Ordet finns faktiskt!
Språkrådet på Twitter 19 april 2013
Jag följer språkrådet på Twitter, och deras inlägg brukar i regel vara mycket intressanta. Det här inlägget var extra intressant. Frågeställaren undrar om det finns någon veckomotsvarighet till ordet månatlig, och det gör det ju faktiskt! Av någon anledning verkar folk ofta tro att vissa ord inte finns när de faktiskt gör det. Ett annat ord som många verkar ha missat är färst (superlativformen av få; få, färre, färst). Det ordet är så okänt att jag får ett rött streck under det när jag skriver det här, eftersom WordPress tror att det är ordet fräst jag försöker skriva. Färst står dock på sidan 251 i SAOL på nätet.
Ett gott råd är att innan man utgår ifrån att ett visst ord inte finns istället kolla i SAOL, som finns väldigt lättillgängligt på nätet (går även att ladda ned gratis till datorn för att använda om man inte är uppkopplad). Och vore det så att man behöver använda ett visst ord som inte står med i SAOL så är det antagligen bara att uppfinna det själv och använda det ändå. Ordet hen har ju tagits emot med öppna armar, trots att det inte står med i SAOL i dess nya betydelse. Hen står ju i var och varannan tidningsartikel nuförtiden.
Slitet uttryck behöver uppdateras
Det verkar ligga i tiden att rensa bort alla uttryck som anses otidsenliga ur svenskan och ersätta dem med uttryck som anses mindre laddade och mindre känsliga. Ingen har nog missat den högljudda debatten om att orden han och hon bör ersättas med det könsneutrala hen, och många har nog även lagt märke till att ordet en förespråkas istället för man (ex.vis i bemärkelsen en/man ska inte stå på den gren en/man sågar av).
Men som alltid när sådana debatter rasar missar man andra uppenbara uttryck som också gjort sitt. Var finns debatten kring det vanemässiga uttrycket f. Kr/e. Kr? Varför ska kristendomen vara normen? Alla människor är inte kristna, många svenskar har andra religioner (eller har valt att inte bekänna sig till någon religion över huvud taget). Varför ska då ett så pass värdeladdat uttryck som före/efter Kristus användas? Att det är ett uråldrigt och välkänt uttryck som alla vet vad betyder duger inte, den förklaringen passar in på i stort sett alla uttryck som man vill försöka undvika.
Givetvis bör istället begrepp i stil med före/efter vår tidräkning (fvt/evt) användas. Det norska uppslagsverket Store norske leksikon är ett föredöme på området, där används uttrycket fvt istället för f. Kr (källa). Ser fram emot att detta uttryck snart kommer att användas på fler håll och i fler sammanhang. Något så pass väsentligt som tideräkning ska inte vara förknippat med någon specifik religion. Att sedan den tideräkning vi valt att använda utgår ifrån en händelse som högtidhålls inom vissa religioner går inte att komma ifrån. Dock försvarar det inte användandet av begreppet f. Kr/e. Kr.
För fler exempel på kontroversiella uttryck som inte väckt någon nämnvärd debatt se här och här.
Det är skillnad på ord och ord
Jag läste det här mycket intressanta inlägget av Jonas Thente på DN:s hemsida där han konstaterar att det finns ett visst motstånd mot att använda ordet karaktär som synonym till figur eller gestalt i svenskan. Jag tycker att det hela är väldigt intressant. Dagligen ser jag folk använda ordet hen istället för han eller hon. Varken orden karaktär eller hen finns med i SAOL i sina nya betydelser (hen finns med i betydelsen brynsten, alltså ett verktyg). Men medan ordet hen verkar ha omfamnats av de flesta blir det ofta rabalder om någon använder ordet karaktär när man avser en fiktiv person i en roman. Ofta påpekas det högljutt att det är en anglicism som inte hör hemma i svenskan.
