Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Inlägg taggade “bloggare

Eller ska vi nöja oss med att prata om det …?

Det har blivit flera inlägg som varit debattartiklar snarare än inlägg om litteratur och skrivande den här veckan. Det är lite trist, för det var inte det som var tanken med den här bloggen, men samtidigt går det inte att komma ifrån att det hela tiden finns viktiga saker som behöver lyftas fram. Och som bloggare, som någon som faktiskt når ut till andra människor, kan man inte hålla tyst och har även ett visst ansvar att höja rösten emellanåt. Tystnad löser inga problem.

Ett mycket omtalat ämne just nu är näthatet (se exempelvis här, det är skrämmande). Just nu, skriver jag. Det är besynnerligt att man väljer att lyfta fram näthatet som någonting som plötsligt blivit ett problem. Näthatet har funnits ända sedan jag började använda internet någon gång i mitten av 90-talet. Jag säger dock inte detta i syfte att förminska problemet, tvärtom. Däremot kan det tolkas som en känga till medierna som bestämt sig för att näthatet ska vara ”trendigt” just nu. Jag har levt med näthatet i si sådär 18 år, men har aldrig tidigare upplevt att det legat överst bland trending topicsTwitter. Nästa vecka kommer näthatet inte längre att vara trendigt, då är det något annat som står i fokus för mediernas uppmärksamhet och något annat som toppar listan över vad flest människor skriver om på Twitter. Men jag och många andra kommer att få uppleva hatet på nätet i minst 18 år till.

Frågan är vad man ska göra åt det. Ett uttryck som jag ofta använder är Ska vi göra någonting åt det, eller ska vi nöja oss med att prata om det?, och det uttrycket passar även här. Att uppmärksamma ett problem är nog så viktigt, men om du är kissnödig hjälper det ju dig inte att säga till alla människor i din omgivning att Jag är kissnödig! Du måste fortfarande lösa problemet. Det är samma sak med andra angelägna problem, som exempelvis bostadsbristen. Att bara prata om det gör inte att fler människor får bostad. Och att bara prata om näthatet gör inte att människor slipper få sina liv förstörda med internets hjälp.

Ett ord som ofta används, men som jag tror att mycket få människor egentligen vet vad innebär, är yttrandefrihet. Jag tror att vi alla har anledning att ställa oss frågan vad vi egentligen gör med vår yttrandefrihet. I samma andetag som många människor talar sig varma om yttrandefrihet verkar de ha missat att de människor de möter på nätet är precis samma personer som de står bakom i kassakön på ICA, samma personer som de sitter och skrattar tillsammans med i personalrummet på jobbet eller som de sitter och läser veckotidningar tillsammans med i väntrummet på vårdcentralen. Det är inga påhittade ettor och nollor som bara existerar på nätet, det är levande människor! Den dagen folk inser detta enkla faktum har vi tagit första steget på vägen mot att få bukt med näthatet.

Annonser

Bokbloggare som jävlas?

Det här är förhoppningsvis det sista inlägget jag kommer att skriva med anledning av det som hände i torsdags. En ovälkommen fråga som på något sätt dök upp i kölvattnet av händelserna är om en bokbloggare kan såga en bok enbart för att jävlas med författaren. Eftersom jag länge har planerat att skriva ett blogginlägg som handlar om recensioner är det nog läge att skriva det nu. Jag är förvisso inte själv bokbloggare, men det hindrar mig ändå inte från att resonera kring det hela.

Teoretiskt sett kan en bloggare givetvis såga en bok enbart i syfte att jävlas med författaren, men, om man resonerar på det viset så missar man en av de absolut viktigaste faktorerna i det hela. En recension ställer stora krav på sin upphovsman, den som recenserar en bok måste veta vad man talar om, men man glömmer gärna att en recension även ställer krav på den som läser den! Den som läser en recension måste kunna tolka den. Många förknippar troligtvis recensioner med ett sifferbetyg, eller antal plustecken eller getingar, men det är en mycket liten del av det hela. Man måste faktiskt läsa vad recensionen säger om det som recenseras. På det viset kan man upptäcka att något som enbart fått en tvåa i betyg ändå kan vara intressant, samtidigt som man kan upptäcka att man troligen inte kommer att gilla något trots att det fått högsta betyg. Alla människor har olika smak!

