Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Statements

Otacksam kändis

ab_161228

Aftonbladet 28 december 2016

Lika självklart som regn på midsommarafton kommer den här bloggen att uppdateras med jämna mellanrum för att knäppa otacksamma kändisar på näsan. Den här gången är det Jocke Berg från Kent som lyckats reta upp mig (texten ovan kommer härifrån). Stackars Jocke, som glidit fram genom livet på en räkmacka, är stenrik och reservationslöst har hyllats för allt han någonsin gjort, reagerar på följande vis när saker och ting för ovanlighetens skull går honom emot. Stackars Jocke. Vad trodde han att han skulle bli som sångare i ett band som en gång i tiden hade storstilade planer på en världskarriär? Anonym …? Nä du Jocke, så fungerar det faktiskt inte. Väljer man att bli rockstjärna kommer det en hel del saker på köpet som man inte kan försöka låtsas som att man inte var införstådd med. Man har alltid alternativet att inte bli kändis. Men vi här nere på botten, som har mycket månad kvar i slutet av pengarna, lider verkligen med dig.

Verkligen.

Annonser

Norrländskor får inte spela Astrid!

expressen_161001

Expressen 1 oktober 2016

Det här var bland det knäppaste jag hört. Filmbolaget Nordisk Film planerar att göra en långfilm om Astrid Lindgrens liv, men de har väldigt specifika krav på vem som ska spela henne. Norrländskor göre sig icke besvär på castingen! Jag begriper inte alls varför en norrländska inte skulle kunna spela henne. De allra flesta skådespelare klarar med lätthet av att ändra sin dialekt, om nu det är problemet. Att en skådespelare är bosatt i landets norra ände (till skillnad från dess södra) borde heller inte vara några problem rent logistikmässigt, så vad är egentligen problemet …?

Det är lätt att skratta åt det här, men tänk efter en gång till. Vill vi verkligen bedöma människor utifrån deras ursprung? Det här är rent horribelt och skulle aldrig accepteras i något annat sammanhang. Sådant ska inte behöva ske på den här sidan medeltiden!

När vi ändå är inne på ämnet förtjänar det att nämnas hur jag fick reda på hennes bortgång. Beskedet kom mitt under en föreläsning i bildproduktion på Högskolan Dalarna i Falun. Våran lärare hade en gång arbetat tillsammans med Astrid Lindgren, och då alla vi närvarande utan tvekan hade en relation till allt som Astrid skapat föreslog jag att vi skulle ha en tyst minut, vilket också skedde. Det var en fin stund. Att Nordisk Film däremot försöker solka ned minnet av Astrid genom sitt konstiga urval av hoppfulla skådespelartalanger är mindre fint. Då Astrid hämtade en hel drös av namnen i Ronja Rövardotter från olika platser i Lappland tror jag inte att hon skulle ha några problem med att en norrländsk skådespelerska provfilmar för rollen som henne.


Varför pissa på de svagaste?

kadhammar_160207

Peter Kadhammar i Aftonbladet den 7 februari 2016

Det där var ju inte särskilt trevligt skrivet av Aftonbladets Peter Kadhammar i den här artikeln. Man tillhör alltså ”de gamla vanliga … socialfallen” om man befinner sig i en så pass svår livssituation att ens enda utväg är att vända sig till den kommunala socialförvaltningen. Vad är det egentligen för människosyn?

Jag kan garantera att Kadhammar många gånger under sin karriär har suttit och fikat tillsammans med kollegor som någon gång under sitt liv tvingats ta hjälp av socialen för att överleva. Det är inte så att de som någon gång tvingats ta hjälp av dem är konstiga människor som själva har orsakat sin situation. Det är helt normala människor som under kortare eller längre tid hamnat i en livskris. Människor som behöver stöd under en period för att förhoppningsvis i ett senare skede klara sig på egen hand. Människor som är extremt sårbara och de absolut mest utsatta i samhället. Det är ingenting som ger en välmående journalist med stora journalistpriset under bältet rätt att svänga sig med sådana uttryck. Det är verkligen att pissa på de svagaste och mest utsatta personerna i samhället.

