Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Inlägg taggade “författare

Gästbloggare på Debutantbloggen!

Jag hoppas att ni alla har läst mitt gästinlägg på Debutantbloggen, som handlar om att få förlagskontrakt efter att ha lagt upp sitt manus på nätet.

Det förtjänar att nämnas att en av mina stora drömmar en gång faktiskt var att vara skribent på just den bloggen. Så blev det aldrig, men att få gästblogga där är precis lika kul!


Den otacksamme författaren

Läste precis den här väldigt intressanta artikeln på DN:s hemsida, med rubriken Vad händer när boksuccén floppar. I den intervjuas bland annat Jan Wallentin angående sitt debutverk Strindbergs stjärna. Den som har följt min blogg vet att nämnda bok inte imponerade nämnvärt på mig. Ändå sålde den 100 000 exemplar i Sverige och Wallentin fick ett förskott på 10 miljoner. Och nu kommer vi till det roliga — eller snarare mindre roliga, beroende på hur man väljer att se det — Wallentin är missnöjd med detta och beklagar sig över den dåliga kritiken som boken fick. Han uppger att han ”tröttnade på skrivandet”. Hur mycket mer kan man egentligen begära …?

Välkommen ner på jorden, herr Wallentin! Vi är nog rätt många som skulle vara överlyckliga över att sälja 100 000 böcker. Och slutar man skriva på grund av dålig kritik så är det nog inte meningen att man ska skriva. Skippa den där hopplöse, ointressante, neddrogade professorn i huvudrollen och skriv en riktig bok nästa gång, så kommer du att se att mottagandet blir bättre. Och eftersom du namedroppar Bröderna Karamazov i intervjun, varför inte läsa den och försöka fundera över vad som gör att kritikerna älskar den men inte din bok?

Alla otacksamma människor som har allt, men är missnöjda över att de inte har ännu mer: Jag kommer aldrig att förstå mig på er!


Fristäder för hotade författare

Jag är glad att Sverige har valt att ge fristäder åt hotade författare. Ingen författare ska behöva leva i skräck på grund av något som man skrivit! Men när Expressen gör en granskning av vilka svenska kommuner som valt att ge författare fristäder så missar de en viktig faktor: Landet lider av svår brist på bostäder och få av de större kommunerna kan ställa upp med bostäder på beställning! Ofta är det flera års kötid som gäller.

Expressen kanske borde göra en granskning av bostadsbristen parallellt med granskningen av fristäderna. Om vi ska kunna erbjuda fristäder för hotade författare (vilket jag är glad att vi gör) så måste de faktiskt ha någonstans att bo, till att börja med.


Bra sagt, och dåligt sagt

Som skribent måste man utmana och provocera, både genom det man skriver och som person. Mediefavoriten Sofi Oksanen (en av få författare som får lika mycket uppmärksamhet i medierna som deckarförfattarna) har uppenbarligen koll på det där. Känner att jag måste citera och kommentera två saker som hon sa i den här intervjun.

SvD 17 april 2013

SvD 17 april 2013

Det där var ju inte så trevligt sagt. Inte ens en åldersnojig person som jag anser att 24 är någon ålder att tala om. Men jag kan ju inte påstå att det kändes enklare att vara 32 år och outgiven efter att ha läst det där. Sånt där säger man om man är mån om att bli klassad som kulturelit. Och jag kan personligen inte känna igen mig i att vilja ”bara ge ut en bok”. Själv vill jag berätta en historia! Om jag bara hade varit ute efter att få ge ut en bok skulle jag ha skrivit deckare istället (sannolikheten att få en deckare utgiven är aningen större än att få ett fantasymanus antaget).

SvD 17 april 2013

SvD 17 april 2013

Det där var däremot väldigt bra sagt! Även om huvudpersonen i Oksanens senaste bok också råkar vara författare så är det helt rätt inställning. Böcker där huvudpersonen bara råkar ha samma yrke som författaren är tröttsamma. Om man nu nödvändigtvis måste ge sådant utrymme åt huvudpersonens yrke kan man åtminstone försöka lyfta blicken lite och inte skriva om det som råkar finnas allra närmast till hands. Jag har större respekt för dem som skriver skönlitterära texter om annat än sitt eget yrke, det känns som att det är de som är de verkliga berättarna!


20-åringen som var för gammal

SvD 13 april 2013

SvD 13 april 2013

Det här var egentligen en ovanligt bra artikel, rak och okonstlad. Michael Ondaatje (känd för bland annat boken Den engelske patienten) berättar öppenhjärtigt om sitt författarskap och hur han tänker när han skriver. En typ av artikel som man får läsa alldeles för sällan. Tyvärr finns det ett stort problem med den. På flera ställen (se exempelvis rubriken på bilden ovan) omnämns att Ondaatje ser det som positivt att han började skriva ”sent” i livet.

