Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Statements

Politiken: Ett personligt misslyckande

Att jag är intresserad av politik har nog inte undgått någon, för varför skulle man annars utbilda sig till statsvetare, och arbeta som valanalytiker i tv …? Men få vet hur det hela började (och tyvärr även slutade). Det här är dessvärre en ganska mörk historia som jag dragit mig för att berätta, men nu känner jag att tiden nog är mogen.

Mitt intresse för politik började redan när 80-talet övergick i 90-tal. Det var precis vid den här tiden som man började upptäcka att naturresurser inte är oändliga, och att vi måste ta bättre hand om vår planet om den ska fortsätta att vara beboelig även i framtiden. Det här var tiden när man började inse att det var ganska korkat att slänga konservburkar i hushållssoporna. Jag var en av alla dem som fångades av det nyvaknade intresset för miljöfrågan. Mitt engagemang för politik (och då i synnerhet miljön; andra viktiga frågor som social utsatthet kom in senare i livet) handlade till en början främst om att öka medvetandet hos dem i min omgivning, precis det som politik och förändring faktiskt handlar om.

Men ryktet om mitt engagemang kom att sträcka sig mycket längre än så. I en tid när intresset för politik bland landets unga var milt sagt svalt fick jag en personlig inbjudan av dåvarande mark- och planminister [en slags biträdande miljöminister] Görel Thurdin (C) att tillbringa en dag på Miljödepartementet och Rosenbad. Jag fick åka limousin med tonade bilrutor, träffade på flera av dåtidens mest kända politiker i korridorerna och satt och diskuterade kärnkraft med vuxna tjänstemän. Det blev en av de mest omtumlande dagarna i hela mitt liv, och höjdpunkten var när jag fann mig stå öga mot öga med dåvarande statsministern, Carl Bildt (M). Vi skrev autografer åt varandra – bilden där jag skrev autograf åt dåvarande statsministern kom att bli så klassisk att den prydde ett korsord (!!!) i Aftonbladet några år senare. Vilken dag det var!

En annan ung man med stort politiskt intresse fick en liknande inbjudan i ungefär samma veva. Idag är han utbildningsminister och språkrör för MP, det är givetvis Gustav Fridolin jag talar om. Men vad var det som gjorde att Fridolin gjorde kometkarriär medan mitt liv slutade i misär? Det är dit vi kommer nu.

Mina framgångar (om man nu kan kalla dem så) gick inte mina mobbare förbi. Att jag sedan som 14-åring år 1995 var en av länsvinnarna i DN:s Nutidsorientering, och därför fick motta en utmärkelse av drottning Silvia, gjorde inte saken bättre (eller hur man nu ska uttrycka det). Inga träd får ju som bekant växa upp till himlen. Jag åkte på gruppstryk fler gånger än jag kan räkna till. Jag blev mobbad, trakasserad, hånad, slagen, sparkad i huvudet och hotad till livet av mina jämnåriga (men även av äldre). Det förekom att mobbare ”hotade” med att berätta att jag hade ”sysslat med politik” (!!!). Man kunde inbilla sig att politik är bland det viktigaste som finns, och att det är någonting viktigt som angår oss alla, men det var som sagt 90-talet vi pratar om, då fungerade saker och ting annorlunda.

Politik var inget man intresserade sig ostraffat för på 90-talet. På 1970-talet hade var och varannan person ett politiskt engagemang. Det var en självklarhet. På 2010-talet likaså. Där emellan kom 1990-talet, som nog måste klassas som ett förlorat decennium för politiskt intresse hos de unga. Jag passade på att ögna igenom några valsedlar från olika partier inför årets riksdagsval. De kandidater som är födda på 80-talet var lätträknade. Jag är tyvärr inte förvånad. Att intressera sig för politik var helt enkelt inte acceptabelt på 90-talet.

All mobbing och alla trakasserier jag utsattes för avskräckte mig från en fortsatt karriär inom politiken och gjorde att jag drabbades av svåra personliga problem (dessa får ni läsa mer om i den i tidigare inlägg omtalade självbiografin som aldrig kommer att skrivas). Under studieåren i Luleå var jag under en kort period medlem i dåvarande Folkpartiet samt Liberala Ungdomsförbundet, men fick snabbt kalla fötter. Det kändes att mitt tåg hade passerat. Som 11-åring såg jag framför mig en karriär inom politiken, antingen som karriärspolitiker eller som tjänsteman på något departement, men jag insåg tyvärr snabbt att det inte skulle bli så. Tanken att politik var någonting väldigt fult som man bara inte sysslade med hade rotat sig ända in i märgen. Det blev ingen politisk karriär för mig.

