Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Inlägg taggade “författare

Gästbloggare på Debutantbloggen!

Jag hoppas att ni alla har läst mitt gästinlägg på Debutantbloggen, som handlar om att få förlagskontrakt efter att ha lagt upp sitt manus på nätet.

Det förtjänar att nämnas att en av mina stora drömmar en gång faktiskt var att vara skribent på just den bloggen. Så blev det aldrig, men att få gästblogga där är precis lika kul!


Den otacksamme författaren

Läste precis den här väldigt intressanta artikeln på DN:s hemsida, med rubriken Vad händer när boksuccén floppar. I den intervjuas bland annat Jan Wallentin angående sitt debutverk Strindbergs stjärna. Den som har följt min blogg vet att nämnda bok inte imponerade nämnvärt på mig. Ändå sålde den 100 000 exemplar i Sverige och Wallentin fick ett förskott på 10 miljoner. Och nu kommer vi till det roliga — eller snarare mindre roliga, beroende på hur man väljer att se det — Wallentin är missnöjd med detta och beklagar sig över den dåliga kritiken som boken fick. Han uppger att han ”tröttnade på skrivandet”. Hur mycket mer kan man egentligen begära …?

Välkommen ner på jorden, herr Wallentin! Vi är nog rätt många som skulle vara överlyckliga över att sälja 100 000 böcker. Och slutar man skriva på grund av dålig kritik så är det nog inte meningen att man ska skriva. Skippa den där hopplöse, ointressante, neddrogade professorn i huvudrollen och skriv en riktig bok nästa gång, så kommer du att se att mottagandet blir bättre. Och eftersom du namedroppar Bröderna Karamazov i intervjun, varför inte läsa den och försöka fundera över vad som gör att kritikerna älskar den men inte din bok?

Alla otacksamma människor som har allt, men är missnöjda över att de inte har ännu mer: Jag kommer aldrig att förstå mig på er!


Fristäder för hotade författare

Jag är glad att Sverige har valt att ge fristäder åt hotade författare. Ingen författare ska behöva leva i skräck på grund av något som man skrivit! Men när Expressen gör en granskning av vilka svenska kommuner som valt att ge författare fristäder så missar de en viktig faktor: Landet lider av svår brist på bostäder och få av de större kommunerna kan ställa upp med bostäder på beställning! Ofta är det flera års kötid som gäller.

Expressen kanske borde göra en granskning av bostadsbristen parallellt med granskningen av fristäderna. Om vi ska kunna erbjuda fristäder för hotade författare (vilket jag är glad att vi gör) så måste de faktiskt ha någonstans att bo, till att börja med.


Bra sagt, och dåligt sagt

Som skribent måste man utmana och provocera, både genom det man skriver och som person. Mediefavoriten Sofi Oksanen (en av få författare som får lika mycket uppmärksamhet i medierna som deckarförfattarna) har uppenbarligen koll på det där. Känner att jag måste citera och kommentera två saker som hon sa i den här intervjun.

SvD 17 april 2013

SvD 17 april 2013

Det där var ju inte så trevligt sagt. Inte ens en åldersnojig person som jag anser att 24 är någon ålder att tala om. Men jag kan ju inte påstå att det kändes enklare att vara 32 år och outgiven efter att ha läst det där. Sånt där säger man om man är mån om att bli klassad som kulturelit. Och jag kan personligen inte känna igen mig i att vilja ”bara ge ut en bok”. Själv vill jag berätta en historia! Om jag bara hade varit ute efter att få ge ut en bok skulle jag ha skrivit deckare istället (sannolikheten att få en deckare utgiven är aningen större än att få ett fantasymanus antaget).

SvD 17 april 2013

SvD 17 april 2013

Det där var däremot väldigt bra sagt! Även om huvudpersonen i Oksanens senaste bok också råkar vara författare så är det helt rätt inställning. Böcker där huvudpersonen bara råkar ha samma yrke som författaren är tröttsamma. Om man nu nödvändigtvis måste ge sådant utrymme åt huvudpersonens yrke kan man åtminstone försöka lyfta blicken lite och inte skriva om det som råkar finnas allra närmast till hands. Jag har större respekt för dem som skriver skönlitterära texter om annat än sitt eget yrke, det känns som att det är de som är de verkliga berättarna!


