Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Inlägg taggade “marknadsföring

Nyttan är redan gjord

Allt som har med marknadsföring och varumärkesbyggande att göra är något som fascinerar mig. I en tid där allt verkar vara tillåtet bara man når ut med sitt budskap är alla knep tillåtna. En historia som onekligen är fascinerande är den om att författaren Mikael Niemi skickade in sitt manus till romanen Fallvatten som vanligt pappersmanus med posten till Piratförlaget (läst här).

Om den är helt och hållet sann är det en rätt fantastisk historia. Jag säger absolut inte att Niemi ljuger, men historien doftar onekligen en aning mytbildning. Det är en fantastisk historia som kommer att leva vidare och fortsätta spridas, vare sig den är sann eller inte, och det känner givetvis Niemi och hans förlag till. Alltså bör historien tas med en nypa salt. Historien i sig känns igen. Det ryktas att musikgruppen Bob hund gjorde samma sak med en av sina skivor (alltså skickade in den som demo till sitt skivbolag, trots att de redan hade kontrakt med dem).

Vad man alltid måste komma ihåg är att det är väldigt tacksamt att göra PR-kupper. Folk har en förmåga att vara ”immuna” mot köpt reklam, men genom att göra en PR-kupp kringgår man denna ”reklamspärr”, samtidigt som det inte kostar upphovsmännen särskilt många kronor i jämförelse med köpt reklam. Medierna rapporterar i regel vad som händer. De kritiska frågorna börjar ofta ställas först i ett senare skede, och då är ”nyttan redan gjord”.

Det är viktigt att komma ihåg att köpt reklam kostar skjortan, medan PR-jippon/PR-kupper i regel är gratis, och alla som på något sätt sysslar med marknadsföring vet att en redaktionell text får bättre genomslag hos allmänheten än reklam. Det finns därför all anledning att vara kritisk mot allt som verkar för bra för att vara sant. Verkar det för bra för att vara sant så är risken tyvärr stor att det faktiskt inte är sant.

Annonser

Första boken på svenska!

Det finns många egendomliga sätt att marknadsföra böcker som gör att det låter väldigt häftigt, men som egentligen bara är ett exempel på att ”tomma tunnor skramlar mest”. Ett exempel som jag stött på några gånger är att marknadsföra biografier som ”den första biografin som skrivits på svenska om X”. Två aktuella exempel rör biografier om Madonna och Ludwig Wittgenstein. Båda böckernas upphovsmän/utgivare slår på stora trumman och meddelar att dessa böcker är de första som skrivits på svenska om de aktuella personerna.

Någon får gärna förklara för mig vad vitsen med det hela är. Hemma i min bokhylla i Bollnäs står en biografi om Madonna som är på svenska. Huruvida den skrevs på svenska från början eller översattes från något annat språk påverkade definitivt inte mitt beslut att köpa den. Jag blir inte mer intresserad av att köpa någon biografi bara för att det råkar vara den första som skrevs på ett visst språk. Om ”första svenska biografin om X” är det bästa man kan komma på i marknadsföringsväg bör man nog fråga sig om det verkligen finns en marknad för det man tänker ge ut. Enligt min mening känns det argumentet bara ihåligt.

Läs gärna det här inlägget för fler vanliga marknadsföringsknep som inte heller imponerade på mig.


Är all publicitet är bra publicitet?

Idag var det Bonniers som tvingades göra offentlig avbön på grund av något som en av deras författare gjort (står att läsa bland annat här). Herman Lindqvists memoarer Mitt i allt har dragits tillbaka av förlaget. Vilket förlag som tvingades göra avbön i fredags minns ni nog alla. Jag kan dock inte låta bli att undra om det inte börjar bli en del av marknadsplanen att författaren ska göra någon form av ”dumhet” som förlaget sedan måste göra avbön för. Jag misstänker att det är den gamla sanningen att All publicitet är bra publicitet som gör sig gällande, att författare/förlag ser det som så pass viktigt att medierna skriver om författaren/boken att man bortser från den badwill man eventuellt får eftersom vinsterna i form av publicitet blir desto större.

Går vi verkligen på det där år 2012? Är vi inte mer upplysta än att vi köper såna där simpla marknadsföringstricks? Själv känner jag att det börjar bli dags att vi som konsumenter visar att ”Nej, all publicitet är faktiskt inte bra publicitet.” Själv känner jag mig inte det minsta sugen på att köpa en bok där utgivningen kantats av skriverier om att en person blivit oskyldigt utpekad för att ha nazistsympatier.