Jag vågar påstå att mitt CV inom politiken är betydligt mer omfattande än hos de flesta andra som är födda på det tidiga 80-talet, men ändå blev det en dikeskörning utan dess like. Jag minns att någon journalist konstaterade att ”Återväxten [inom politiken] var tryggad”, men så blev det inte. Vad borde ha gjorts annorlunda? Jag kan skriva en lång lista över detta, men nöjer mig med att ta ett illustrativt exempel som sammanfattar i stort sett allting: När jag gick i fjärde klass fick jag under skolavslutningen, inför hela skolan, ta emot en utmärkelse från en miljöorganisation (som jag dessvärre har glömt namnet på, vilket jag beklagar). Efteråt var det dock inte tal om några gratulationer och vänliga tillrop från mina skolkamrater, utan allting handlade om hur konstigt jag gick (!!!) när jag steg fram för att ta emot utmärkelsen av skolans rektor. Såna saker hände hela tiden. Vuxenvärlden blundade. Det var ytterst få övertramp som på något sätt ledde till reaktioner. Var man ”politiker” fick man skylla sig själv om man blev trakasserad på landets största arbetsplats (dvs. skolan). Givetvis var det ingen som sa det rakt ut, men så var det. Ingen stod upp för mig. De gånger jag försökte få skolans vuxna att ta tag i problemen fick jag höra, både av vuxna och av mobbare, att jag ”var för känslig”. Vilken ungdom vill då intressera sig för politik …?

Min karriär, både inom politiken, som statsvetare, författare och musiker, är över nu. Min neurologiska sjukdom, som tvingat mig till ett liv i rullstol, har satt stopp för allting. Jag lever i fattigdom, tvingas använda text och teckenspråk för att kunna kommunicera med omvärlden, och har ångest för varje sjukvårdsrelaterad kostnad som uppkommer. Jag lyckades inte göra en sådan karriär som Gustav Fridolin gjorde. Det är bara att avundas att han lyckades med det som jag inte lyckades med. Även Annie Lööf och Ebba Busch Thor är två framgångsrika politiker som faktiskt är födda på 80-talet. Det gläder mig. Det finns maskrosor som lyckas gro även ur asfalt. Den enda ”karriär” som återstår för mig är ”karriären” som samhällsmedborgare. Det är någonting som vi alla är skyldiga att vara. Världen blir vad vi gör den till!

Nästa gång det är svårt att få ungdomar att engagera sig politiskt rekommenderar jag vuxenvärlden att ta bättre vara på dem som faktiskt vill engagera sig, de som faktiskt brinner för att göra världen till en bättre plats. Under bättre omständigheter vore det jag själv som vore mentor för politiskt intresserade ungdomar.

Annonser

Jag blev inte tillfrågad

Ingen har missat vad som har skett inom Svenska Akademien den senaste tiden. Den institution som jag en gång i tiden verkligen såg upp till, och nästan dyrkade, har visat sig vara ungefär samma typ av människor som mobbarna på min gamla skola. Jag har blivit besviken på vuxenvärlden många gånger, det här var inte första gången. Två av de stoltaste ögonblicken i mitt liv var när jag fick möjlighet att närvara på Nobelprisutdelningarna 1995 och 1996. För någon så pass intresserad av både litteratur och vetenskap i allmänhet var det en dröm som besannades. Jag har varit stolt över detta, och jag är fortfarande stolt över det, även om den senaste tidens händelser har kastat en viss skugga över det. Jag tar helt och hållet avstånd från den unkna sexism och grabbighet som visat sig vara en del av akademiens vardag.

Det här uppropet, som publicerades i Göteborgs-Posten den 14 april, är vällovligt. Det är väl formulerat och jag skriver helt och hållet under på det. Men jag var inte en av de 209 författarna som fick möjlighet att underteckna det. Jag är inte förvånad. På grund av svår neurologisk sjukdom har min karriär som skribent stött på ett allvarligt bakslag. Hela min vardag handlar om att överleva, och då är det svårt att försöka hinna med att vara en del av litteraturens innegäng.

Jag fick inte möjlighet att underteckna uppropet, men jag stöder helt och hållet de krafter som verkar för förnyelse inom Svenska Akademien. Sexism och unken grabbighet är bland det absolut värsta jag vet, och hör definitivt inte hemma i en sådan stolt och anrik institution (eller någon annanstans heller, för den delen). Någon som har Snille och smak som sin devis måste föregå med gott föredöme. Det som har hänt visar varken på snille eller smak!


