Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Inlägg taggade “house

Den svenska avundsjukan

ab_130314_1

ab_130314_2

De båda ovanstående kommentarerna kommer från den här artikeln och är bara två i raden bland dem som skrevs. Det skrivs (av förståeliga anledningar) ganska ofta om Swedish House Mafia (SHM) och Avicii i tidningarna, och sådana här kommentarer dyker upp varenda gång. Det är givetvis lika tröttsamt varje gång. Självklart får gnällspikarna svar på tal, men den svenska avundsjukan gör sig alltid påmind.

Det är inte fel att vara avundsjuk. Jag är också avundsjuk. Jag vill också resa jorden runt och spela min musik inför utsålda arenor och tjäna miljoner och åter miljoner på det. Jag vill också kunna skänka flera miljoner till välgörenhet utan vidare, som Avicii gjorde. Dessutom vill jag också se mitt namn på en bok på bokhandelns diskar. Min verklighet ser dock helt annorlunda ut. Jag är luspank och så okänd att Expressens reportrar till och med hånar mig för det. Det som dock skiljer mig från de båda ”toppkommentatorna” ovan är att jag faktiskt kämpar för att förändra min situation. Jag kämpar för att skapa någonting själv. Jag kämpar för att en dag själv kanske kunna tjäna lika mycket pengar som våra housesensationer. Det är bättre att försöka åstadkomma någonting själv än att spotta på dem som faktiskt lyckats.

Tjänar man lika mycket pengar som SHM och Avicii så har man faktiskt gjort någonting rätt. Folk är villiga att betala stora summor för att se dem ”vända på och byta skiva”, och det är bara att gratulera! Jag skulle också vilja tjäna lika mycket pengar och vara lika respekterad som dem. Det är inte fel att vara avundsjuk, avundsjuka är en av de bästa drivkrafter man kan ha, utan allting handlar om hur man väljer att hantera sin avundsjuka.

(Skulle förresten vara intressant att veta varför Aftonbladet kallar de båda skribenterna för ”toppkommentator”. Känns inte som någon passande benämning.)


Also sprach Kultureliten

shm_121201

Det här kommer att bli ytterligare ett sånt där debattinlägg som jag egentligen avskyr att skriva, men som ändå trots allt måste skrivas eftersom det inte går att låta folk säga precis vad som helt oemotsagt. Tråkigt att inleda julmånaden med ett sånt här inlägg, men vad ska man göra? Så, vad gäller då saken den här gången? Bilden ovan är hämtad från den här artikelnExpressens hemsida. Skribenten heter Alexandra Sundqvist. Sundqvist är arg på housemusiken i allmänhet och på Swedish House Mafia (SHM) i synnerhet. Men Sundqvist är ute på en farlig cykeltur här.

I alla andra sammanhang framhåller man gärna att man inte kan döma en helhet utifrån en eller ett par av deras beståndsdelar, givetvis av fullt förståeliga anledningar. Men sådana uppenbara förhållningsregler gäller förstås inte kultureliten. Att Sundqvist ogillar SHM ger henne inte rätt att angripa en hel musikgenre. Hon lyckas inte någonstans i sin artikel ge något stöd för påståendet att ”[k]ommersiell house är ofta kvinnofientlig”. Ett sådant agerande skulle inte ha accepterats i andra sammanhang, men kultureliten gör som de själva behagar. Sundqvist är dock inte den förste kulturskribent som begått det där misstaget, jag har tidigare skrivit det här inlägget. Den gången var det fantasyn som stod i skottgluggen. Nu är det housemusiken.

Jag stöder inte på något sätt de uttalanden av SHM som Sundqvist citerar. Det står för en kvinnosyn som jag inte delar och känns väldigt onödigt. SHM borde låta musiken tala istället. Men Sundqvists fel är att angripa en hel genre snarare än att angripa de uttalanden som stör henne. Sexist är man när man går till angrepp mot det motsatta könet, inte för att man gör housemusik! Som journalist kan man inte svinga vilt med nävarna och hoppas att ”alltid träffar man någon som förtjänar det” utan man måste anstränga sig betydligt bättre än så.