Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Inlägg taggade “mobbing

Politiken: Ett personligt misslyckande

Att jag är intresserad av politik har nog inte undgått någon, för varför skulle man annars utbilda sig till statsvetare, och arbeta som valanalytiker i tv …? Men få vet hur det hela började (och tyvärr även slutade). Det här är dessvärre en ganska mörk historia som jag dragit mig för att berätta, men nu känner jag att tiden nog är mogen.

Mitt intresse för politik började redan när 80-talet övergick i 90-tal. Det var precis vid den här tiden som man började upptäcka att naturresurser inte är oändliga, och att vi måste ta bättre hand om vår planet om den ska fortsätta att vara beboelig även i framtiden. Det här var tiden när man började inse att det var ganska korkat att slänga konservburkar i hushållssoporna. Jag var en av alla dem som fångades av det nyvaknade intresset för miljöfrågan. Mitt engagemang för politik (och då i synnerhet miljön; andra viktiga frågor som social utsatthet kom in senare i livet) handlade till en början främst om att öka medvetandet hos dem i min omgivning, precis det som politik och förändring faktiskt handlar om.

Men ryktet om mitt engagemang kom att sträcka sig mycket längre än så. I en tid när intresset för politik bland landets unga var milt sagt svalt fick jag en personlig inbjudan av dåvarande mark- och planminister [en slags biträdande miljöminister] Görel Thurdin (C) att tillbringa en dag på Miljödepartementet och Rosenbad. Jag fick åka limousin med tonade bilrutor, träffade på flera av dåtidens mest kända politiker i korridorerna och satt och diskuterade kärnkraft med vuxna tjänstemän. Det blev en av de mest omtumlande dagarna i hela mitt liv, och höjdpunkten var när jag fann mig stå öga mot öga med dåvarande statsministern, Carl Bildt (M). Vi skrev autografer åt varandra – bilden där jag skrev autograf åt dåvarande statsministern kom att bli så klassisk att den prydde ett korsord (!!!) i Aftonbladet några år senare. Vilken dag det var!

En annan ung man med stort politiskt intresse fick en liknande inbjudan i ungefär samma veva. Idag är han utbildningsminister och språkrör för MP, det är givetvis Gustav Fridolin jag talar om. Men vad var det som gjorde att Fridolin gjorde kometkarriär medan mitt liv slutade i misär? Det är dit vi kommer nu.

Mina framgångar (om man nu kan kalla dem så) gick inte mina mobbare förbi. Att jag sedan som 14-åring år 1995 var en av länsvinnarna i DN:s Nutidsorientering, och därför fick motta en utmärkelse av drottning Silvia, gjorde inte saken bättre (eller hur man nu ska uttrycka det). Inga träd får ju som bekant växa upp till himlen. Jag åkte på gruppstryk fler gånger än jag kan räkna till. Jag blev mobbad, trakasserad, hånad, slagen, sparkad i huvudet och hotad till livet av mina jämnåriga (men även av äldre). Det förekom att mobbare ”hotade” med att berätta att jag hade ”sysslat med politik” (!!!). Man kunde inbilla sig att politik är bland det viktigaste som finns, och att det är någonting viktigt som angår oss alla, men det var som sagt 90-talet vi pratar om, då fungerade saker och ting annorlunda.

Politik var inget man intresserade sig ostraffat för på 90-talet. På 1970-talet hade var och varannan person ett politiskt engagemang. Det var en självklarhet. På 2010-talet likaså. Där emellan kom 1990-talet, som nog måste klassas som ett förlorat decennium för politiskt intresse hos de unga. Jag passade på att ögna igenom några valsedlar från olika partier inför årets riksdagsval. De kandidater som är födda på 80-talet var lätträknade. Jag är tyvärr inte förvånad. Att intressera sig för politik var helt enkelt inte acceptabelt på 90-talet.

All mobbing och alla trakasserier jag utsattes för avskräckte mig från en fortsatt karriär inom politiken och gjorde att jag drabbades av svåra personliga problem (dessa får ni läsa mer om i den i tidigare inlägg omtalade självbiografin som aldrig kommer att skrivas). Under studieåren i Luleå var jag under en kort period medlem i dåvarande Folkpartiet samt Liberala Ungdomsförbundet, men fick snabbt kalla fötter. Det kändes att mitt tåg hade passerat. Som 11-åring såg jag framför mig en karriär inom politiken, antingen som karriärspolitiker eller som tjänsteman på något departement, men jag insåg tyvärr snabbt att det inte skulle bli så. Tanken att politik var någonting väldigt fult som man bara inte sysslade med hade rotat sig ända in i märgen. Det blev ingen politisk karriär för mig.

Jag vågar påstå att mitt CV inom politiken är betydligt mer omfattande än hos de flesta andra som är födda på det tidiga 80-talet, men ändå blev det en dikeskörning utan dess like. Jag minns att någon journalist konstaterade att ”Återväxten [inom politiken] var tryggad”, men så blev det inte. Vad borde ha gjorts annorlunda? Jag kan skriva en lång lista över detta, men nöjer mig med att ta ett illustrativt exempel som sammanfattar i stort sett allting: När jag gick i fjärde klass fick jag under skolavslutningen, inför hela skolan, ta emot en utmärkelse från en miljöorganisation (som jag dessvärre har glömt namnet på, vilket jag beklagar). Efteråt var det dock inte tal om några gratulationer och vänliga tillrop från mina skolkamrater, utan allting handlade om hur konstigt jag gick (!!!) när jag steg fram för att ta emot utmärkelsen av skolans rektor. Såna saker hände hela tiden. Vuxenvärlden blundade. Det var ytterst få övertramp som på något sätt ledde till reaktioner. Var man ”politiker” fick man skylla sig själv om man blev trakasserad på landets största arbetsplats (dvs. skolan). Givetvis var det ingen som sa det rakt ut, men så var det. Ingen stod upp för mig. De gånger jag försökte få skolans vuxna att ta tag i problemen fick jag höra, både av vuxna och av mobbare, att jag ”var för känslig”. Vilken ungdom vill då intressera sig för politik …?

