Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Inlägg taggade “filmatisering

Upp- och nedvända världen

Världen har plötsligt vänts upp och ned. Kunde inte tro mina ögon när jag läste de här båda nyheterna idag, att filmatiseringen av ”Lars Keplers” bok skjuts upp och att Benny Andersson ser till att filmatiseringen av Cirkeln blir av. Vanligtvis hade man förväntat sig det motsatta, att ännu en dussindeckare blir film medan fantasyfilmatiseringar är lika sällsynta som uppehållsväder på midsommarafton. Det här var faktiskt en väldigt glad nyhet. Förhoppningsvis kommer filmatiseringen av Cirkeln att bidra både till att fler fantasyböcker blir utgivna i landet, samt att de även filmatiseras.

Det är kul med glada nyheter, och det är utan tvekan kul att få känna sig både överraskad och förvånad. Det här hade jag aldrig gissat. Deckarna har ju som bekant barrikaderat både bokdiskar, tv-tablåer, den offentliga litterära diskussionen och ”det litterära finrummet”. Nu får ni faktiskt maka på er och släppa fram annat också.

Annonser

Måste allt bli film?

Ibland stöter man på två konstiga nyheter på samma gång. Två nyheter som trots att de inte har med varandra att göra ändå hänger ihop och pekar på ett riktigt tragiskt fenomen. Två av nyheterna som jag stötte på den 6 februari var att det skulle göras film av Dominique Strauss-Kahns sexskandal samt en film om Katy Perry. För mig är det hela obegripligt. Inget av de båda filmprojekten känns som någonting som får mig att vilja gå på bio.

Den tragiska sanningen bakom de båda filmprojekten är förmodligen att filmbolagen nuförtiden i första hand vill satsa på historier kring personer och händelser som redan är välkända och som inte behöver presenteras för publiken. Både sexskandalen och Katy Perry är så pass välkända att de båda filmerna får mycket extra välbehövlig uppmärksamhet genom detta. Filmbolagens feghet är riktigt sorglig, men i slutänden är det faktiskt vårt eget fel. Vore vi filmkonsumenter lite modigare och lite mer nyfikna tror jag att filmbolagen skulle visa större mod när det gäller att spela in filmer.

Många bestsellers filmatiseras, men i en perfekt värld skulle ännu fler böcker bli filmer. Att en bok kanske inte har sålt i miljonupplagor är inget som hindrar att det blir en blockbuster. Vem låter bli att se en film därför att Jag har inte läst boken? Nej, precis. Fram för modigare filmbolag och mer nyfikna filmkonsumenter.

(Efter att jag skrivit det här inlägget stötte jag på den här nyheten, som handlar om att stölden av en serietidning tillhörande Nicolas Cage år 2000 också ska bli film …)


Gamla böcker kan också bli film

Kan inte låta bli att glädjas lite över att den för mig helt okända boken Black wings has my angel av Lewis Elliott Chaze (1915-1990) ska bli film (källa). Boken utkom redan 1953 och har (såvitt jag kunnat utröna) aldrig filmatiserats tidigare, vilket innebär att det inte är tal om någon tröttsam nyinspelning. Med tanke på den ovanligt kortfattade artikeln om författaren på Wikipedia får jag intrycket av att det inte rör sig om någon av de mer välkända författarna, och det gör att det känns extra kul att man väljer att filmatisera en bok nästan 60 år efter att den först gavs ut. Uppenbarligen är det aldrig försent att ge nytt liv åt ett gammalt verk.

Jag tror att litteraturhistorien rymmer många bortglömda guldkorn som skulle kunna bli till lysande filmer om någon bara la manken till. Jag är troligtvis inte den ende filmkonsumenten som hellre ser såna filmer än ännu en nyinspelning som får mig att gäspa käkarna ur led och hela tiden tänka på den tidigare filmatiseringen.


Nej, den boken vill jag inte läsa

Det finns bra sätt att marknadsföra böcker, och mindre bra sätt. I det här inlägget tänker jag ta upp några marknadsföringsknep som definitivt inte får mig att vilja läsa en bok, trots att den som givit ut den verkar tro det.

