis efter klockan 15:52, de arbetar gratis efter 00:00.


Klarar du Lindbäcktestet?

I den tecknade serien Dykes to watch out for av Alison Bechdel från 1985 uppger en av karaktärerna att hon bara vill se filmer som uppfyller vissa kriterier, vilka kommit att bli kända som Bechdeltestet. Jag är förvisso inte någon hyllad serietecknare utan en fullständigt okänd skribent med författardrömmar, men jag vill inte vara sämre utan genom det här blogginlägget vill jag lansera Lindbäcktestet, som utgör ett komplement till tidigare nämnda test. Jag vill bara se filmer som uppfyller följande kriterier:

  • Ha minst två namngivna personer som lider av olika former av utanförskap (exempelvis arbetslöshet/avsaknad av fast anställning, långtidssjukskrivning, asylsökande som har svårt att komma in på arbetsmarknaden)
  • … som pratar med någon av dem som inte befinner sig i utanförskap
  • … och (det här blir nog det svåraste), de får inte vara filmens antagonister, dvs. the bad guys som måste dö, eller på annat sätt oskadliggöras, innan eftertexterna rullar. Detta beror på att det är en tämligen oacceptabel bild av en person i utanförskap.

Förmodligen är det en del av er som läser detta som sitter och skrattar nu, men ägna ett ögonblick åt att fundera över vad det egentligen är du skrattar åt. Hur ofta skildras människor som lider av utanförskap rättvisande på film (eller i litteratur)?

Jag är tämligen säker på att mycket mycket få filmer (eller böcker) skulle klara Lindbäcktestet. När du hör ordet utanförskap tänker du förmodligen på extremister i stil med de båda tjetjenska bröderna i Boston, eller varför inte UNA-bombaren? Inget kunde vara mer fel. Brott begås även av människor med arbete och som kan anses vara etablerade i samhället, men det anses inte vara lika avvikande och anmärkningsvärt. Det är när ett brott begås av en person i utanförskap som man gärna framhåller utanförskapet. Man verkar anse att personens utanförskap förklarar deras gärningar. Hur ofta sker det när det är fråga om personer som har arbeten?

För att illustrera testet tänkte jag ta upp några exempel:

  • Jägarna (1996)/Jägarna 2 (2011). Ingen av de båda filmerna klarar Lindbäcktestet. De personer i utanförskap som förekommer är samtliga antagonister.
  • Aladdin (1992). Huvudpersonen/protagonisten är i utanförskap, men han är också ensam om det, så filmen klarar inte testet.
  • Sagan om ringen (2001). Filmen klarar faktiskt testet, eftersom varken Frodo eller Sam har någon fast anställning, och de utan tvekan talar med personer som inte är i utanförskap (ex.vis Elrond och Galadriel). (Och så kallas den fantasy, den skildrar ju verkligheten bättre än Jägarna och de flesta andra filmer!)

Fram för en mer rättvisande bild av människor i utanförskap! Ser fram emot att det startas bloggar som beskriver huruvida filmer klarar Lindbäcktestet. Bechdeltestet har fått sällskap.


Försenat aprilskämt?

Är det ett försenat aprilskämt som man försöker få oss att gå på? Postkodlotteriet skänker pengar till ett projekt som ska bidra till att minska ”fördomarna kring jazz” (källa). Är väldigt tacksam att jag inte är medlem där, och jag uppmanar alla er som är medlemmar att protestera mot detta. De där pengarna behövs bättre på annat håll. Och fördomar finns kring alla former av kulturyttringar! Det är ingenting man råder bot på genom att plöja ner pengar i ett meningslöst projekt. Det här är så enfaldigt att det är omöjligt att beskriva med ord.

Använd pengarna till att råda bot på svälten i tredje världen eller värna utrotningshotade djur istället. Det går faktiskt ingen större nöd på landets jazzentusiaster!