Otacksam kändis

ab_161228

Aftonbladet 28 december 2016

Lika självklart som regn på midsommarafton kommer den här bloggen att uppdateras med jämna mellanrum för att knäppa otacksamma kändisar på näsan. Den här gången är det Jocke Berg från Kent som lyckats reta upp mig (texten ovan kommer härifrån). Stackars Jocke, som glidit fram genom livet på en räkmacka, är stenrik och reservationslöst har hyllats för allt han någonsin gjort, reagerar på följande vis när saker och ting för ovanlighetens skull går honom emot. Stackars Jocke. Vad trodde han att han skulle bli som sångare i ett band som en gång i tiden hade storstilade planer på en världskarriär? Anonym …? Nä du Jocke, så fungerar det faktiskt inte. Väljer man att bli rockstjärna kommer det en hel del saker på köpet som man inte kan försöka låtsas som att man inte var införstådd med. Man har alltid alternativet att inte bli kändis. Men vi här nere på botten, som har mycket månad kvar i slutet av pengarna, lider verkligen med dig.

Verkligen.


Norrländskor får inte spela Astrid!

expressen_161001

Expressen 1 oktober 2016

Det här var bland det knäppaste jag hört. Filmbolaget Nordisk Film planerar att göra en långfilm om Astrid Lindgrens liv, men de har väldigt specifika krav på vem som ska spela henne. Norrländskor göre sig icke besvär på castingen! Jag begriper inte alls varför en norrländska inte skulle kunna spela henne. De allra flesta skådespelare klarar med lätthet av att ändra sin dialekt, om nu det är problemet. Att en skådespelare är bosatt i landets norra ände (till skillnad från dess södra) borde heller inte vara några problem rent logistikmässigt, så vad är egentligen problemet …?

Det är lätt att skratta åt det här, men tänk efter en gång till. Vill vi verkligen bedöma människor utifrån deras ursprung? Det här är rent horribelt och skulle aldrig accepteras i något annat sammanhang. Sådant ska inte behöva ske på den här sidan medeltiden!

När vi ändå är inne på ämnet förtjänar det att nämnas hur jag fick reda på hennes bortgång. Beskedet kom mitt under en föreläsning i bildproduktion på Högskolan Dalarna i Falun. Våran lärare hade en gång arbetat tillsammans med Astrid Lindgren, och då alla vi närvarande utan tvekan hade en relation till allt som Astrid skapat föreslog jag att vi skulle ha en tyst minut, vilket också skedde. Det var en fin stund. Att Nordisk Film däremot försöker solka ned minnet av Astrid genom sitt konstiga urval av hoppfulla skådespelartalanger är mindre fint. Då Astrid hämtade en hel drös av namnen i Ronja Rövardotter från olika platser i Lappland tror jag inte att hon skulle ha några problem med att en norrländsk skådespelerska provfilmar för rollen som henne.


Varför pissa på de svagaste?

kadhammar_160207

Peter Kadhammar i Aftonbladet den 7 februari 2016

Det där var ju inte särskilt trevligt skrivet av Aftonbladets Peter Kadhammar i den här artikeln. Man tillhör alltså ”de gamla vanliga … socialfallen” om man befinner sig i en så pass svår livssituation att ens enda utväg är att vända sig till den kommunala socialförvaltningen. Vad är det egentligen för människosyn?

Jag kan garantera att Kadhammar många gånger under sin karriär har suttit och fikat tillsammans med kollegor som någon gång under sitt liv tvingats ta hjälp av socialen för att överleva. Det är inte så att de som någon gång tvingats ta hjälp av dem är konstiga människor som själva har orsakat sin situation. Det är helt normala människor som under kortare eller längre tid hamnat i en livskris. Människor som behöver stöd under en period för att förhoppningsvis i ett senare skede klara sig på egen hand. Människor som är extremt sårbara och de absolut mest utsatta i samhället. Det är ingenting som ger en välmående journalist med stora journalistpriset under bältet rätt att svänga sig med sådana uttryck. Det är verkligen att pissa på de svagaste och mest utsatta personerna i samhället.

Man kunde tro att journalister stod på de svagas sida.


Alla har rätt till konfidentiell sjukvård!

Expressen 29 maj 2015

Expressen 29 maj 2015

Texten ovan kommer från den här artikeln som publicerades på Expressens hemsida den 29 maj 2015. Jag tycker att det är bedrövligt. Att Tim ”Avicii” Bergling är offentlig person innebär inte att hans sjukjournal på något sätt är offentlig, och han har rätt att få sjukvård på samma villkor som alla andra människor. Sjukvårdspersonal har tystnadsplikt, och kontakter med vården ska omgärdas av sekretess. Ingen människa ska behöva hängas ut i medierna för att man sökt vård. Vilken människa som helst kan behöva vård när man minst anar, och då vill man att den vårdkontakten ska hållas inom en mycket liten krets.