Man måste hela tiden ha i åtanke att smaken varierar mellan människor. Det finns recensenter som ofta tycker lika som jag, och recensenter som ofta tycker helt annorlunda. Är man en flitig läsare av recensioner lär man sig till slut vilka recensenter som ofta tycker lika som jag och vilka som ofta tycker olika. På det viset lär man sig att tolka en recension.

Recensionen ställer krav på sina läsare, men det är det nog många som missat. Så med andra ord är det nog inte troligt att en bokbloggare sågar en bok enbart i syfte att jävlas. Läsaren har ju alla förutsättningar att inse att man nog inte tycker lika som recensenten och troligen kommer att gilla boken ändå, sågningen till trots.


Bra, Norstedts!

Jag efterfrågade i gårdagens inlägg en kommentar från Norstedts Förlag angående det som hände. Till min stora glädje har förlaget nu kommit med en kommentar där man tydligt tar avstånd från det som deras författare skrev. Det gläder mig. Ett så stort och välrenommerat förlag kan rimligtvis inte stödja ett sådant påhopp. Förlaget skriver att man har ”små möjligheter att styra enskilda författares agerande på nätet”. Jag var till en början skeptisk mot detta påstående, men jag utgår ifrån att Norstedts blev lika överrumplade av detta som alla vi andra och att denna förklaring är ärligt menad.

Vad som däremot är oacceptabelt är att förlaget (och gissningsvis även övriga förlag) saknar policy för hur deras författare ska förhålla sig till bokrecensenter och bokbloggare. Även om problemet med hat från författare som blivit sågade lyckligtvis verkar vara litet så är problemet med näthat desto större. Om förlagen inte har missat det så är bokbloggarna en av deras absolut viktigaste kanaler för marknadsföring. Därför efterfrågar jag hos samtliga förlag en policy för hur deras författare ska hantera negativa recensioner samt förhålla sig till bloggare/journalister. Även om en policy kan tyckas meningslös är det ändå en viktig markering från förlagets sida.

Det är viktigt att vi alla tydligt markerar att sexism och näthat aldrig är okej! Och en negativ recension ska aldrig tillåtas föranleda en sådan reaktion från en författares sida! Jag tror inte att någon drömmer om en situation där en recensent inte längre vågar ge böcker (välmotiverad) negativ kritik av rädsla för hur författaren ska reagera.


Nej tack till egenutgivna böcker

En utveckling som verkar bli allt vanligare på amerikanska bokbloggar och som är djupt tragisk är den växande motviljan när det gäller att recensera egenutgivna böcker. Skälen varierar. En blogg jag läste uppgav att egenutgivna böcker ofta innehöll undermåligt språkbruk, stavfel och outvecklad handling och att bloggaren i fråga därför inte vill recensera egenutgivna böcker. Men ett skäl som varit återkommande, och som på sätt och vis är förståeligt, är att författare som själv givit ut sina böcker tenderar att fästa större vikt vid recensionen än någon som är utgiven genom ett förlag och därför inte drar sig för att gå till angrepp mot recensenten om denne väljer att såga boken.

Självklart är det fruktansvärt att en författare inte respekterar bloggarens åsikter, men jag anser ändå att det är ett dåligt skäl att neka att recensera en egenutgiven bok. Som jag visade i det här inlägget finns det även förlagsutgivna författare som inte sköter sig. Jag har även stött på ett fall där agenten till en författare som givits ut på ett förlag kallade en recensent för bitch på grund av en sågning (ordet bitch kan verka harmlöst i svenska öron, men för en amerikan är det något helt annat).

Jag hoppas verkligen att bloggare världen över med tiden kommer att ändra sin inställning till att recensera egenutgivna böcker. Tyvärr tror jag att problemet med mindre välskrivna böcker är svårt att komma till rätta med, men det är ändå inget argument för att helt vägra recensera en egenutgiven bok. Märker man redan i bokens början att den inte kommer att hålla måttet kan man välja att inte läsa vidare. När det gäller författare som inte kan acceptera en sågning kan man bara hoppas att världens alla indieförfattare inser vilken skada sånt beteende leder till. Ett litet fåtal ställer till det för den stora massan.

Antalet böcker som skrivs av författare utan förlagskontrakt lär knappast bli färre, och de egenutgivna böckerna har definitivt framtiden för sig. Därför vore det synd om världens alla bokbloggare inte gav dem en chans.