Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Inlägg taggade “musik

Enter the Dreamland

(For a brief version in English, please see below.)

meresha_billboard

En tidigare release från Meresha. Utan tvekan har det gått riktigt bra!

Årets första inlägg. Inläggen kommer som alltid att komma med väldigt ojämna mellanrum, men bloggen är definitivt inte nedlagd. Märker att de saker jag bloggat om genom åren fortfarande dyker upp förvånansvärt högt i sökningarna på Google, så det gör att det faktiskt känns meningsfullt att blogga då och då.

Det här är i första hand en skrivblogg där jag har bloggat om skrivande. Att jag över huvud taget började skriva och blogga om skrivande kändes oväntat eftersom mitt stora intresse genom åren egentligen varit musik. Och det är i första hand musik som jag håller på med idag. De stora problemen med minnet som jag drabbats av gör det svårt att skriva (och tyvärr till viss del även att läsa). Jag har svårt att hålla ett helt världsbygge i minnet. Musik är betydligt enklare på det sättet. Där behöver man inte komma ihåg något världsbygge, utan det räcker med att komma ihåg vilka toner som ingår i ett maj7-ackord. Jag gör en del musik, men allt hamnar tills vidare i byrålådan i väntan på bättre tider.

Vad handlar då det här inlägget om? Jo, EP:n Enter the Dreamland av den talangfulla artisten, stjärnskottet och utomjordings-fanatikern (!) Meresha, stationerad i Florida, som så gärna ville att jag skulle skriva en recension på svenska av hennes senaste verk, och en sådan begäran tackar man ju inte nej till. Särskilt inte då Enter the Dreamland, som finns tillgängligt för förköp från och med 12 juni och släpps till allmänheten den 23 juni, är ett riktigt bra verk. Jag fick möjlighet att lyssna på de fem låtarna i förväg. Meresha är ett stort namn på indiescenen. Hennes musik har legat på den amerikanska Billboardlistans topp 40 tre gånger, spelats på MTV, och hon utnämndes i december 2016 som ”the #6 emerging artist globally” av nämnda Billboard.

Vad är det då för typ av musik det handlar om? Det här är pop/soul/r’n’b i samma anda som Whitney Houston och Natalie Cole, två gamla hjältinnor vars arv Meresha för vidare. Hon nämner namn som Robert Plant och Freddie Mercury som sina förebilder. Soundet är elektroniskt, men låter aldrig för ett ögonblick stelt eller monotont. Elektronisk musik blir vad man gör det till, och den unga multi-instrumentalisten får det verkligen att låta levande. Spåren av 80-talet vävs in i ljudbilden på ett snyggt sätt och låter aldrig daterat utan det låter helt igenom 2017. EP:n är utan tvekan ett ambitiöst projekt som engagerat den världskända masteringsteknikern Emily Lazar (känd bland annat för sina arbeten med David Bowie och Paul McCartney). Det råder ingen tvekan om att Meresha är en artist som siktar högt.

Om man möjligtvis ska komma med någon form av konstruktiv kritik så har hon valt att inleda EP:n med det svagaste spåret, titellåten låter aldrig hennes röst komma till sin rätt utan den drunknar lite grann i musiken. Andra låten, Stardust, kommer däremot att åka raka vägen in på min spellista på Spotify när den blir tillgänglig där. Väldigt catchy och enligt min mening den starkaste låten. Tredje låten, Jungle Potion, borde enligt min mening ha varit öppningsspår, för där får sången spela huvudrollen. De två följande låtarna heter Violet Night och Lights Out och utgör en stark avslutning. Allt som allt är detta ett fantastiskt hantverk som kan rekommenderas till alla musikälskare. Meresha kommer att bli stor!

* * *

The talented Florida based, alien loving (!) up and coming musical artist Meresha asked me to write a review in Swedish of her upcoming EP, and you don’t turn down an inquiry like that, especially not since Enter the Dreamland, which is available for pre-sale on June 12 and to the public on June 23, is an amazing piece of work. I was given the opportunity to preview the five songs. Meresha is a huge name on the indie music scene. Her songs landed on Top 40 Billboard charts 3 times while her videos have been played on MTV properties. In December 2016 Billboard named her the #6 emerging artist globally.

So what kind of music are we talking about? This is is pop/soul/r’n’b in the vein of Whitney Houston and Natalie Cole, two heroines whose legacy Meresha carries on. She says she’s been influenced by artists like Robert Plant och Freddie Mercury.  The sound is electronic, but never gets stiff or monotonous. Electronic music gets what you make from it, and this young multi instrumentalist makes it sound organic and alive. Some traces of 80’s retro are nicely incorporated into the music, but it never sounds dated but sounds like 2017 all the way. This is without a doubt an ambitious project which involves world renowned mastering engineer Emily Lazar (known for her work with David Bowie and Paul McCartney, among others). You surely can tell this is an artist with high ambitions.