*Nästan slutsåld. Att påpeka att en produkt nästan är slutsåld är ett vanligt knep. Men det säger egentligen ingenting om hur bra en produkt är. För att det ens ska kännas lite imponerande måste den upplagan som nästan är slutsåld ha varit väldigt stor, men det framgår i stort sett aldrig om så var fallet. Och varför skulle jag vara intresserad av att köpa någonting som kanske kommer att vara restnoterat i flera månader tills en ny upplaga hunnit tryckas?

*Storsäljare. Att kalla någonting för storsäljare väcker säkert somligas nyfikenhet, dock inte min. Att påpeka att en bok har sålt mycket är tänkt att öka nyfikenheten, man förväntas känna att man måste ta reda på vad det är som har gjort att boken säljer så bra, och därigenom ökar förhoppningsvis försäljningen. Att kalla en bok storsäljare är ganska riskfritt, för hur ska jag eller någon annan kunna kontrollera hur många exemplar den egentligen har sålt i? Värt att tänka på.

*Det här är min sista bok. Att marknadsföra en bok med att det blir den sista bok man kommer att skriva är en garanti för att få mycket uppmärksamhet i medierna, det har vi sett flera exempel på. Men såvida författaren inte är 89 år gammal är det helt omöjligt att utlova att det verkligen blir den sista boken, för på några år kan man hindra ändra sig flera gånger om. Det har vi också sett flera exempel på.

*Filmrättigheterna är sålda. Det här är det värsta av allt! Att framhålla att filmrättigheterna till en bok är sålda redan innan den ens kommit ut i handeln blir allt vanligare och känns allt fånigare. Tror utgivaren/författaren att ingen vill läsa en bok där filmrättigheterna inte redan är sålda innan den ens hunnit till tryckeriet? Ett svenskt förlag som skrivit en bok som handlar om att Året är 2017 och Håkan Juholt är statsminister ståtar med att de har sålt filmrättigheterna till den (vill du veta vilket förlag det gäller så får du googla). Räck upp en hand alla som är imponerade. Att säga att man sålt filmrättigheterna är ofarligt på flera sätt. Jag kan sälja rättigheterna till min fru, och därigenom ståta med att jag faktiskt sålt dem. Dessutom ska man komma ihåg att det kan vara väldigt lönsamt att köpa filmrättigheter i rent spekulationssyfte (”boken kan ju faktiskt bli en storsäljare …”). Något som många verkar missa är att sålda filmrättigheter inte på något sätt garanterar att filmatiseringen blir av. Tvärtom, det finns många exempel på fall där filmrättigheterna slutligen har återgått till författaren (men då är ju ”nyttan redan gjord”, så att säga). Dessutom är det fullständigt omöjligt för någon utomstående att kolla upp sanningshalten i påståendet, det finns ju inga offentliga handlingar att tillgå.

Det är dags att byta strategi nu. Ni är genomskådade!


Lika men olika

Jag har i flera inlägg berört de likheter och skillnader som finns mellan berättandet i en bok och i filmer. Det är någonting som alltid intresserat mig, eftersom jag på sätt och vis har en fot i vardera värld. Jag har pluggat ljud- och bildproduktion, lärt mig redigering och har även läst en mycket intressant delkurs i manusförfattande. Jag insåg tidigt att trots att det finns mycket stora likheter mellan de båda medierna så finns det även avgörande skillnader som inte går att bortse ifrån. Det som fungerar jättebra i boken blir inte nödvändigtvis lika bra i en film.

Ett exempel på hur det kan bli är det här exemplet. Det handlar om Jan ”Arne Dahl” Arnald, deckarförfattaren vars böcker filmatiserats och visas som tv-serie på SVT. Han uppger att mycket har förändrats i boken när den blivit filmatiserad, och att han inte riktigt känner igen sig. Boken var bättre! är ett klassiskt påstående som ofta brukar höras när en bok blir film. Det stämmer säkert ibland, men jag tror att man missar någonting väsentligt: Film är ett helt annat medium än en bok.