Det som är riktigt farligt är den dagen då journalister/medier/bloggare m.fl. inte längre vågar uppmärksamma något på grund av att man är rädd att ge någon eller något uppmärksamhet som de inte förtjänar. Jag är rädd att den dagen inte är långt borta. All publicitet är inte bra publicitet! Jag hoppas innerligt att Lindqvists bok inte säljer en massa extra exemplar på grund av den här uppmärksamheten.


Bra, Norstedts!

Jag efterfrågade i gårdagens inlägg en kommentar från Norstedts Förlag angående det som hände. Till min stora glädje har förlaget nu kommit med en kommentar där man tydligt tar avstånd från det som deras författare skrev. Det gläder mig. Ett så stort och välrenommerat förlag kan rimligtvis inte stödja ett sådant påhopp. Förlaget skriver att man har ”små möjligheter att styra enskilda författares agerande på nätet”. Jag var till en början skeptisk mot detta påstående, men jag utgår ifrån att Norstedts blev lika överrumplade av detta som alla vi andra och att denna förklaring är ärligt menad.

Vad som däremot är oacceptabelt är att förlaget (och gissningsvis även övriga förlag) saknar policy för hur deras författare ska förhålla sig till bokrecensenter och bokbloggare. Även om problemet med hat från författare som blivit sågade lyckligtvis verkar vara litet så är problemet med näthat desto större. Om förlagen inte har missat det så är bokbloggarna en av deras absolut viktigaste kanaler för marknadsföring. Därför efterfrågar jag hos samtliga förlag en policy för hur deras författare ska hantera negativa recensioner samt förhålla sig till bloggare/journalister. Även om en policy kan tyckas meningslös är det ändå en viktig markering från förlagets sida.

Det är viktigt att vi alla tydligt markerar att sexism och näthat aldrig är okej! Och en negativ recension ska aldrig tillåtas föranleda en sådan reaktion från en författares sida! Jag tror inte att någon drömmer om en situation där en recensent inte längre vågar ge böcker (välmotiverad) negativ kritik av rädsla för hur författaren ska reagera.


Nej, den boken vill jag inte läsa

Det finns bra sätt att marknadsföra böcker, och mindre bra sätt. I det här inlägget tänker jag ta upp några marknadsföringsknep som definitivt inte får mig att vilja läsa en bok, trots att den som givit ut den verkar tro det.

*Nästan slutsåld. Att påpeka att en produkt nästan är slutsåld är ett vanligt knep. Men det säger egentligen ingenting om hur bra en produkt är. För att det ens ska kännas lite imponerande måste den upplagan som nästan är slutsåld ha varit väldigt stor, men det framgår i stort sett aldrig om så var fallet. Och varför skulle jag vara intresserad av att köpa någonting som kanske kommer att vara restnoterat i flera månader tills en ny upplaga hunnit tryckas?

*Storsäljare. Att kalla någonting för storsäljare väcker säkert somligas nyfikenhet, dock inte min. Att påpeka att en bok har sålt mycket är tänkt att öka nyfikenheten, man förväntas känna att man måste ta reda på vad det är som har gjort att boken säljer så bra, och därigenom ökar förhoppningsvis försäljningen. Att kalla en bok storsäljare är ganska riskfritt, för hur ska jag eller någon annan kunna kontrollera hur många exemplar den egentligen har sålt i? Värt att tänka på.

*Det här är min sista bok. Att marknadsföra en bok med att det blir den sista bok man kommer att skriva är en garanti för att få mycket uppmärksamhet i medierna, det har vi sett flera exempel på. Men såvida författaren inte är 89 år gammal är det helt omöjligt att utlova att det verkligen blir den sista boken, för på några år kan man hindra ändra sig flera gånger om. Det har vi också sett flera exempel på.

*Filmrättigheterna är sålda. Det här är det värsta av allt! Att framhålla att filmrättigheterna till en bok är sålda redan innan den ens kommit ut i handeln blir allt vanligare och känns allt fånigare. Tror utgivaren/författaren att ingen vill läsa en bok där filmrättigheterna inte redan är sålda innan den ens hunnit till tryckeriet? Ett svenskt förlag som skrivit en bok som handlar om att Året är 2017 och Håkan Juholt är statsminister ståtar med att de har sålt filmrättigheterna till den (vill du veta vilket förlag det gäller så får du googla). Räck upp en hand alla som är imponerade. Att säga att man sålt filmrättigheterna är ofarligt på flera sätt. Jag kan sälja rättigheterna till min fru, och därigenom ståta med att jag faktiskt sålt dem. Dessutom ska man komma ihåg att det kan vara väldigt lönsamt att köpa filmrättigheter i rent spekulationssyfte (”boken kan ju faktiskt bli en storsäljare …”). Något som många verkar missa är att sålda filmrättigheter inte på något sätt garanterar att filmatiseringen blir av. Tvärtom, det finns många exempel på fall där filmrättigheterna slutligen har återgått till författaren (men då är ju ”nyttan redan gjord”, så att säga). Dessutom är det fullständigt omöjligt för någon utomstående att kolla upp sanningshalten i påståendet, det finns ju inga offentliga handlingar att tillgå.