If you were to name some constructive criticism she has chosen the weakest song as the opening track. The title song doesn’t really bring justice to her vocals but drowns it out a bit. The second song, Stardust, however, goes straight into my Spotify playlist once it becomes available. Really catchy and in my opinion the best song. The third song, Jungle Potion, should have been the opening song had I decided, cause it really showcases her beautiful voice. The two following songs are Violet Night and Lights Out and makes a great ending to the EP. Altogether this is an excellent piece of work that can be recommended to just any music lover. Meresha is going to make it big!


Varför så rädd?

SVT 121220

SVT 121220

Människor som är rädda för framtiden och som beklagar sig över att gammal teknik blir föråldrad och försvinner är ett fenomen som jag uppmärksammat otaliga gånger på bloggen och som jag kommer att fortsätta uppmärksamma. Det senaste exemplet på föråldrad teknik som sörjs är 35-millimetersfilmen. Det som dock verkligen gör mig upprörd i det här sammanhanget är att filmfotografen Jens Fischer dristar sig till att säga att ”Stora filmer som är gjorda på 35 [-millimetersfilm] är otroligt mycket bättre och vackrare” (citerat härifrån). Jag hoppas verkligen att han har blivit felciterad, för påståendet är häpnadsväckande. Hur pass bra en film är avgörs definitivt inte av huruvida den är filmad på eller spelas upp från analog film, lika lite som en bok blir bättre eller sämre om den har skrivits på skrivmaskin istället för på en dator. Det är helt andra saker som avgör om en film är bra eller inte! Fischer kan tycka att bildkvalitén inte tilltalar honom (och det är han givetvis helt fri att tycka), men det är inte vad han uppger i SVT:s artikel. Ogenomtänkt, minst sagt!

Självklart kan det kännas konstigt om en teknik som man arbetat med ett helt yrkesliv plötsligt byts ut mot ny teknik, men jag ger ingenting för elittänkandet att gammal teknik är bättre än ny bara för att det är det som man är van vid. Bildkvalitén på 35-millimetersfilm är onekligen vacker, men det finns många nackdelar med formatet som Fischer bortser ifrån i sin iver att romantisera den föråldrade tekniken. 35-millimetersfilm bleknar och slits och behöver så småningom genomgå kostsamma restaureringar för att behålla samma utseende. Filmer som skickas till biografer på 35-millimetersfilm har textningen tryckt direkt på filmremsan och kan därför bara visas i Sverige. De kostsamma filmrullarna är med andra ord i princip obrukbara efter att de visats ett tag på bio. Hårddiskar kan användas om och om igen under flera år. (Jag kan nämna fler saker, men det får räcka så eftersom det här inte är någon teknikblogg.)

Folk har alldeles för bråttom att romantisera föråldrad teknik. Den teknik som är värd att bevara kommer att överleva, och den som inte är värd att bevara försvinner. Liknande diskussioner brukade föras på ett ljudteknikerforum där jag var aktiv förut. Där fanns ett gäng som högljutt förespråkade analog inspelning och som jämrade sig över hur dåligt musik som spelats in med en dator lät. Jag är inte det minsta intresserad av att skriva på skrivmaskin (har provat, det var rena tortyren), spela in musik analogt (har inte råd med kostsam och underhållskrävande teknik) eller att filma analogt (dyrt och komplicerat). Stenåldern är över, det är bara att acceptera. Att ny, enklare och billigare teknik ersätter dyr och föråldrad teknik är för mig inget hot utan en möjlighet. Det krävs fortfarande kunskap och erfarenhet för att skapa bra produktioner, men jag lägger hellre mitt blod, svett och tårar på innehållet än på tekniken.


Also sprach Kultureliten

shm_121201

Det här kommer att bli ytterligare ett sånt där debattinlägg som jag egentligen avskyr att skriva, men som ändå trots allt måste skrivas eftersom det inte går att låta folk säga precis vad som helt oemotsagt. Tråkigt att inleda julmånaden med ett sånt här inlägg, men vad ska man göra? Så, vad gäller då saken den här gången? Bilden ovan är hämtad från den här artikelnExpressens hemsida. Skribenten heter Alexandra Sundqvist. Sundqvist är arg på housemusiken i allmänhet och på Swedish House Mafia (SHM) i synnerhet. Men Sundqvist är ute på en farlig cykeltur här.

I alla andra sammanhang framhåller man gärna att man inte kan döma en helhet utifrån en eller ett par av deras beståndsdelar, givetvis av fullt förståeliga anledningar. Men sådana uppenbara förhållningsregler gäller förstås inte kultureliten. Att Sundqvist ogillar SHM ger henne inte rätt att angripa en hel musikgenre. Hon lyckas inte någonstans i sin artikel ge något stöd för påståendet att ”[k]ommersiell house är ofta kvinnofientlig”. Ett sådant agerande skulle inte ha accepterats i andra sammanhang, men kultureliten gör som de själva behagar. Sundqvist är dock inte den förste kulturskribent som begått det där misstaget, jag har tidigare skrivit det här inlägget. Den gången var det fantasyn som stod i skottgluggen. Nu är det housemusiken.