Det är tydligt att det är skillnad på ord och ord. Själv anser jag att ordet karaktär hör hemma i svenskan eftersom det inte finns något befintligt ord som beskriver samma sak. Figur eller gestalt beskriver inte en fiktiv person i en roman på samma sätt som karaktär. Att det är en anglicism bekymrar mig inte det minsta. Svenskan har en lång tradition av att låna ord från andra språk, och det är ytterst få gånger jag hört någon hojta något i stil med ”Vi kan inte säga entré, det är ju ett franskt ord!”. Skillnaden mellan ordet karaktär och de nyord som jag avhandlade i ett tidigare inlägg är att karaktär är ett ord som behövs. ”Memil” är inte ett ord som behövs! Personer i romaner är något som ofta diskuteras, men hur ofta aggressiva medelålders cyklister avhandlas kan jag inte riktigt svara på.
Jag bryr mig inte nämnvärt om hen kommer in i SAOL som könspronomen, men jag kommer aldrig någonsin att använda det själv eftersom det helt motverkar sitt eget syfte. Istället för att vara ett neutralt ord blir det tvärtom ett väldigt laddat ord som genast får läsaren att fundera över Är det en man eller kvinna som avses? Jag anser dock att orden hen och karaktär bör behandlas lika. Det finns ingen anledning att försöka hindra användandet av ordet karaktär för att det är en anglicism (vilket brukar vara det argument som alltid framförs). För mig ekar det argumentet ganska tomt. Ska vi sluta använda alla ord vi redan har lånat från exempelvis tyskan och franskan? Då har vi ju inget språk kvar sen …
Ordet som väcker känslor
Ett ord som fått mycket uppmärksamhet den senaste tiden och som väcker känslor är hen, det konstruerade könspronomet som somliga förespråkar ska användas istället för han eller hon. Själv har jag känt minst sagt måttlig entusiasm inför ordet. Jag är helt för att betydelsen av könstillhörighet inte ska överdrivas, men att ersätta han eller hon med ett ord som hen (som dessutom alltid får mig att tänka henne) känns inte som rätt lösning på problemet. Hur som helst används ordet flitigt i den nyutkomna boken Självpornografi. Akt 1 av Åsa Maria Kraft. Jag har lånat följande citat ur boken härifrån:
”Men hur mycket tål manuset? Tänker hen nu när hen går raka vägen samma raka som förut med sin dotter i ena handen och fiolen i den andra och ser hen prata i mobil utanför en restaurang, samma restaurang, och hen ser att hen sett hen men låtsades inte se, skyndade in genom dörren, och det var det och inget mer och Kulturskolans fönster är verkligen som ett urklippt collage, tänker hen, med den stora bågen, träden och blåsten och ljuset som långsamt skruvas ner i det, skymningen, och hen tänker på hen , och på att hen nu kan tänka vad som helst i det fiktiva, att det är frihet … ”
Jag är inte alls säker på om författaren menar allvar med detta, men oavsett vilket är det en ovanligt klumpig och svårläst text. Det flitiga användandet av ordet hen gör inte saken bättre. Jag får nästan en känsla av ordet i det här fallet motverkar sitt eget syfte. Syftet är att minimera skillnaden mellan könen, men istället känns det som att stor uppmärksamhet fästs på en detalj som i sammanhanget är av mindre betydelse. Blir det verkligen bättre såhär? Med tanke på att en åskådare som skulle se händelseförloppet som skildras i den citerade texten utan troligen utan problem kan identifiera personen som man eller kvinna känns det dessutom lite märkligt att författaren undanhåller sådan information för läsaren.