Enligt Wikipedia blev han för första gången publicerad som 20-åring, fick sin första diktsamling utgiven som 25-åring och sin första roman som 33-åring. Nog för att jag brukar vara väldigt åldersnojig emellanåt, men det där var extremt. Inte ens jag (en 32-åring som känner sig som 93) skulle kalla 33 ”sent i livet”. Om alla med författardrömmar förväntas ha blivit publicerad som 20-åring, för att det annars klassas som ”sent”, står vi inför ett allvarligt problem. Jag tror att mycket få personer har förmånen att bli publicerad så tidigt i livet som Ondaatje.

Jag vet att alldeles för många av mina inlägg är kängor mot kulturskribenter, men när de skriver sådana saker är det faktiskt svårt att inte säga något. Trist att Henrik Sahl Johansson förstörde en i övrigt mycket bra artikel genom att ge sig in i det där mycket konstiga resonemanget.

(Notera att rubriken på detta inlägg är en så kallad ”kvällstidningsrubrik”, avsiktligt vald och helt i linje med SvD:s rubrik på artikeln om Ondaatje.)


För enkelt att bli författare?

expressen_130402

Expressen 1 april 2013

Ja man undrar nästan om det är ett aprilskämt, artikeln publicerades trots allt igår kväll. Henning Mankell uttrycker i den här artikeln att han tycker att det är för enkelt att bli författare idag. Jag undrar verkligen vad han grundar det påståendet på. Möjligen kan det vara så att det är enklare att få deckare utgivna idag än vad det var för 20 år sedan, men inom övriga genrer tror jag att det är lika svårt som det alltid varit att få sina manus utgivna. Att försöka sig på en karriär som författare har aldrig varit något tacksamt projekt, varken idag eller för 20 år sedan. Är man lika rik och uppburen som herr Mankell är det dock lätt att se ned på alla andra som inte nått lika högt som honom. Han presenterar inga källor till sitt påstående, och jag undrar om det verkligen stämmer att det skrivs mer idag än för 20 år sedan. Det skrivs antagligen fler deckare, men vad finns det som tyder på att det skrivs mer allt som allt?

Känner att jag vill säga något om den politiska undertonen också. Jag är antagligen inte bättre själv. Det finns politiska undertoner i mina manus också, bland annat kängor mot den förhatliga yrkesnormen. Däremot anser jag inte att det är viktigt att det finns politiska undertoner i det som skrivs. Det är inte fel att ge sina läsare en tankeställare, men det är viktigare att ge läsarna en läsupplevelse och att motivera dem att läsa din nästa bok.


Kul idé av tråkigt förlag

Ja vad annat kan man säga? Det tråkiga förlaget i rubriken är förstås Novellix, förlaget som aldrig tar några risker utan bara ger ut texter av skribenter som någon annan fått göra grovjobbet att lansera. Den roliga idén som de kommit med är att ge ut ljudböcker på Spotify. Det är faktiskt nytänkande (även om det har gjorts förut, snubblade på en talbok på tyska (!) på Spotify redan för flera år sedan). Först ut är Jens Lapidus, Karin Ström, Jonas Karlsson och Wille Craaford.

Härnäst ser vi dock fram emot att Novellix faktiskt tar steget och lanserar egna skribenter istället för att bara förlita sig på författare som andra förlag lanserat eller som blivit kända på andra sätt. Det finns gott om duktiga skribenter som kan skriva noveller runtom i landet och som Novellix har alla möjligheter att lansera. (Jag tillhör, som jag även tidigare nämnt, dock inte den skaran eftersom jag inte i första hand skriver noveller.)

För ett tidigare inlägg om Novellix läs här.


Det där med stipendier

Jag kommer nog aldrig förstå mig på det där med stipendier, eller åtminstone hur man resonerar när man delar ut dem. Den här gången är det Albert Bonniers Stipendiefond som jag inte riktigt förstår mig på. Fonden betalar ut pengar till ”författare som under det gångna året utkommit med ett nytt verk av litterär betydelse” (citerat härifrån). Årets stipendiater är fem till antalet och har vardera förärats 100 000 kronor. Fyra av dem har egna artiklar på Wikipedia (vilket är ett bra på mått på hur välkänd och betydelsefull man kan tänkas vara eftersom det elektroniska uppslagsverket är mycket restriktivt med att acceptera nya artiklar). Den yngste av dem är född 1979, den äldste 1957.

Jag förstår inte det här. Det här är alltså fem personer med fullt fungerande karriärer, mitt i yrkeslivet. I min värld skulle de där pengarna istället ges till unga/okända förmågor med gott om idéer men ont om pengar. Någon som redan har en författarkarriär har troligen inga problem att få pengar till skrivandet på andra sätt, men hur ska en ung person som sliter med sitt livspussel kunna få ihop tid och pengar för att skriva? Och att man dessutom betalar ut pengarna i efterhand, efter att man släppt en bok, kan jag inte alls förstå.