Den yrkesfixerade litteraturvärlden

Jag vet inte riktigt vad det är med litteraturskribenter och deras fixering vid yrket som norm. Antalet spaltkilometer som skrivits som en slags lovsång till yrket måste förmodligen skrivas med tiopotenser. De kulturartiklar som har skrivits med arbetslöshet och utanförskap som utgångspunkt är mycket lätträknade. Den här artikeln (en recension av en bok som handlar om arbetarlitteratur) gör mig nästan rädd. I den känns det nästan som att skribenten sätter likhetstecken mellan litteraturforskning och arbetarlitteratur. Skribenten skriver bland annat följande:

En viktig fråga tveklöst, men den stora ödesfrågan är väl snarast hur man skall övertyga nya generationer av litteraturvetare och svensklärare om fördjupade litteraturhistoriska studiers relevans över huvud taget.

Detta alltså i en recension av en bok om arbetarlitteratur! Jag är inte någon form av litteraturvetare och har ingen sådan bakgrund, men jag vill ändå gärna ta bort likhetstecknet mellan litteraturen och yrket som norm, för den hör inte hemma i en tid som präglas av hög arbetslöshet och stort utanförskap. Och jag kan absolut inte se på vilket sätt yrket och litteraturen går hand i hand, för det gör den inte.

Den genre jag skriver kallas fantasy, men eftersom yrket långt ifrån är norm i mina berättelser känns det ändå som att jag har närmare kontakt med verkligheten än de yrkesfixerade kulturskribenterna. Det lär aldrig skrivas doktorsavhandlingar om mina verk och jag lär aldrig hyllas av landets kulturskribenter, eftersom jag vägrar acceptera yrket som norm. Men det kan jag leva med. Mina sympatier finns istället hos dem som sitter fast i olika former av utanförskap. Jag blir hellre sedd och uppskattad i såna kretsar än på landets kulturredaktioner (som ändå inte tar i fantasy ens med tång).

Hur många hundra år måste landet plågas av arbetslöshet och utanförskap innan landets kulturskribenter öppnar ögonen och märker att alla inte lika lyckligt lottade som dem och deras kompisar …? Helt klart kommer kulturskribenterna att fortsätta med sin sjukliga yrkesfixering, men jag kommer fortsätta att ifrågasätta dem. Ni behöver skaffa en ny snuttefilt nu, för yrkesnormen har blivit utsliten. Lyft näsan ur er arbetarlitteratur! Lär känna någon som drabbats av utanförskapet. Vidga era vyer. Bjud in någon arbetslös, långtidssjukskriven eller asylsökande till redaktionen och låt dem berätta sin historia!

För att tala ett språk som kulturskribenter brukar förstå tänkte jag avsluta det här inlägget med att citera vad Wikipedia skriver om begreppet fix idé:

Fix idé, övervärdig idé eller tankefixering är en återkommande och frekvent föreställning eller tanke som personer kan vara tvångsmässigt uppslukade av.


Jag blir vansinnig

Annina Rabe i SvD 16 februari 2013

Annina Rabe i SvD 16 februari 2013

SvD:s kulturskribent Annina Rabe är i farten igen. Av någon anledning bekymras hon återigen över att det inte berättas tillräckligt mycket om någons arbete i en roman. Det är långt ifrån första gången hon har visat sådan fixering vid någons yrke i sina recensioner och jag lär antagligen aldrig förstå varför. Låt författaren själv välja vad de anser vara viktigt att berätta om! Alla skribenter anser inte att någons yrke är lika viktigt som du. Jag blir vansinnig över denna ständiga yrkesfixering!

I dagens läge finns det många människor som av olika anledningar (ofrivilligt) saknar yrke eller inte kan arbeta. I ett sådant läge anser jag inte att det går att framhålla yrket som normen som ska synas och märkas i all litteratur. Det går faktiskt att berätta historier kring annat också! Jag ser inga problem med att de båda författarna som recenseras i Rabes recension väljer att bygga upp sina historier kring annat än förvärvsarbete. Skrota yrkesnormen nu. Låt författarna själva få välja sina historier och låt alla oss som ofrivilligt står utanför arbetsmarknaden slippa känna oss ännu mer stigmatiserade. I en tid när man eftersträvar gemenskap och samhörighet mellan människor och försöker råda bot på utanförskap och intolerans begriper jag inte hur yrkesnormen har kunnat få sådant starkt fäste.