Uppgifterna kunde ha varit rimliga att publicera utifrån allmänintresse om de hade kommit från Avicii själv, men nu hänvisar man till ett anonymt ögonvittne. Det här är inte okej! Att någon har sett en offentlig person i ett väntrum eller i en sjuksal innebär inte att det är okej för medierna att skriva om det (annat än om berörd person själv gått ut med uppgifterna). I det här fallet har Avicii och hans representanter valt att inte kommentera det hela, vilket gör att det hela för mig framstår som ett ordentligt övertramp.

Skulle du själv vilja att tidningarna skrev om dina kontakter med vården …?


Kulturelit på cykeltur

Aftonbladet 1 maj 2015

Aftonbladet 1 maj 2015

Nej, det blir sällan rätt när kultureliten ska leka åsiktspoliser. Ovanstående citat är hämtat från den här artikeln, skriven av Jan-Olov Andersson. Det innehåller så mycket trams att jag knappt vet var jag ska börja, men jag vet att jag inte kan hålla tyst kring detta. Kultureliten får inte stå oemotsagda.

Vad Alejandro González Iñárritu menar med att superhjältefilmerna är ”högervridna” hade varit intressant att veta. Vad jag tror att han egentligen försöker säga är att filmerna inte ger uttryck för just de åsikter som passar honom. Det är sånt man måste lära sig att leva med. Alla människor tycker olika, och det är faktiskt meningen att filmer (precis som böcker) ska ge uttryck för åsikter som kan tyckas opassande. Det är själva meningen med att skapa. Långtifrån alla karaktärer jag har skrivit om i mina verk har åsikter som stämmer överens med mina egna. Mina karaktärer gör saker som jag själv aldrig skulle göra. Varför? Jo för att jag vill ge mina läsare någonting att fundera över. Jag säger inte vem som gör rätt eller fel, det är läsaren som ska avgöra det. Till skillnad från Alejandro González Iñárritu ser jag inga problem med att människor tycker olika.

”Kulturellt folkmord”? Det påståendet är så enfaldigt att jag inte tänker bemöda mig med att kommentera det. Det får stå för Alejandro González Iñárritu och Jan-Olov Andersson själva. ”Våldsförhärligande”? Det håller jag verkligen inte med om. Utifrån det jag har sett av superhjältefilmer är det snarare tvärtom, att tittaren får se precis hur hemskt det faktiskt är med våld. För min del fick det gärna vara ännu mer realistiskt, för att verkligen visa vilken skada våldet orsakar. Men vad som hindrar detta är att man inte vill riskera att gå miste om en stor del av den potentiella publiken genom att sätta en hög åldersgräns på filmen. Det är förståeligt. Precis som Jan-Olov Andersson vill ha betalt för sina krönikor vill filmskaparna tjäna pengar på sina filmer. Inga konstigheter där inte.

Daniél Espinosa tycker att filmer med människor med superkrafter är låtsashistorier. Det stämmer. Men Snabba Cash och Safe House är också låtsashistorier. Alla böcker Astrid Lindgren skrev under sin karriär är låtsashistorier. Henning Mankells böcker är låtsashistorier, precis som J.K. Rowlings. Jag skriver också låtsashistorier, och det är jag stolt över. Jag skildrar verkligheten, fast inte min egen eller din verklighet, och då blir det låtsashistorier. Snabba Cash är en bok som är sprungen ur författaren Jens Lapidus fantasi, med andra ord en låtsashistoria. Boklådor och bibliotek över hela landet är fyllda av låtsashistorier. Och fackböcker, för den som inte vill ha låtsashistorier.

Ett citat, yttrat av en okänd upphovsman, som jag burit med mig i flera år är: Barn ska inte läsa om magi, för det finns ju inte på riktigt. Det finns inte på riktigt, nej, och det är just därför man ska läsa om det. Superhjältar (i form av exempelvis Iron Man eller Batman) finns inte heller på riktigt, och det är just därför man ska göra såna filmer. The Dark Knight skildrar verkligheten, fast inte min eller Daniél Espinosas verklighet. Alla människor har inte behov av att se filmer som skildrar den verklighet som man ändå lever i 24 timmar av dygnet, och genom att uppleva någon annans verklighet kan man både låta sig underhållas och utvecklas som människa. Att uppleva någon annans verklighet mellan varven skadar ingen.