Det finns många talanger där ute som har gott om idéer men som behöver hjälp för att kunna bygga upp sina karriärer, vore det inte bättre att stödja dem istället? De fem människorna som förärats det här stipendiet sitter knappast i sjön rent ekonomiskt. Det är inte de som är födda på 1950-70-talen som har mest ont om pengar i dagens värld utan de som är födda senare.


Hur krångligt får det bli?

Det här inlägget utgår ifrån en post som skrevs av en annan medlem i ett skrivarforum som jag är medlem i. Det var intressant på flera sätt. Dels är det ett strålande exempel på hur olika vi skribenter arbetar, och dels väcker det frågan hur mycket man egentligen kan krångla till skrivprocessen och ändå få en färdig roman som resultat. Jag börjar med att citera det aktuella inlägget:

Romanprojekt 2:
Enradaren är klar
Baksidestexten är klar
Preliminärt kort-synopsis klart
Jobbar med spänningskurvan, de tre akterna, vändningarna
Persongalleriet tätnar och avslöjar sig självt utan min hjälp
vs projektplan: -1 vecka
(tänker ta hjälp med grundläggande research)
Ny inspiration, nytt sätt att jobba. Fräscht!

Hängde du med? Det gjorde inte jag … Det finns skribenter som inte planerar någonting, och sedan finns det skribenter som planerar allting, som inte lämnar ett kommatecken åt slumpen. Jag har dock aldrig förstått varför någon tror att det alltid är ytterligheterna som blir bäst. Mellan ytterligheterna finns en hel värld. Jag själv skriver alltid en outline till mina manus och skriver ned diverse uppslag som jag har till det aktuella manuset. Men, kommer jag på någon bättre idé under arbetets gång är jag inte främmande för att planera om. Outlinen brukar jag justera allt eftersom jag skriver. Jag behöver ett visst mått av planering för att kunna skriva, men någon spänningskurva, ”de tre akterna”, vändningar och liknande ingår definitivt inte i den planeringen.

En gammal kompis till mig som pluggade manusproduktion brukade säga att ”första vändningen ska komma 24 minuter in i filmen”. Det får mig att tänka på en recension av filmen Miffo där recensenten konstaterade att det ”gick att ställa klockan efter den här filmen” eftersom den var så pass förutsägbar. Det är inte såna böcker jag vill skriva! Jag utger mig inte för att skriva särskilt originella böcker, och jag anser inte heller att det finns något egenvärde i att bryta mot så många ”skrivregler” som möjligt, men som jag tidigare skrev så finns det en hel värld mellan ytterligheterna! Låt inte några märkliga regler som du satt upp för dig själv komma i vägen för en bra berättelse, det vore det dummaste du kan göra.

En sak är säker: Författare gillar att experimentera, men stalltipset är att när det är dags för nästa bok är man troligen tillbaka i de gamla gängorna igen. ”Fräscht!”? Nej, inte om man frågar mig. Skulle jag behöva planera allt det där för att skriva en roman skulle jag inte få någonting skrivet alls i slutänden, jag skulle ”snubbla i farstun” (som man brukar säga). Jag skriver romaner, inte busstidtabeller!


Sju procent nedåt

Den här nyheten, om att bokförsäljningen under årets första åtta månader minskat med sju procent, är föga glädjande. Att Bonnierförlagen till följd av detta måste dra ned på anställda och antal utgivningar per år är givetvis en ovälkommen nyhet (för jag misstänker starkt att det inte är deckarna man kommer att dra ned på, utan de andra titlarna …)

Men den minskade bokförsäljningen är inte bara en tråkig nyhet för bokbranschen, utan även för oss med författardrömmar men som ännu inte fått möjlighet att debutera. Det kommer knappast att skickas in färre manus till förlagen i och med detta. Antalet personer med författardrömmar lär inte minska bara för att möjligheten att bli utgiven minskar. Det här riskerar att innebära att konkurrensen om de få möjligheter som finns att bli utgiven blir ännu hårdare. Det är bara att gratulera deckarförfattarna, det krävs inget större snille för att begripa att förlagen i kärva tider kommer att satsa mer på det som drar in mest pengar. Logiskt, men definitivt inte roligt. För oss som skriver i smalare genrer blir det förstås svårare.

Den tråkiga sanningen när det gäller bokvärlden är att den obalans mellan skrivande och läsande som finns lär bli allt större. Det skrivs mycket, men tyvärr läser man uppenbarligen inte lika mycket. Det är ett sorgligt faktum. Att folk vill skriva är inget problem, men att folk inte vill läsa är däremot ett problem. Ett annat problem i sammanhanget är att svenskens nyfikenhet på litteratur som inte är utgiven av de stora förlagen synes vara obefintlig. Det underlättar definitivt inte för oss som drömmer om att bli lästa men som inte skriver litteratur som toppar försäljningslistorna.