Det är inte kul att skriva blogginlägg om yrkesnormen, men jag kommer aldrig att sluta med det. Jag står upp för alla oss som inte har förmånen att ha ett arbete att gå till. Alla är inte lika lyckligt lottade som Annina Rabe och hennes kulturskribentkollegor (med flera). Jag vägrar acceptera att vi på något vis är mindre värda (vilket man får känslan av när arbetet hela tiden framhålls som norm). (Och om jag inte redan har framhållit det tydligt nog syftar jag enbart på oss som ofrivilligt saknar arbete.)


SVT gillar yrkesnormen

DN 1 februari 2013

DN 1 februari 2013

Jag avslutar den här ”debattveckan” med att ta upp en krönika som faktiskt är riktigt bra och som ger en ordentlig känga åt den förhatliga yrkesnormen. Den är skriven av DN:s Niklas Wahllöf och är egentligen en kommentar till SVT:s nya serie Molanders. Jag håller med Wahllöf, varför kan man inte för en enda gångs skull lyfta fram oss som sitter fast i olika typer av utanförskap? Det känns som att SVT är tämligen frikopplat från verkligheten. Tack Niklas Wahllöf för att du ger en känga åt SVT:s yrkesfixering! (Det var den kanalen som för inte alltför länge sedan faktiskt sände underhållningsprogrammet Upp till bevis, som gick ut på att de tävlande skulle gissa vilket yrke ett gäng personer hade, en högst vedervärdig idé enligt mig.)

Svaret på varför SVT inte gör något för att lyfta fram arbetslösa i sina serier är förstås att det är arbetet som är normen. Du förväntas ha ett arbete. Arbete ger status och visar att du är någon. Du får inte frågan om du har något arbete utan vad du arbetar med. Ett bra exempel på detta är frågesportsprogrammet Vem vet mest?, där de tävlandes olika yrken ägnas förvånansvärt stor uppmärksamhet.

Att det finns många som kämpar för att fördjupa klyftan mellan de som har arbete och de som är sjuka/ofrivilligt arbetslösa/sitter fast i FAS 3 råder det knappast någon tvekan om. Att någon skulle vara beredd att göra något för att höja statusen på oss som fastnat i utanförskapet känns ganska osannolikt. Ingen har något intresse av det. Trots att vi utgör en tämligen stor del av landets befolkning får man ibland känslan av att ju fler vi blir desto mer osynliga och ointressanta blir vi. Och det arbetar ju knappast någon i SVT:s ledning som är arbetslös. Troligen har de heller inga bekanta eller släktingar som saknar arbeten.

Det finns inget tråkigare än olika typer av normer. Wikipedia skriver i sin artikel om ämnet ”normer [kan] bidra till att upprätthålla ogynnsamma sociala system, till exempel orättvis maktfördelning och förtryck”. För en form av förtryck är precis vad det är, varken mer eller mindre. Att förväntas svara på frågan vad man arbetar med, när man faktiskt inte har något arbete, är förtryck och inget annat. Det är dags att ändra på den saken nu.

Skrota yrkesnormen och låt varje människa själv få presentera sig och avgöra vad man anser vara viktigt i sitt liv! Dessutom utmanar jag SVT att låta tidigare okända människor vara med i På spåret. Själv känner jag inget större behov av att sitta och titta på förmögna och framgångsrika människor på kändisfixerade SVT. (Tittar däremot gärna på Vem vet mest?, som bortsett från yrkesfixeringen är ett riktigt bra program.)


Om Voltaire varit svensk

Jag fortsätter veckan med ”debattinlägg”. Förhoppningsvis kommer nästa veckas inlägg att handla om litteratur och skrivande och annat som är relaterat till detta igen, det är det som jag brinner för allra mest. Men, som sagt, det är farligt med tystnad. Ibland måste man ryta ifrån.

Jag skrev ett inlägg igår på Facebook och Twitter där jag konstaterade att om Voltaire varit svensk hade han inte sagt ”Jag tycker inte om dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem” utan snarare ”Jag tycker inte om dig, och jag skulle kunna dö för min rätt att upplysa dig om det”. Vad ville jag säga med det? Jo, att jag inte tror för ett ögonblick att någon av dem som gödslar ut sitt hat över internet är villig att dö för någon annans rätt att uttrycka sina åsikter. För dem handlar allting om att de har rätt att säga precis vad de vill om andra människor eftersom vi har ”yttrandefrihet”, något som de själva inte har lyft ett finger för att vi ska ha. (Jag är fullt medveten om att det råder viss oklarhet om huruvida orden verkligen yttrades av just Voltaire, men det gör dem inte mindre tänkvärda för det.)