Det är dags att byta strategi nu. Ni är genomskådade!


Författaren som kändis

Författaren som kändis är titeln på en ny bok av Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson (Roos & Tegnér). Det här är i vanlig ordning ingen recension, eftersom jag inte har läst boken, men jag tycker att det hela är en intressant företeelse och jag förstår tanken med att skriva en bok om det. Själv kan jag inte annat än tycka att det är något djupt tragiskt över det faktum att alltmer fokus riktas mot författaren och att böckerna nästan hamnar i skymundan. Det finns författare som trivs i rampljuset och gärna uppträder i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag respekterar dem (i min värld existerar inget som heter sell-out, bara bättre och sämre marknadsföring), men det är jättesynd att personfixeringen ökar.

I min värld är det självklart att ställa upp på intervjuer och i andra sammanhang som hör ihop med skrivandet. Men att en författare förväntas stå och laga mat i tv eller liknande känns tråkigt. Det är givetvis inget fel i att någon väljer att göra så, men det känns fel om de förväntas ställa upp i såna sammanhang. I min värld känns det hela litet grann som när jag går på Konsum och handlar. Jag är intresserad av matvarorna, men jag är inte särskilt intresserad av vad kassörskan gör när hon inte sitter i kassan. Jag är självklart intresserad av vilka råd en etablerad författare kan ge en aspirerande skribent (som jag), men jag är faktiskt inte det minsta intresserad av vilken som är hans/hennes favoriträtt …

Men det värsta av allt är när det motsatta händer, nämligen att kändisen blir författare, att en känd person får förlagskontrakt enbart genom sitt kändisskap (för då slipper ju förlaget arbetet med att lansera denna person för allmänheten). Såna gånger är det faktiskt värt att påpeka att den person som sålt allra mest böcker de senaste åren aldrig har ställt upp i några matlagningsprogram. Stieg Larsson dog nämligen året innan hans skönlitterära debut utkom! Är boken tillräckligt bra så kommer den att sälja ändå, förlagen behöver inte vara så ängsliga. Det görs ett stort arbete att lansera Leif G.W. Persson som den ”nye” Stieg Larsson, men den nya storsäljaren kan lika gärna finnas bland manusbuntarna på förlagskontoret. Detta ägnas det dock sällan någon tanke åt, eftersom författaren verkar ha blivit viktigare än boken.


För fin för reklam?

Det här med reklam verkar vara ett irritationsmoment för somliga. Och då syftar jag inte på att en del avskyr reklamavbrott i filmer, utan på själva företeelsen som sådan. Stötte på en väldigt intressant passage i en filmrecension i DN härom veckan: Men som all riktigt bra konst behöver ”Apflickorna” inte de enkla reklambudskapen utan låter höra om sig ändå. Visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta när jag läste det. Läste jag verkligen rätt? Kan någonting vara så stor konst att det inte behöver marknadsföras? Ett väldigt egendomligt resonemang.

Nej, jag anser inte att någonting kan vara för ”bra” för att marknadsföra med ”enkla reklambudskap”. Marknadsföring i en eller annan form behövs alltid för att konsumenten ska bli medveten om att produkten (filmen, boken, skivan, eller vad det kan tänkas vara) finns på marknaden, det är inget konstigt i det. Det är när reklamen börjar bli så pass desperat att man får en känsla av att produkten inte kommer att kunna infria mina förväntningar som jag reagerar negativt på den, men det händer väldigt sällan.

Och för den delen, vad skulle vara fel med enkla reklambudskap? De enkla budskapen är de som fastnar. Att tro att någonting står över all form av marknadsföring betyder inte att det är bättre än någonting annat, det betyder att det är en produkt som inte går att marknadsföra! Och att tro att någonting är för bra för att marknadsföras kommer inte att bidra till att produkten sprids. Även om word of mouth är en viktig del av modern marknadsföring krävs det mer än så för att en produkt ska bli framgångsrik, och då kan man inte ha en attityd som säger att något är för ”bra konst” för reklam.