Jag brukar säga att ”Vad ska vi göra åt det här? Ska vi nöja oss med att prata om det eller ska vi göra något åt det?” Men i det här fallet vet jag ärligt talat inte alls vad man kan göra.


Reklam i e-böcker

Bara rubriken på det här inlägget lär nog få somliga att sätta kaffet i halsen. Svensken i allmänhet avskyr e-böcker, och svensken avskyr reklam, så vad händer då om man kombinerar de båda förhatliga företeelserna? You do the math. Bakgrunden till detta inlägg är den här nyheten, som handlar om att Microsoft har tagit patent på ett system som gör det möjligt att använda riktad reklam i e-böcker anpassad utifrån vad den specifika boken handlar om.

Själv har jag dock inga som helst problem med vare sig reklam eller e-böcker, och reklam i e-böcker känns varken konstigt eller främmande för mig. Jag har redan läst flera e-böcker som innehållit reklam och inte störts det minsta av det. E-böckerna i fråga var, tack vare reklamen, gratis. Jag skulle inte ha något emot att ha reklam i mina böcker om det gav mig ett förmånligt erbjudande som gjorde att (exempelvis) kunde skriva på heltid och ändå erbjuda mina e-böcker till ett mycket lågt pris. Jag skulle heller inte ha några problem med att ha reklam i tryckta böcker om det täckte kostnaderna och gjorde att jag kunde sälja boken till ett förmånligt pris (och då menar jag även reklam infogad i texten, som annonser i tidningar). Jag är trots allt inte Henning Mankell eller Camilla Läckberg som kan sälja böcker för i stort sett vilket pris som helst. Jag spelar i en betydligt lägre division och måste anpassa mig efter de omständigheterna.

Jag har aldrig förstått, och kommer aldrig förstå, den rädsla som folk känner inför reklam. Reklam har förekommit i alla tider och i alla möjliga sammanhang. För alla oss som drömmer om det stora genombrottet som författare är reklam ett måste, för annars kommer aldrig någon att höra talas om dig (word of mouth är också reklam). Och den som tror att det var en ren slump att Oskar Linnros sjöng textraden ”… röker samma X*” i sin hit från förra året bör nog tänka om. Att artister (och andra kändisar) får betalt för att namedroppa olika produkter är direkt inget nytt. (* Skriver X eftersom jag inte tänker ge ge tobaksbolaget i fråga någon gratisreklam på min blogg. Här väljer jag själv vad jag vill uppmärksamma.)

Många förfasade sig över att Microsoft planerade att införa reklam i spelen till sin uppföljare till Xbox 360. Jag störs inte det minsta av det. Många skulle nog tycka att reklamen skadade bokens integritet. Jag håller inte alls med. Annonser förekommer i tidningar, det har aldrig stört mig. Reklamavbrott i filmer eller tv-serier har aldrig gjort filmen eller tv-serien sämre. Och jag har som sagt redan läst e-böcker med reklam där reklamen inte störde läsupplevelsen det minsta. Därmed inte sagt att all reklam är bra, för det är den verkligen inte. De som följt min blogg vet att jag gärna skriver om dåliga sätt att göra reklam. Men företeelsen som sådan stör mig inte det minsta.


Ett evighetsprojekt? Eller flera?

Det är en komplicerad uppgift att försöka få sitt livspussel att gå ihop med författardrömmarna. Även bland dem som faktiskt är utgivna är det långt ifrån alla som kan leva på sitt skrivande. Bland dem som faktiskt lyckas både skriva och hinna med allt annat som måste göras finns det både dem som håller ett ganska högt tempo och hinner med många projekt, och dem som inte ser några problem med att ägna flera år åt samma projekt. En skribent i en skrivargrupp som jag är medlem i beklagade sig över att hennes bok aldrig blev klar därför att ”det hela tiden dyker upp nya grepp, vinklar och ord som jag bara måste klämma in”. Tyckte att det var ett så pass intressant påstående att jag kände att jag måste skriva ett inlägg om det.

Utan tvekan går allting man gör att göra på massor av andra sätt. Men, frågan som man måste ställa sig är: Bara får att det går att göra på annat sätt, betyder det att jag ska göra på något annat sätt? Själv brukar jag istället tänka att: Vilken intressant idé! Den ska jag lägga på minnet inför kommande projekt. För mig är det inget alternativ med evighetsprojekt. Jag vill bli klar och börja på nya projekt istället. Evighetsprojekt är en ganska dålig idé för en outgiven författare. Om du ägnar flera år åt en och samma bok, hur kommer det då att kännas om den sen blir refuserad? Jag tror att det för de flesta blir mycket svårt att hantera. Då är det istället bättre att hela tiden ha nya projekt på gång. När refuseringsbreven sedan dimper ned kan man trösta sig själv med tanken på att man redan har ett ännu bättre projekt på gång!