Förlaget som säger ifrån
Debatten kring det könsneutrala pronomet hen är det nog ingen som har missat. Ett intressant inlägg i debatten kommer från det idérika förlaget Sagolikt (som jag skrivit om tidigare). Deras uppfattning är att användandet av ordet ”hen” bidrar till att kringgå de verkliga problemen. Jag citerar författaren Anette Skåhlberg härifrån:
Vi får inte ett mer jämställt samhälle genom att byta ut hon och han, utan vi riskerar att ta ett steg bakåt. I stället för att arbeta med att göra hon och han lika starka så använder man ”hen” för att slippa tänka på de problem vi egentligen har, säger hon. […] det viktiga är ju att hjälpa barn att fatta att hon och han är lika starka. Att de är lika mycket värda. Mindre skillnad mellan könen sker inte för att vi ändrar ett ord utan för att vi ändrar en attityd.
För att vidga debatten ger hon tillsammans med illustratören Katarina Dahlquist ut boken Känn med hen där användandet av pronomet problematiseras. Jag tror att det är välbehövligt. I grund och botten är ju problemet obalansen mellan könen, inte hur man benämner könet. Jag tror att deras bok är värd att kolla in för den som är intresserad av problematiken kring att skriva könsneutralt. Att boken handlar om de fem medlemmarna i familjen h; hun, hin, hån, hyn och hen känns som ett utmärkt exempel på Skåhlberg/Dahlquists idérikedom.
Sveriges första henbok?
Har jag inte retat upp någon tidigare så lär jag väl göra det nu, men om man hela tiden skulle vara rädd för att trampa på ömma tår skulle man varken kunna blogga eller skriva över huvudtaget, så därför skriver jag det här blogginlägget. I det här pressmeddelandet berättar OLIKA Förlag att de kommer att ge ut boken Kivi och Monsterhund av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson, en bok som är unik på det viset att det sägs vara den första bok som genomgående använder det könsneutrala pronomet hen. Att skriva könsneutralt är varken konstigt eller nytt, ingen kan ju direkt säga vad Tintomara i Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist egentligen har för kön, och det är heller inte på något vis stötande, i alla fall inte för mig. Men vad jag själv har lite problem med är just ordet hen. Jag tycker personligen att det är ett tämligen konstigt ord.
OLIKA verkar ha glimten i ögat när de skriver att Hen betyder faktiskt något mer än höna på engelska. Däremot tycker jag att de är ute och cyklar litet grann när de därefter skriver Det är vårt tredje och oanvända pronomen […] Nej, den saken kan jag inte riktigt hålla med om. Hen är ett lanserat ord, men med tanke på att det enbart finns med i betydelsen brynsten i SAOL kan man inte riktigt hävda att det är ”vårt tredje pronomen”. Det är möjligt att hen så småningom kommer att dyka upp i SAOL någon gång i framtiden om det används tillräckligt mycket, men där är vi uppenbarligen inte än. SAOL är som tidigare sagt inte allsmäktigt, men uppenbarligen har de bättre koll på pronomen än OLIKA.
Att påstå att hen är ”vårt tredje pronomen” är ett fel i sig. Man behöver inte vara språkvetare för att veta att ett pronomen innebär ett ersättningsord för något, och att det i princip finns hur många såna som helst, det finns inte bara två pronomen! Exempel på pronomen är jag, din, någon, eller för den delen Tintomara. Rätt ska vara rätt.
Jag gillar idén att skriva könsneutralt (det skulle jag definitivt kunna göra själv) och jag gillar nytänkande (härom veckan hyllade jag exempelvis boken Prinsessan Kristalla här på bloggen, där prinsessan gifter sig med en annan prinsessa), men jag gillar inte själva ordet hen. Själv brukar jag skriva h*n eller han/hon om det är oklart eller oviktigt vilken könstillhörighet någon har. Jag förstår att det inte går att skriva så i en skönlitterär text, men hen är ett dåligt alternativ.
Jag är fullt medveten om att det här är ett kontroversiellt ämne, därför vädjar jag om en saklig diskussion kring det hela. Jag respekterar helt och hållet att alla inte tycker som jag, det här inlägget handlar bara om hur jag själv ser på det hela. Världen vore ganska tråkig om alla tyckte lika.
Johan Lindback 