Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Inlägg taggade “aftonbladet

Otacksam kändis

ab_161228

Aftonbladet 28 december 2016

Lika självklart som regn på midsommarafton kommer den här bloggen att uppdateras med jämna mellanrum för att knäppa otacksamma kändisar på näsan. Den här gången är det Jocke Berg från Kent som lyckats reta upp mig (texten ovan kommer härifrån). Stackars Jocke, som glidit fram genom livet på en räkmacka, är stenrik och reservationslöst har hyllats för allt han någonsin gjort, reagerar på följande vis när saker och ting för ovanlighetens skull går honom emot. Stackars Jocke. Vad trodde han att han skulle bli som sångare i ett band som en gång i tiden hade storstilade planer på en världskarriär? Anonym …? Nä du Jocke, så fungerar det faktiskt inte. Väljer man att bli rockstjärna kommer det en hel del saker på köpet som man inte kan försöka låtsas som att man inte var införstådd med. Man har alltid alternativet att inte bli kändis. Men vi här nere på botten, som har mycket månad kvar i slutet av pengarna, lider verkligen med dig.

Verkligen.


Varför pissa på de svagaste?

kadhammar_160207

Peter Kadhammar i Aftonbladet den 7 februari 2016

Det där var ju inte särskilt trevligt skrivet av Aftonbladets Peter Kadhammar i den här artikeln. Man tillhör alltså ”de gamla vanliga … socialfallen” om man befinner sig i en så pass svår livssituation att ens enda utväg är att vända sig till den kommunala socialförvaltningen. Vad är det egentligen för människosyn?

Jag kan garantera att Kadhammar många gånger under sin karriär har suttit och fikat tillsammans med kollegor som någon gång under sitt liv tvingats ta hjälp av socialen för att överleva. Det är inte så att de som någon gång tvingats ta hjälp av dem är konstiga människor som själva har orsakat sin situation. Det är helt normala människor som under kortare eller längre tid hamnat i en livskris. Människor som behöver stöd under en period för att förhoppningsvis i ett senare skede klara sig på egen hand. Människor som är extremt sårbara och de absolut mest utsatta i samhället. Det är ingenting som ger en välmående journalist med stora journalistpriset under bältet rätt att svänga sig med sådana uttryck. Det är verkligen att pissa på de svagaste och mest utsatta personerna i samhället.

Man kunde tro att journalister stod på de svagas sida.


Alla har rätt till konfidentiell sjukvård!

Expressen 29 maj 2015

Expressen 29 maj 2015

Texten ovan kommer från den här artikeln som publicerades på Expressens hemsida den 29 maj 2015. Jag tycker att det är bedrövligt. Att Tim ”Avicii” Bergling är offentlig person innebär inte att hans sjukjournal på något sätt är offentlig, och han har rätt att få sjukvård på samma villkor som alla andra människor. Sjukvårdspersonal har tystnadsplikt, och kontakter med vården ska omgärdas av sekretess. Ingen människa ska behöva hängas ut i medierna för att man sökt vård. Vilken människa som helst kan behöva vård när man minst anar, och då vill man att den vårdkontakten ska hållas inom en mycket liten krets.

Uppgifterna kunde ha varit rimliga att publicera utifrån allmänintresse om de hade kommit från Avicii själv, men nu hänvisar man till ett anonymt ögonvittne. Det här är inte okej! Att någon har sett en offentlig person i ett väntrum eller i en sjuksal innebär inte att det är okej för medierna att skriva om det (annat än om berörd person själv gått ut med uppgifterna). I det här fallet har Avicii och hans representanter valt att inte kommentera det hela, vilket gör att det hela för mig framstår som ett ordentligt övertramp.

Skulle du själv vilja att tidningarna skrev om dina kontakter med vården …?


Kulturelit på cykeltur

Aftonbladet 1 maj 2015

Aftonbladet 1 maj 2015

Nej, det blir sällan rätt när kultureliten ska leka åsiktspoliser. Ovanstående citat är hämtat från den här artikeln, skriven av Jan-Olov Andersson. Det innehåller så mycket trams att jag knappt vet var jag ska börja, men jag vet att jag inte kan hålla tyst kring detta. Kultureliten får inte stå oemotsagda.

Vad Alejandro González Iñárritu menar med att superhjältefilmerna är ”högervridna” hade varit intressant att veta. Vad jag tror att han egentligen försöker säga är att filmerna inte ger uttryck för just de åsikter som passar honom. Det är sånt man måste lära sig att leva med. Alla människor tycker olika, och det är faktiskt meningen att filmer (precis som böcker) ska ge uttryck för åsikter som kan tyckas opassande. Det är själva meningen med att skapa. Långtifrån alla karaktärer jag har skrivit om i mina verk har åsikter som stämmer överens med mina egna. Mina karaktärer gör saker som jag själv aldrig skulle göra. Varför? Jo för att jag vill ge mina läsare någonting att fundera över. Jag säger inte vem som gör rätt eller fel, det är läsaren som ska avgöra det. Till skillnad från Alejandro González Iñárritu ser jag inga problem med att människor tycker olika.