Det dyker alltid upp nya idéer som man vill använda medan man skriver, och det går alltid att göra annorlunda. Men som skribent/författare måste man alltid fråga sig om man ska hålla ögonen på vägen eller köra i diket. Dina nya idéer kan komma till användning i dina kommande projekt istället!


Vad hände med nyfikenheten?

Jag har lagt upp material på både svenska och engelska på Smashwords (har dock olika konton för de olika språken). Föga förvånande noterar jag att materialet på engelska blivit läst mer än dubbelt så många gånger som materialet på svenska. Egentligen borde det vara märkligt, jag har inte gjort något större väsen av mina engelska texter mer än att omnämna dem på Twitter och skriva om dem på min engelska blogg (som dock än så länge har 95 % svenska läsare). Mina texter på svenska har fått betydligt större uppmärksamhet, så vad ligger bakom detta märkliga utfall?

Jo, enligt min mening handlar det om att en förvånansvärt stor andel av oss svenskar har en ytterst fientlig attityd både mot e-böcker och mot böcker som inte är utgivna genom ett förlag. Letar man sig utanför landets gränser finns det en helt annan nyfikenhet både inför e-böcker och ”independentförfattare”. Där finns inte alls samma fixering vid att böckerna ska vara tryckta på papper och utgivna av ett förlag som här. Någon sådan nyfikenhet existerar inte i vårt land.

När jag dessutom skriver en så pass obskyr genre som fantasy (som förvisso är omtyckt av läsarna, men som förlagen inte vill syssla med) är jag väldigt tacksam att jag behärskar engelska tillräckligt väl för att kunna översätta mina verk. Min gissning är att fler och fler svenska aspirerande författare kommer att söka sig utanför landets gränser så småningom. Tack, övriga världen, för att ni har den nyfikenhet som de flesta av oss svenskar helt verkar sakna!


Tillgänglig eller otillgänglig?

E-böcker fortsätter att vara någonting mycket kontroversiellt här i Sverige. Folk framhåller gärna hur mycket de älskar doften av papper, ljudet av sidor som bläddras och att läsa baksidestexten. Det hindrar mig ändå inte från att ta upp en solklar fördel med e-böcker som ofta förbigås. Om man endast satsar på att skriva en enda storsäljare och sälja massupplagor av en enda bok spelar det ingen roll om man ger ut sitt verk som tryckt bok eller e-bok. Men om man ska satsa på att bygga upp ett varaktigt författarskap, som inte innebär att du för resten av ditt liv kommer att vara förknippad med en enda bok, har e-boken en stor fördel.

Ofta läser jag om författare som är bedrövade över att deras äldre och mindre välkända verk är utgångna hos förlaget, och förlaget (som förstås sitter på alla rättigheter) har inget som helst intresse av att trycka upp någon ny upplaga. Det är kostsamt och de väntade intäkterna kommer inte att täcka de kostnaderna. En e-bok blir aldrig utgången! Den kostar inget att reproducera. Förlaget kan hålla den tillgänglig i princip för all framtid. Ingen författare behöver känna någon besvikelse över att deras mindre kända titlar inte längre finns tillgängliga.

Någon kan invända att böcker alltid går att låna på biblioteken. Det är förstås sant, men då ska man komma ihåg att biblioteken köper in långt ifrån alla böcker som ges ut. På grund av begränsad budget måste man sålla bland de titlar som ges ut. Det går att låna en bok från annat bibliotek genom så kallat fjärrlån, men det kan innebära lång väntetid, för att inte tala om att boken sedan måste lämnas tillbaka. Dessutom slits tryckta böcker, och en bok som är utgången hos förlaget går såklart inte att ersätta. E-böcker slits inte, och ingen behöver fjärrlåna dem från något annat bibliotek och sedan vänta en lång tid på att den inkommer.

Och när det gäller frågan om författarskap: E-böcker kan hållas tillgängliga på så sätt att alla titlar som en författare skrivit i princip kan nås från en och samma webbsida! Min tanke är att alla mina böcker ska kunna läsas från min sida på Smashwords. Jag vill göra det enkelt för mina läsare att läsa mina verk, inte göra det så svårt som möjligt! Mina böcker kommer att vara lika enkla att få tag i om 20 år som idag. Så fungerar det inte riktigt med tryckta böcker. Även om en enstaka titel av en författare ständigt trycks upp i nya upplagor kan samma författare ha en intressant produktion bakom sig som helt fallit i glömska på grund av att förlaget inte anser det lönsamt att hålla den i tryck. E-boken löser sådana problem!

Uppdatering 120824: Idag skulle jag för skojs skull kolla upp en bok som jag läst om för att se vad det var för bok. Går in på Adlibris och möts genast av meddelandet Tillfälligt slut. Det hade inte hänt om den funnits som e-bok. De tar aldrig tillfälligt slut.


Vilket ansvar har förlaget?