20-åringen som var för gammal

SvD 13 april 2013

SvD 13 april 2013

Det här var egentligen en ovanligt bra artikel, rak och okonstlad. Michael Ondaatje (känd för bland annat boken Den engelske patienten) berättar öppenhjärtigt om sitt författarskap och hur han tänker när han skriver. En typ av artikel som man får läsa alldeles för sällan. Tyvärr finns det ett stort problem med den. På flera ställen (se exempelvis rubriken på bilden ovan) omnämns att Ondaatje ser det som positivt att han började skriva ”sent” i livet.

Enligt Wikipedia blev han för första gången publicerad som 20-åring, fick sin första diktsamling utgiven som 25-åring och sin första roman som 33-åring. Nog för att jag brukar vara väldigt åldersnojig emellanåt, men det där var extremt. Inte ens jag (en 32-åring som känner sig som 93) skulle kalla 33 ”sent i livet”. Om alla med författardrömmar förväntas ha blivit publicerad som 20-åring, för att det annars klassas som ”sent”, står vi inför ett allvarligt problem. Jag tror att mycket få personer har förmånen att bli publicerad så tidigt i livet som Ondaatje.

Jag vet att alldeles för många av mina inlägg är kängor mot kulturskribenter, men när de skriver sådana saker är det faktiskt svårt att inte säga något. Trist att Henrik Sahl Johansson förstörde en i övrigt mycket bra artikel genom att ge sig in i det där mycket konstiga resonemanget.

(Notera att rubriken på detta inlägg är en så kallad ”kvällstidningsrubrik”, avsiktligt vald och helt i linje med SvD:s rubrik på artikeln om Ondaatje.)


För enkelt att bli författare?

expressen_130402

Expressen 1 april 2013

Ja man undrar nästan om det är ett aprilskämt, artikeln publicerades trots allt igår kväll. Henning Mankell uttrycker i den här artikeln att han tycker att det är för enkelt att bli författare idag. Jag undrar verkligen vad han grundar det påståendet på. Möjligen kan det vara så att det är enklare att få deckare utgivna idag än vad det var för 20 år sedan, men inom övriga genrer tror jag att det är lika svårt som det alltid varit att få sina manus utgivna. Att försöka sig på en karriär som författare har aldrig varit något tacksamt projekt, varken idag eller för 20 år sedan. Är man lika rik och uppburen som herr Mankell är det dock lätt att se ned på alla andra som inte nått lika högt som honom. Han presenterar inga källor till sitt påstående, och jag undrar om det verkligen stämmer att det skrivs mer idag än för 20 år sedan. Det skrivs antagligen fler deckare, men vad finns det som tyder på att det skrivs mer allt som allt?

Känner att jag vill säga något om den politiska undertonen också. Jag är antagligen inte bättre själv. Det finns politiska undertoner i mina manus också, bland annat kängor mot den förhatliga yrkesnormen. Däremot anser jag inte att det är viktigt att det finns politiska undertoner i det som skrivs. Det är inte fel att ge sina läsare en tankeställare, men det är viktigare att ge läsarna en läsupplevelse och att motivera dem att läsa din nästa bok.


Kul idé av tråkigt förlag

Ja vad annat kan man säga? Det tråkiga förlaget i rubriken är förstås Novellix, förlaget som aldrig tar några risker utan bara ger ut texter av skribenter som någon annan fått göra grovjobbet att lansera. Den roliga idén som de kommit med är att ge ut ljudböcker på Spotify. Det är faktiskt nytänkande (även om det har gjorts förut, snubblade på en talbok på tyska (!) på Spotify redan för flera år sedan). Först ut är Jens Lapidus, Karin Ström, Jonas Karlsson och Wille Craaford.

Härnäst ser vi dock fram emot att Novellix faktiskt tar steget och lanserar egna skribenter istället för att bara förlita sig på författare som andra förlag lanserat eller som blivit kända på andra sätt. Det finns gott om duktiga skribenter som kan skriva noveller runtom i landet och som Novellix har alla möjligheter att lansera. (Jag tillhör, som jag även tidigare nämnt, dock inte den skaran eftersom jag inte i första hand skriver noveller.)

För ett tidigare inlägg om Novellix läs här.