”Kulturellt folkmord”? Det påståendet är så enfaldigt att jag inte tänker bemöda mig med att kommentera det. Det får stå för Alejandro González Iñárritu och Jan-Olov Andersson själva. ”Våldsförhärligande”? Det håller jag verkligen inte med om. Utifrån det jag har sett av superhjältefilmer är det snarare tvärtom, att tittaren får se precis hur hemskt det faktiskt är med våld. För min del fick det gärna vara ännu mer realistiskt, för att verkligen visa vilken skada våldet orsakar. Men vad som hindrar detta är att man inte vill riskera att gå miste om en stor del av den potentiella publiken genom att sätta en hög åldersgräns på filmen. Det är förståeligt. Precis som Jan-Olov Andersson vill ha betalt för sina krönikor vill filmskaparna tjäna pengar på sina filmer. Inga konstigheter där inte.

Daniél Espinosa tycker att filmer med människor med superkrafter är låtsashistorier. Det stämmer. Men Snabba Cash och Safe House är också låtsashistorier. Alla böcker Astrid Lindgren skrev under sin karriär är låtsashistorier. Henning Mankells böcker är låtsashistorier, precis som J.K. Rowlings. Jag skriver också låtsashistorier, och det är jag stolt över. Jag skildrar verkligheten, fast inte min egen eller din verklighet, och då blir det låtsashistorier. Snabba Cash är en bok som är sprungen ur författaren Jens Lapidus fantasi, med andra ord en låtsashistoria. Boklådor och bibliotek över hela landet är fyllda av låtsashistorier. Och fackböcker, för den som inte vill ha låtsashistorier.

Ett citat, yttrat av en okänd upphovsman, som jag burit med mig i flera år är: Barn ska inte läsa om magi, för det finns ju inte på riktigt. Det finns inte på riktigt, nej, och det är just därför man ska läsa om det. Superhjältar (i form av exempelvis Iron Man eller Batman) finns inte heller på riktigt, och det är just därför man ska göra såna filmer. The Dark Knight skildrar verkligheten, fast inte min eller Daniél Espinosas verklighet. Alla människor har inte behov av att se filmer som skildrar den verklighet som man ändå lever i 24 timmar av dygnet, och genom att uppleva någon annans verklighet kan man både låta sig underhållas och utvecklas som människa. Att uppleva någon annans verklighet mellan varven skadar ingen.


#Otillräcklig

Idag lanserar Aftonbladet en kampanj där de tar strid mot tabut kring psykisk ohälsa. Nu pratar vi om hur vi mår. På riktigt. är deras devis. De uppmanar sina läsare att berätta om sina egna erfarenheter genom att använda hashtaggen #Otillräcklig på Twitter. 140 tecken räcker inte för att säga det som jag vill få sagt, så jag får skriva ett blogginlägg istället.

Initiativet är onekligen lovvärt, men det finns flera problem. Kampanjen kommer i kölvattnet efter Robin Williams bortgång. Även en annan Oscarsbelönad filmarbetare, regissören Malik Bendjelloul, avled tidigare i år till följd av depression. Man kan tänka sig att det är de båda dödsfallen som har föranlett kampanjen, och då får man nästan känslan av att det här är ett problem som uppstått just i år. Så är det inte. Det är bara Aftonbladet som har vaknat väldigt sent. Det krävdes två väldigt kända personers död innan man valde att ta tag i det här problemet. Dock måste man ge en eloge till dem för att de faktiskt dragit igång den här kampanjen. Det är mer än vad deras närmaste konkurrenter gjort.

Ett annat problem är att man väljer att starta den här kampanjen genom att intervjua en känd skådespelerska och en framgångsrik tv-producent. Därigenom framställer man psykisk ohälsa närmast som någon form av välfärdssjukdom. Så är det inte. Skådespelerskan och tv-producenten som intervjuades sitter knappast med en klump i magen varje månad när räkningarna ska betalas, vilket däremot åtskilliga andra, för allmänheten fullständigt okända, människor gör. Man är ute på farlig mark när man inleder med en vinkel som för tankarna till det klassiska Framgångsrik människa är ledsen för att han eller hon inte har det ännu bättre.

Jag uppmanar Aftonbladet att även intervjua personer som sitter i en betydligt sämre sits än en känd skådespelerska och en känd tv-producent. Det är knappast i första hand personer inom den yrkeskategorin som sitter på de psykiatriska mottagningarna och läser skyltarna om att man inte ska tala om vilka medpatienter man träffat.