Det här inlägget kommer att dröja sig kvar vid det tema som de två tidigare inläggen har handlat om. Jag vet att det finns en risk att det blir tjatigt, men jag anser att detta är en så pass viktig fråga att den måste uppmärksammas. Som en del av er känner till hade jag en mailväxling med Per FaustinoNorstedts Förlag igår i samband med att jag efterfrågade ett offentligt avståndstagande från förlagets sida angående det angrepp som bloggaren Malin Johansson råkade ut för av en författare på det aktuella förlaget. Jag påtalade för förlaget att de hade ett visst ansvar kring det hela eftersom hela kontroversen bottnade i en bok som förlaget givit ut. Faustino skrev bland annat följande till mig:

Som du förstår har vi dock små möjligheter att styra enskilda personers agerande på nätet. […] En författare befinner sig inte i ett anställningsförhållande till förlaget.

Jag vill kommentera dessa påståenden. Som jag påpekade för Faustino köper jag inte hans resonemang. Självklart kan inte förlaget övervaka sina författare 24 timmar om dygnet för att kontrollera att de inte ställer till med dumheter, men det går heller inte enligt min mening att försöka komma undan sitt ansvar. Hela kontroversen handlar om en bok som Norstedts förlag givit ut. Och det som Faustino verkar missa är att författaren som angrep Malin faktiskt är ett ansikte utåt för förlaget, vare sig personen är anställd eller inte. Författaren representerar förlaget, oavsett hur avtalen dem emellan ser ut! Eftersom Norstedts tjänar pengar på den här författarens bok måste man även hantera de mindre roliga delarna som följer med det hela (i det här fallet att författaren helt uppenbarligen inte tål negativa recensioner).

Även om en författare inte är anställd av ett förlag upphör inte ansvaret, särskilt inte när det är fråga om någonting som är direkt kopplat till förlagets bokutgivning. Det förlag som väljer att ta sig an en författare får författarens sätt att hantera kritik på köpet. När en författare går till angrepp mot en recensent går det aldrig att komma ifrån förlagets roll i det hela.

Norstedts offentliga avståndstagande kom litet drygt en och halv timme efter mitt sista mail till förlagschefen. Det borde ha kommit långt tidigare, en hel arbetsdag hann förflyta efter att händelsen först började uppmärksammas på olika bloggar. Det är möjligt att det aktuella fallet är det första exemplet på ett sådant fruktansvärt övertramp från en författares sida, men nu har det trots allt hänt och jag tvivlar inte alls på att det kan hända igen.


Det här är inte acceptabelt!

Nej, det här är långt över gränsen för vad som är acceptabelt. Där här är vad en författare som just utgivit en bok på Norstedts Förlag skrev till min vän Malin Johansson på hennes blogg. Jag är starkt emot allt vad sexism och näthat heter, och genom det här inlägget vill jag visa mitt stöd för Malin och min avsky för sexism och näthat! Jag hoppas att alla ni andra som också tar avstånd från näthat och sexism också visar ert stöd för henne.

Tycker Norstedts Förlag att detta är okej?

Läs Malins inlägg här.

Förtydligande: Anledningen till att den här personen angrep Malin var för att hon i egenskap av bokrecensent vid ett tidigare tillfälle sågat hans bok. Angreppet var alltså något han gjorde i egenskap av författare och inte som privatperson.


Vem fick sista skrattet?

Bild

Det här är ingen ovanlig syn för oss som skapar, vare sig det gäller musik eller litteratur. Som strävande musiker eller skribent ska man ha tur för att få sina verk uppmärksammade. Även om de faktiskt är bra gapar kommentarsfälten sorgligt ofta tomma. Den här killen försökte år 2007 förgäves få respons på sin musik. År 2012 sålde han ut Globen tre gånger om och är en av världens mest framgångsrika och respekterade dj:s. Länken på bilden ledde till Avicii:s MySpace-sida!

En välbehövlig påminnelse för oss alla. Den som blir ignorerad år 2012 kan vara en världsstjärna år 2017!

Källa (Stort tack till signaturen Overkill Studio Forum som hittade den gamla tråden!)


Behövs sammanhanget?

Ibland kan mina funderingar kring litteratur och skrivande dyka upp från de mest oväntade håll. Jag läste den här artikeln om Swedish House Mafia, housegruppen som spelar för utsålda arenor världen över trots att de aldrig släppt något riktigt album. I artikeln konstaterar de att de är alltför ”spontana” för att släppa ett album, och därefter säger de följande:

– Vi skulle verkligen älska att göra ett album, men så fort vi har gjort klart en låt så släpper vi den. Så vi kan inte sitta i studion i 12 månader och göra klart ett album, säger Axwell och fortsätter:

– Dessutom, med dansmusik så ändras allt så snabbt. När du har gjort klar en låt, och börjar med nästa, så känns den första gammal.