Man kunde tro att journalister stod på de svagas sida.


Alla har rätt till konfidentiell sjukvård!

Expressen 29 maj 2015

Expressen 29 maj 2015

Texten ovan kommer från den här artikeln som publicerades på Expressens hemsida den 29 maj 2015. Jag tycker att det är bedrövligt. Att Tim ”Avicii” Bergling är offentlig person innebär inte att hans sjukjournal på något sätt är offentlig, och han har rätt att få sjukvård på samma villkor som alla andra människor. Sjukvårdspersonal har tystnadsplikt, och kontakter med vården ska omgärdas av sekretess. Ingen människa ska behöva hängas ut i medierna för att man sökt vård. Vilken människa som helst kan behöva vård när man minst anar, och då vill man att den vårdkontakten ska hållas inom en mycket liten krets.

Uppgifterna kunde ha varit rimliga att publicera utifrån allmänintresse om de hade kommit från Avicii själv, men nu hänvisar man till ett anonymt ögonvittne. Det här är inte okej! Att någon har sett en offentlig person i ett väntrum eller i en sjuksal innebär inte att det är okej för medierna att skriva om det (annat än om berörd person själv gått ut med uppgifterna). I det här fallet har Avicii och hans representanter valt att inte kommentera det hela, vilket gör att det hela för mig framstår som ett ordentligt övertramp.

Skulle du själv vilja att tidningarna skrev om dina kontakter med vården …?


Kulturelit på cykeltur

Aftonbladet 1 maj 2015

Aftonbladet 1 maj 2015

Nej, det blir sällan rätt när kultureliten ska leka åsiktspoliser. Ovanstående citat är hämtat från den här artikeln, skriven av Jan-Olov Andersson. Det innehåller så mycket trams att jag knappt vet var jag ska börja, men jag vet att jag inte kan hålla tyst kring detta. Kultureliten får inte stå oemotsagda.

Vad Alejandro González Iñárritu menar med att superhjältefilmerna är ”högervridna” hade varit intressant att veta. Vad jag tror att han egentligen försöker säga är att filmerna inte ger uttryck för just de åsikter som passar honom. Det är sånt man måste lära sig att leva med. Alla människor tycker olika, och det är faktiskt meningen att filmer (precis som böcker) ska ge uttryck för åsikter som kan tyckas opassande. Det är själva meningen med att skapa. Långtifrån alla karaktärer jag har skrivit om i mina verk har åsikter som stämmer överens med mina egna. Mina karaktärer gör saker som jag själv aldrig skulle göra. Varför? Jo för att jag vill ge mina läsare någonting att fundera över. Jag säger inte vem som gör rätt eller fel, det är läsaren som ska avgöra det. Till skillnad från Alejandro González Iñárritu ser jag inga problem med att människor tycker olika.

”Kulturellt folkmord”? Det påståendet är så enfaldigt att jag inte tänker bemöda mig med att kommentera det. Det får stå för Alejandro González Iñárritu och Jan-Olov Andersson själva. ”Våldsförhärligande”? Det håller jag verkligen inte med om. Utifrån det jag har sett av superhjältefilmer är det snarare tvärtom, att tittaren får se precis hur hemskt det faktiskt är med våld. För min del fick det gärna vara ännu mer realistiskt, för att verkligen visa vilken skada våldet orsakar. Men vad som hindrar detta är att man inte vill riskera att gå miste om en stor del av den potentiella publiken genom att sätta en hög åldersgräns på filmen. Det är förståeligt. Precis som Jan-Olov Andersson vill ha betalt för sina krönikor vill filmskaparna tjäna pengar på sina filmer. Inga konstigheter där inte.