Avslutningsvis vill jag konstatera att det är tämligen kontraproduktivt av Aftonbladet att lansera en kampanj mot psykisk ohälsa samtidigt som såna här artiklar publiceras i samma tidning. Jan Helin, med såna vänner behöver du inga fiender!

Uppdatering: Du hittar kampanjsidan här. Notera att den sorterar under rubiken Nöjesbladet (!!!).


Vila i frid, Christian Falk

Jag gör ingen hemlighet av att jag avskyr när människor som egentligen har det väldigt bra klagar över att de inte har det ännu bättre. Att en krönikör i Aftonbladet under milt sagt dramatiska former ondgör sig över att tåget på vägen hem från lyxsemestern är 40 minuter sent gör mig bara förbannad. (Senast jag var på semester var 2006, så frågan är vem av oss som egentligen borde klaga.)

Christian Falks sommarprogram i P1 tillhörde dock definitivt inte kategorin Välmående människa gnäller. För mig har han alltid varit sinnesbilden för framgång. Hela hans karriär har i mina ögon varit en enda lång framgångssaga. Kring millennieskiftet gick det knappt att öppna tidningen utan att det stod om honom. Det har funnits få människor som jag varit så avundsjuk på som just honom. Han framstod som ett slags nav inom det svenska musiklivet. Alla vägar ledde till honom. Han var en musiker som både hade stora framgångar och som samtidigt hyllades av alla och vann priser (den kombinationen är faktiskt inte så vanlig).

Hans sommarprogram i P1 vände dock upp- och ned på allting. Helt klart hände någonting med hans karriär. Han kastades ut i den vardag som jag och otaliga olycksbröder/systrar befunnit sig i länge. Landet mellan helvetet och något ännu varmare ställe. Myndighetsskräck var ett mycket bra ord som Christian använde. Blotta åsynen av ett fönsterkuvert får mig att må fysiskt dåligt.

Kalla mig dum eller okunnig, men jag trodde inte att något sådant kunde hända en person som honom. En av landets absolut skickligaste musiker och musikproducenter, med en lång och framgångsrik karriär bakom sig. Han var allt annat än någon dagslända där framgångarna stigit honom åt huvudet. Frågan som åtminstone jag ställde mig, men som Christian verkade vara alltför blygsam för att besvara i sitt program, är var alla hans vänner fanns när hans liv började strula till sig. Alla som grät i kvällstidningarna när nyheten om hans död blev känd, var fanns ni under de svåra åren …?

Christian Falks sommarprogram var faktiskt ett sommarprogram av den typen som jag hoppades få höra. Jag kunde aldrig tro att han av alla människor, med den till synes perfekta karriären, skulle ge en röst åt alla oss socialt utslagna och oss som har värre saker att tänka på än att tåget på vägen hem från lyxsemestern är 40 minuter sent. Men jag hade fel. Christian, den till synes perfekta människan, beskrev ett liv och en tillvaro som hade många likheter med mitt eget liv. Det grämer mig dock att han inte själv fick höra sitt eget program sändas. Fuck Cancer, det kan inte upprepas nog ofta!

Vila i frid. Tack för all fantastisk musik, och tack för att du gav en röst åt oss på livets skuggsida.


Nu blev det komplicerat

ab_130319

Aftonbladet 19 mars 2013

Ibland kommer det nyheter som både är bra och dåliga på samma gång. Det här är ett utmärkt exempel på detta. Yohio vill skriva en fantasyroman, han och hans manager/pappa har haft ett möte med ett förlag som är intresserat, trots att boken inte är skriven än! Jag älskar tanken på att Yohio skriver en fantasyroman, det kommer att ge hela genren välbehövlig uppmärksamhet och kan (med lite tur) vara startskottet på en länge efterlängtad fantasyboom i Sverige. En okänd person som skriver fantasy får ingen uppmärksamhet alls av svenska medier (för dem är det bara deckare, kokböcker och självbiografier som räknas), men det är helt annat med en kändis, då skrivs det om det. Aftonbladets artikel är ett strålande exempel på det. Det är kopplingen till Melodifestivalen som gör dem intresserade, inte att det handlar om fantasy.

Men problemet är att förlagen är intresserade trots att boken ännu inte är skriven! Jag tycker definitivt inte om tanken att författaren är viktigare än boken. Att förlagen väljer att ”ge ut författaren istället för manuset” är ett hån mot alla oss som kämpar för att skriva ett så bra manus som möjligt för att förlagen ska vilja ge ut dem. Jag tvivlar inte alls på att Yohio kan skriva en bra fantasyroman, han verkar vara en ovanligt begåvad person, men att förlagen visar intresse innan boken ens är skriven känns helt åt skogen.

Jag önskar Yohio lycka till och ber förlagen att skärpa sig!