Tanken är intressant. En analogi inom litteraturen är att bara skriva noveller och publicera dem så snart de blivit klara, men aldrig skriva någon roman. En författare kan ha en lång och framgångsrik karriär bara genom att skriva noveller. Det finns inga krav vare sig på att skriva romaner eller att släppa album för att vara en framgångsrik författare eller musiker. Men för mig skulle inget av sätten fungera.

Min release Wintersleep är ett album (om än inte ett fysiskt sådant). Jag upplever att summan av de 20 låtarna blir betydligt större än om man skulle höra låtarna en och en utan att ha albumet som skapar ett sammanhang. Låtarna kompletterar varandra. Om jag ger ut mer musik kommer det också att bli i form av ett album som samlar ihop låtarna. På samma sätt skriver jag romaner och inte noveller. Jag behöver det där större sammanhanget som en novell inte ger.

Jag tror att det är därför jag inte kan skriva noveller, jag behöver ett sammanhang. På samma sätt har jag aldrig givit ut någon singel. Jag tänker inte på singlar när jag skapar musik, jag tänker på vilka låtar det är som kompletterar varandra. Och när jag skriver romaner tänker jag i sammanhang som inte kan slutföras på (exempelvis) 10 000 ord. Alla skribenter och musiker är nog olika på det viset.


Första gången jag kallats författare

Egentligen är det ingen stor grej, men för första gången har jag blivit kallad författare. Det hela handlade om att jag svarade på en enkät som Frida Arwen Rosesund, eldsjälen bakom Mörkersdottir Förlag sammanställt (läs mer här). Enkäten handlade om hur man som skribent går till väga när man skriver. Jag blev ytterligt förvånad när jag såg enkätens sammanställning, en snyggt utformad broschyr med rubriken 18 svenska författares skrivvanor. Och det var inget dåligt sällskap jag hamnade i, bland de övriga som svarat på frågorna fanns kända fantasyförfattare som Pål Eggert, Maria Turtschaninoff, Bertil Mårtensson, Erik Granström, Anders Blixt samt Caroline L. Jensen. Det var verkligen hedrande att hamna i ett sådant sällskap! Men även om titeln antydde att alla medverkande var författare kallar jag mig inte författare. Dit har jag lång väg kvar. Än så länge är jag skribent, och inget fel i det. (Läs gärna om mitt resonemang kring titeln författare här.)

Mars 2012 var verkligen en rolig månad att vara skribent. Utöver att nämnda publikation utgavs fick jag även för första gången höra en av mina texter inläst som talbok samt att jag fick min livs första bokrecension. Det kommer att bli svårt att toppa en sådan månad!


Inga självbetitlade böcker

Eftersom jag har ett ben i litteraturens värld och ett ben i musikens värld är det intressant att notera likheter och skillnader mellan böcker och musik, och mellan författare och musiker. Någonting som ofta förekommer i musikens värld, och som alltid är lika tråkigt, är de självbetitlade albumen, alltså de album som kort och gott heter samma sak som artisten. Förmodligen hoppas artisten att det ska signalera äkthet, närhet och ”back to the roots”. Själv gäspar jag käkarna ur led. Tack och lov förekommer samma fenomen inte inom litteraturens värld. Inte ens självbiografier brukar heta som författarens namn, kort och gott, utan har så gott som alltid en genomtänkt titel som speglar innehållet.

Musikvärlden har en del att lära av litteraturvärlden på det här området.


Ny marknad för fantasyförfattare?

Dagens inlägg kommer också att handla om fantasy, men till skillnad från gårdagens inlägg är det här en glad nyhet: Det nyutgivna spelet Kingdoms of Amalur: Reckoning (som finns till Xbox 360, PS3 samt PC) har en handling som författats av ingen mindre än R.A. Salvatore, en känd amerikansk fantasyförfattare. Det här är det första exempel jag känner till där en känd författare skrivit manuset till ett spel, men jag vågar nästan lova att det inte kommer att vara sista gången. Marknaden för datorspel är väldigt stor, och jag är mycket förvånad över att liknande samarbeten inte har förekommit tidigare.

Spelsbranschen, en industri som omsätter miljarder, har all användning för idérika fantasyförfattare, den saken är klar. En skicklig fantasyförfattare kan tillföra mycket till ett spel med fantasyinfluenser. Även om just det här spelet dessvärre fick ganska dålig kritik är jag säker på att vi än så länge bara har sett början på det hela.

Den som vill läsa mer om spelet kan läsa här.


Björn Ranelid

Jag är inte en av dem som kommer att sitta bänkad framför finalen av Melodifestivalen ikväll, eftersom det var många år sedan jag slutade titta på den tävlingen. Dock tycker jag att det är intressant att Björn Ranelid faktiskt tog sig dit. Jag trodde inte att en person som han, som aldrig dragit sig för att framhålla sina kvalitéer, skulle ha en chans i ett sånt sammanhang. Man kan lyckas som författare på det viset (det finns det flera exempel på, vi bokläsare verkar vara förlåtande med sånt), men som artist i Melodifestivalen? Jag var tämligen säker på att han snabbt skulle få känna på det klassiska ”Du ska inte tro att du är något!”, men jag hade fel, och ibland är det faktiskt skönt att ha fel.