Min karriär, både inom politiken, som statsvetare, författare och musiker, är över nu. Min neurologiska sjukdom, som tvingat mig till ett liv i rullstol, har satt stopp för allting. Jag lever i fattigdom, tvingas använda text och teckenspråk för att kunna kommunicera med omvärlden, och har ångest för varje sjukvårdsrelaterad kostnad som uppkommer. Jag lyckades inte göra en sådan karriär som Gustav Fridolin gjorde. Det är bara att avundas att han lyckades med det som jag inte lyckades med. Även Annie Lööf och Ebba Busch Thor är två framgångsrika politiker som faktiskt är födda på 80-talet. Det gläder mig. Det finns maskrosor som lyckas gro även ur asfalt. Den enda ”karriär” som återstår för mig är ”karriären” som samhällsmedborgare. Det är någonting som vi alla är skyldiga att vara. Världen blir vad vi gör den till!

Nästa gång det är svårt att få ungdomar att engagera sig politiskt rekommenderar jag vuxenvärlden att ta bättre vara på dem som faktiskt vill engagera sig, de som faktiskt brinner för att göra världen till en bättre plats. Under bättre omständigheter vore det jag själv som vore mentor för politiskt intresserade ungdomar.

Annonser

Dålig journalistik möter dålig verklighet

Dålig journalistik är ett allvarligt problem. Stora problem i världen som journalistiken skildrar är också ett problem. Ibland krockar dessa båda faktorer och då måste man fråga sig vilket problem som är störst. Vad gäller saken? undrar du antagligen. Jo, det gäller nyheten om antimobbingorganisationen Friends nya rapport där man bland annat rapporterar att ett stort antal elever ofta utsätts för kränkningar i skolan. Sveriges Radios Ekonyheter rapporterade kring rapporten, men råkade uppge fel siffror. Av misstag uppgav man för höga siffror. Av denna anledning valde de att göra avbön efter att ha konfronterats av ett annat program från SR, nämligen Medierna. Men problemet slutar inte där. Jag citerar följande från Mediernas artikel:

Men det var inte bara statistiken som blev fel. Enligt Anne Lagercrantz [ansvarig utgivare för Ekot] var Friends undersökning dessutom för dåligt genomförd för att Ekot överhuvudtaget skulle rapportera om den.

Må så vara att Ekot uppgav fel siffror, och må så vara att Ekot inte ansåg att undersökningen egentligen höll måttet för att leda till en nyhetsrapportering, men faktum kvarstår att mobbing är ett problem som existerar i skolorna. Det känns som att Ekot och Medierna på något egendomligt sätt försöker förminska problemet med mobbing i skolorna. Som mångårigt mobbingoffer i skolan vet jag att mobbing är ett problem som existerar. Det existerade för 100 år sedan och det kommer högst sannolikt att existera om 100 år. Att be om ursäkt för att man uppgett felaktiga siffror hjälper inte mobbingoffren. Att öppet säga att problemet med mobbing i skolorna är mindre än man först uppgett hjälper ingen! Det hjälper definitivt inte alla som (i likhet med mig själv) känner en klump i magen varje gång de går till skolan. Min erfarenhet var att skolan var mycket konflikträdd och handskades mycket valhänt med problemet med mobbing, och jag har hört många andra berätta om precis samma sak.

En tanke som jag har svårt att släppa är tanken på en grej som jag läste i en annan av de större svenska medierna, en undersökning som visar att det oftast är mobbarna som det går bra för senare i livet. Det förvånar mig inte det minsta. De har ju tagit sig fram genom livet genom att förstöra för andra människor, en dålig vana som dock troligtvis fungerat mycket bra. Jag nämnde denna undersökning i en diskussion på ett forum en gång och blev genast avfärdad med repliken Du verkar vara en socialt utslagen människa och du ska inte kalla andra människor för mobbare! Detta påstående styrkte snarast min tes. Och om så är fallet så är jag hellre socialt utslagen än en mobbare.

Mobbing förstör människors liv, både i skolan och ute i arbetslivet (jag har haft arbetskamrater som berättat att de känt sig mobbade, och det förvånar mig inte det minsta om de som mobbat dem även var mobbare i skolan). Hur man kan vilja förminska ett problem som förstör människors liv är mer än vad jag begriper. Att be om ursäkt för dålig journalistik gör inte att man får verkligheten att se bättre ut. Om det är varannan elev eller ”färre än var femte” som utsätts för mobbing spelar för mig ingen roll alls. Problemet kvarstår.

I mina öron låter det lika korkat som att säga att 20 miljoner människor som riskerar att svälta till döds är ett mindre problem än att 50 miljoner människor riskerar att svälta till döds. Problemet finns ju fortfarande och det är fortfarande människors liv vi talar om.