Framför allt när det är fråga om filmer som ska visas på bio ställs höga krav på att tempot hela tiden måste hållas uppe (de kraven är inte alls lika strikta när det är frågan om en tv-serie). Finns det någonting i boken som inte riktigt hör ihop med resten eller inte är väsentligt för handlingen kapas det gärna bort. Det förekommer även att två olika bifigurer kombineras till en vid filmatiseringen. För den som älskade boken och hade någon särskild favoritkaraktär eller favoritscen som inte fick plats i filmversionen kan det förstås kännas irriterande, men i de allra flesta fall tror jag att filmen vinner på att man tar sig vissa friheter mot originaltexten.

En intressant utmaning man kan göra om man känner för det är att ta en valfri text och tänka att du ska göra om det till ett filmmanus. Jag lovar att det är svårare än man tror (jag fick prova på det själv under utbildningen). Med största sannolikhet kommer du snabbt att inse vilken utmaning det faktiskt är att överföra en bok till film.

En film som är värd att nämna är Rumble Fish (1983, regisserad av Francis Ford Coppola), som bygger på en bok med samma namn av S.E. Hinton från 1975. Filmen följer boken minst sagt mycket noggrant, och det blev ärligt talat inte alls bra. Det som blev bra i boken (bland annat en scen där huvudpersonen Rusty James ligger avsvimmad) blev nästan ofrivilligt komisk i filmen eftersom den följde boken exakt. Den som läst boken visste exakt vad som skulle hända i nästa scen, vilket nog dock kan förklaras med att författarinnan var med och skrev manuset. Ett mycket talande exempel. En film är en film och en bok är en bok. Jag lär dock antagligen återkomma till de intressanta skillnaderna och likheterna fler gånger.


Hur ska det sluta …?

Nyheten om att regissören David Fincher valt att ändra slutet i sin filmatisering av Män som hatar kvinnor är faktiskt intressant (jag läste den nyheten här). Somliga skulle nog genast utbrista så kan man ju inte göra!, men själv tycker jag att det är en helt genialisk idé. Inte nog med att han ger en anledning till dem som redan sett den svenska filmatiseringen att se även hans tolkning, han visar tydligt att är slutet dåligt så är det dåligt, och då ser man till att göra det bättre. Jag tvivlar inte en sekund på att han kan skapa ett betydligt bättre slut än det i den svenska versionen (jag har inte läst boken, så jag kan inte göra några jämförelser utifrån den).

Den svenska filmatiseringen var faktiskt bättre än jag väntat mig (med tanke på att jag faktiskt inte gillar deckare). Trots det emellanåt plågsamt långsamma tempot var det en helt okej film. Men slutet var bland det sämsta jag någonsin sett! När nyhetsankaret från Rapport med blicken riktad mot kameran förklarar att ”X misstänks ha begått självmord” höll det på att bli stoppknappen. När hörde du en journalist säga så om ett dödsfall som nyligen ägt rum? Av hänsyn till anhöriga, och för att inte riskera så kallad självmordssmitta, brukar man snarare säga något i stil med ”polisen misstänker inget brott”. Mycket dåligt i en film som i övrigt verkar ha varit mycket noggrann med alla detaljer. Jag är säker på att någon liknande härdsmälta inte förekommer i Finchers version.

Slutet på den svenska filmatiseringen är intressant på flera sätt. Det var inte ens den förlängda versionen jag såg, men ändå var slutet utdraget och krystat i det längsta. Mitt helhetsintryck av filmen hade förbättrats ordentligt om man valt att sluta litet tidigare. Tittaren vet precis vad man vill ha sagt, och vissa saker är det bättre att lämna åt fantasin. Att man inte ”följer boken” är ett vanligt klagomål när det gäller filmatiseringar, men jag tycker ärligt talat att det många gånger faktiskt blir sämre om man följer boken för noga. Det finns många likheter mellan filmer och böcker, men det går inte att komma ifrån att det som blev bra i en bok inte nödvändigtvis blir lika bra på film, och då måste filmmakarna använda sin fantasi och våga släppa taget om boken.