Många förfasar sig över att en författare ställer upp i en musiktävling. Men själv förfasar jag mig lika mycket över artister som får för sig att bli författare. Bokskrivandet verkar vara det klassiska som många kändisar tar till när man känner att man måste vara känd för mer än en sak. Har då inte den som gjort sig känd som författare också samma rätt att bli känd för någonting annat? Han är knappast någon ny E-Type (för att göra en uppenbar jämförelse), men han har all rätt att prova på någonting nytt. Och i min värld är det fullt tillåtet att tycka att något man gör faktiskt är bra.

Påhoppen mot honom har haglat genom alla möjliga kanaler. Man kan undra om hans belackare mår bättre när de får vräka ur sig sin bitterhet. Då jag själv utsattes för svår mobbing under i princip hela min skoltid får jag bara en klump i magen. Påhoppen mot Ranelid har varit lika utstuderade som mobbing brukar vara. Man väljer verkligen ut sitt offer. I det här fallet var offret tacksamt i och med att Björn knappast är den författare som är mest populär bland övriga kulturmänniskor. Det är lågt! De som gör detta är definitivt inte människor som själva vet hur det känns att få sina liv förstörda genom mobbning.

Stå på dig, Björn. Din låt var knappast tävlingens bästa, men du har all rätt att tävla, och, framför allt, du har all rätt att finnas!

(Värt att notera i sammanhanget är att han enligt den här artikeln riskerade att diskas på grund av att hans text innehåller strofer som använts tidigare. Mycket egendomligt resonemang. Om alla låtar i den där tävlingen som innehåller element som någon gång i något sammanhang använts tidigare skulle diskvalificeras skulle det nog inte bli så många låtar kvar …)


Stolt skribent!

Idag är jag stolt skribent. Av en ren slump upptäckte jag att Vildsint: Skymningslandet, där jag medverkar med novellen Den som passerat skymningen, finns inläst som talbok på Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB). Att få en bok inläst av dem är verkligen något att vara stolt över, eftersom de noggrant väljer ut de böcker som ska läsas in. Att få höra sin egen text inläst som talbok var verkligen en speciell känsla och något som jag tror att alla skribenter drömmer om. Inläsaren Peter Mattsson gav verkligen rättvisa åt texten, hans sätt att dramatisera väktarledaren Nicos repliker var helt underbart! Genast kände man sig några meter längre som skribent.

För mig känns det här som ett verkligt erkännande av Vildsint-projektet, ett projekt där många skribenter, under ledning av eldsjälarna Jens af Ekenstam Stenman och Ralph Wikland, gjort ett fantastiskt jobb för att skapa två starka novellantologier. (Den första antologin, där jag medverkade med Elnora, finns dock inte inläst.)

Dock bör nämnas att de talböcker som skapas av TPB endast är avsedda för personer med funktionshinder (jag tillhör den gruppen eftersom jag har problem med mina ögon och mina händer), däremot har de som policy att författarna till de texter som blir inlästa ska ha rätt att få ett ex av talboken. Enligt uppgift från TPB kan de som medverkar med en novell kontakta dem och få en cd med talboken hemskickad.

Upptäckte även att storsäljaren Halvblod, av min vän Sofie Trinh Johansson, är under produktion. Sofie, som inte kände till detta, blev så glad att hon skrev ett blogginlägg helt i fetstil om det. Tänk om man kunde göra någon så glad varje dag 😉


Författaren som inte tog ett nej

Här är ytterligare en sån nyhet som jag tycker är så pass kul att jag bara måste dela med mig av den. Den handlar om författaren Johan Möller, bosatt i Vellinge, som tröttnade på sitt vanliga arbete och bestämde sig för att förverkliga sin dröm om att skriva en bok. Resultatet blev boken Wow, en tjej från Nätet!, som handlar om en man vid namn Erik Brunge som har allting i livet, utom kärleken, och därför bestämmer sig för att prova på nätdejting.

Att få förlagskontrakt visade sig dock vara svårare än han trott, och därför bestämde han sig för att ge ut boken som e-bok på sitt eget förlag, kallat NEJ Förlag. Namnet syftar på svaren han fick från förlagen när han skickade runt sitt manus. Genom att ge ut den som e-bok hoppas han att marknaden ska göra en egen bedömning av hans verk. (Källa)

Jag kan bara önska honom lycka till! Det känns alltid lika kul att höra om någon som vägrar låta sig nedslås av att få nej från förlagen utan kämpar vidare. Förhoppningsvis kommer läsarna att höja blicken från alla nyutkomna deckare och se att det faktiskt skrivs och ges ut annat.