Daniél Espinosa tycker att filmer med människor med superkrafter är låtsashistorier. Det stämmer. Men Snabba Cash och Safe House är också låtsashistorier. Alla böcker Astrid Lindgren skrev under sin karriär är låtsashistorier. Henning Mankells böcker är låtsashistorier, precis som J.K. Rowlings. Jag skriver också låtsashistorier, och det är jag stolt över. Jag skildrar verkligheten, fast inte min egen eller din verklighet, och då blir det låtsashistorier. Snabba Cash är en bok som är sprungen ur författaren Jens Lapidus fantasi, med andra ord en låtsashistoria. Boklådor och bibliotek över hela landet är fyllda av låtsashistorier. Och fackböcker, för den som inte vill ha låtsashistorier.

Ett citat, yttrat av en okänd upphovsman, som jag burit med mig i flera år är: Barn ska inte läsa om magi, för det finns ju inte på riktigt. Det finns inte på riktigt, nej, och det är just därför man ska läsa om det. Superhjältar (i form av exempelvis Iron Man eller Batman) finns inte heller på riktigt, och det är just därför man ska göra såna filmer. The Dark Knight skildrar verkligheten, fast inte min eller Daniél Espinosas verklighet. Alla människor har inte behov av att se filmer som skildrar den verklighet som man ändå lever i 24 timmar av dygnet, och genom att uppleva någon annans verklighet kan man både låta sig underhållas och utvecklas som människa. Att uppleva någon annans verklighet mellan varven skadar ingen.


Elak jämförelse

Somliga gånger får man faktiskt inte att hålla tyst. Ett exempel är när jag läste den här artikeln. Den handlar om hot som riktas mot olika svenska myndigheter. Ämnet i sig är naturligtvis viktigt, men generalfelet man gör är att jämställa och klumpa ihop dödshot med självmordshot. Det är inte samma sak.

Den som riktar ett dödshot mot en myndighetsperson är kriminell. Den som hotar med att ta livet av sig är inte kriminell utan lever i en mycket svår situation där ett myndighetsbeslut riskerar att bli droppen som får bägaren att rinna över. Jag ser inget konstigt i att hålla en myndighet informerad om att ett visst typ av beslut faktiskt kan få mycket svåra personliga konsekvenser, där följden blir att man saknar förutsättningar för att kunna leva vidare. Det är inte på något sätt detsamma som att begå en kriminell handling.

Svenska myndigheter bär ett ansvar för dödsfall genom självmord. Läs exempelvis den här artikeln som illustrerar det hela på ett skrämmande tydligt sätt. Nästa gång man ska göra någon liknande undersökning som den som det refereras till i artikeln förväntar jag mig att man håller dödshot och självmordshot mycket tydligt åtskilda.

(Jag har själv haft ett arbete på en myndighet där jag dagligen kom i kontakt med människor som hade det väldigt svårt.)


Funkofobi

Funkofobi, har du hört det uttrycket förut? Trots att jag själv är funktionshindrad stötte jag på uttrycket för första gången så sent som idag när jag läste den här debattartikeln, skriven av 24-åriga Caroline Eriksson från Göteborg. I artikeln skriver hon bland annat:

Ordet ”funkofobi” kan definieras som de fördomar som finns om personer med funktionsvariationer. […] När funkofobi går från att vara ett internt samlingsnamn till ett nationellt begrepp skrivet i Svenska Akademiens ordlista, kommer det resultera i en utbredd kunskap.

Initiativet är lovvärt, och folks fördomar om personer med funktionshinder är definitivt ett problem som det behövs ett specifikt uttryck för, men man ska komma ihåg att Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) är en samling av ord som faktiskt används av folket. De tar inte in ord för att folk ska eller bör använda dem, utan för att vi använder dem! Men genom att skriva det här blogginlägget har åtminstone jag dragit mitt strå till stacken för att visa att det är ett ord som faktiskt brukas. Förhoppningsvis kommer det så småningom att vara ett etablerat uttryck.

När jag ändå är inne på temat funktionshinder och SAOL vill jag passa på att rikta den allra skarpaste kritik som jag förmår utdela mot att ordet dårhus förekommer i SAOL, utan något som helst påpekande om att det är ett ålderdomligt och stötande uttryck. Det är utan tvekan ett ord som används, men det är inget acceptabelt uttryck, och det måste framgå.