Är det meningen att ”yttrandefriheten” ska få utgöra ett slags skydd för anonyma hatare att sprida sitt hat på det sätt de själva önskar? Är det därför vi har yttrandefrihet? Jag uppskattar de initiativ som tagits för att sprida kärlek istället för hat på internet (se exempelvis här), men näthatarna rycker bara på axlarna och fortsätter gödsla nätet med sin dynga. De vet att nästa vecka kommer den här diskussionen att vara glömd. Då kommer Aftonbladets hemsida att handla om Zlatans sommarstuga igen, medan otaliga människor fortfarande får sina liv förpestade. Det krävs mer än bara prat för att få bukt med det här problemet. Lagstiftningen på området är hopplöst föråldrad och hjälper näthatarna snarare än deras offer. Men så länge det finns människor som kommer springande med pekfingret i luften och gapar högljutt så fort det blir tal om att göra någon form av inskränkning i yttrandefriheten kommer vi att få fortsätta leva med det här.

Tystnad löser inga problem, men inte heller prat. I det här fallet krävs det att någon agerar. Och verklig yttrandefrihet är inte samma sak som att vem som helst har tillåtelse att sprida hat till sina medmänniskor.


Eller ska vi nöja oss med att prata om det …?

Det har blivit flera inlägg som varit debattartiklar snarare än inlägg om litteratur och skrivande den här veckan. Det är lite trist, för det var inte det som var tanken med den här bloggen, men samtidigt går det inte att komma ifrån att det hela tiden finns viktiga saker som behöver lyftas fram. Och som bloggare, som någon som faktiskt når ut till andra människor, kan man inte hålla tyst och har även ett visst ansvar att höja rösten emellanåt. Tystnad löser inga problem.

Ett mycket omtalat ämne just nu är näthatet (se exempelvis här, det är skrämmande). Just nu, skriver jag. Det är besynnerligt att man väljer att lyfta fram näthatet som någonting som plötsligt blivit ett problem. Näthatet har funnits ända sedan jag började använda internet någon gång i mitten av 90-talet. Jag säger dock inte detta i syfte att förminska problemet, tvärtom. Däremot kan det tolkas som en känga till medierna som bestämt sig för att näthatet ska vara ”trendigt” just nu. Jag har levt med näthatet i si sådär 18 år, men har aldrig tidigare upplevt att det legat överst bland trending topicsTwitter. Nästa vecka kommer näthatet inte längre att vara trendigt, då är det något annat som står i fokus för mediernas uppmärksamhet och något annat som toppar listan över vad flest människor skriver om på Twitter. Men jag och många andra kommer att få uppleva hatet på nätet i minst 18 år till.

Frågan är vad man ska göra åt det. Ett uttryck som jag ofta använder är Ska vi göra någonting åt det, eller ska vi nöja oss med att prata om det?, och det uttrycket passar även här. Att uppmärksamma ett problem är nog så viktigt, men om du är kissnödig hjälper det ju dig inte att säga till alla människor i din omgivning att Jag är kissnödig! Du måste fortfarande lösa problemet. Det är samma sak med andra angelägna problem, som exempelvis bostadsbristen. Att bara prata om det gör inte att fler människor får bostad. Och att bara prata om näthatet gör inte att människor slipper få sina liv förstörda med internets hjälp.

Ett ord som ofta används, men som jag tror att mycket få människor egentligen vet vad innebär, är yttrandefrihet. Jag tror att vi alla har anledning att ställa oss frågan vad vi egentligen gör med vår yttrandefrihet. I samma andetag som många människor talar sig varma om yttrandefrihet verkar de ha missat att de människor de möter på nätet är precis samma personer som de står bakom i kassakön på ICA, samma personer som de sitter och skrattar tillsammans med i personalrummet på jobbet eller som de sitter och läser veckotidningar tillsammans med i väntrummet på vårdcentralen. Det är inga påhittade ettor och nollor som bara existerar på nätet, det är levande människor! Den dagen folk inser detta enkla faktum har vi tagit första steget på vägen mot att få bukt med näthatet.