Jag stöder inte på något sätt de uttalanden av SHM som Sundqvist citerar. Det står för en kvinnosyn som jag inte delar och känns väldigt onödigt. SHM borde låta musiken tala istället. Men Sundqvists fel är att angripa en hel genre snarare än att angripa de uttalanden som stör henne. Sexist är man när man går till angrepp mot det motsatta könet, inte för att man gör housemusik! Som journalist kan man inte svinga vilt med nävarna och hoppas att ”alltid träffar man någon som förtjänar det” utan man måste anstränga sig betydligt bättre än så.


Vem fick sista skrattet?

Bild

Det här är ingen ovanlig syn för oss som skapar, vare sig det gäller musik eller litteratur. Som strävande musiker eller skribent ska man ha tur för att få sina verk uppmärksammade. Även om de faktiskt är bra gapar kommentarsfälten sorgligt ofta tomma. Den här killen försökte år 2007 förgäves få respons på sin musik. År 2012 sålde han ut Globen tre gånger om och är en av världens mest framgångsrika och respekterade dj:s. Länken på bilden ledde till Avicii:s MySpace-sida!

En välbehövlig påminnelse för oss alla. Den som blir ignorerad år 2012 kan vara en världsstjärna år 2017!

Källa (Stort tack till signaturen Overkill Studio Forum som hittade den gamla tråden!)


Ibland är det ju bra med digitalt

Dagens inlägg tar vid där gårdagens slutade, eftersom det handlar om ett mycket närliggande ämne. E-böcker och musikfiler kan tyckas vara två mycket närbesläktade medieformat, ändå tycks det som att en hel värld skiljer de båda åt. Medan marknaden för cd-skivor i stort sett har utplånats av musik på internet (både legal och illegal sådan) har e-boken inte alls fått samma varma mottagande. Tvärtom har e-boken fått ett mycket kyligt mottagande och på sina håll mötts av glåpord vars like jag aldrig sett om musik på internet. Det är svårt att låta bli att undra varför.

Är man så starkt emot att läsa böcker i digital form borde man väl vara lika starkt emot att lyssna på musik från annat än fysiska medium. Bokhandlar finns i nästan varenda stad (en ny bokhandel öppnade exempelvis här i Kiruna i fjol), men när öppnade en skivaffär senast någonstans …? I det här fallet är det dock inte ens fråga om att e-boken är på väg att konkurrera ut de tryckta böckerna. E-böckerna står för en mycket liten andel av de sålda böckerna i Sverige.

Jag uppskattar både tryckta böcker och cd-skivor, men jag uppskattar även dessa båda former av medier i digital form (dvs. i form av e-böcker och musikfiler) och kan inte låta bli att undra varför bemötandet blivit så olika. Jag har svårt att se att det skulle finnas en sådan enorm skillnad mellan musikens värld och litteraturens värld. Uppenbarligen tyckte man att det var bra med digitalt för musikens del, men inte alls lika bra med digitalt för litteraturens del. Jag lär nog aldrig förstå varför.

Skillnaden blir nog allra tydligast om man tänker sig att många kan vara beredda att betala (låt säga) 50 spänn för en egenutgiven bok, men hur många betalar samma summa för en egenutgiven cd-skiva? Risken är stor att man istället letar upp skivan på Spotify (vilket ger väldigt lite pengar till upphovsmannen), eller i värsta fall någon fildelningstjänst där man laddar ned skivan illegalt … (Och som alltid när det handlar om fildelning vill jag betona att all fildelning inte är illegal, men i det här exemplet syftar jag på sådan fildelning som är illegal.)


Inga självbetitlade böcker

Eftersom jag har ett ben i litteraturens värld och ett ben i musikens värld är det intressant att notera likheter och skillnader mellan böcker och musik, och mellan författare och musiker. Någonting som ofta förekommer i musikens värld, och som alltid är lika tråkigt, är de självbetitlade albumen, alltså de album som kort och gott heter samma sak som artisten. Förmodligen hoppas artisten att det ska signalera äkthet, närhet och ”back to the roots”. Själv gäspar jag käkarna ur led. Tack och lov förekommer samma fenomen inte inom litteraturens värld. Inte ens självbiografier brukar heta som författarens namn, kort och gott, utan har så gott som alltid en genomtänkt titel som speglar innehållet.

Musikvärlden har en del att lära av litteraturvärlden på det här området.


Är less verkligen more?

Somliga klyschor är så pass välspridda att de blivit en form av oemotsäglig sanning. Jag har tidigare skrivit om mina tankar kring uttrycket kill your darlings, och nu är det dags att ta i tu med ett annat ofta upprepat och tämligen innehållslöst uttryck, nämligen less is more. Jag har stött på det uttrycket i många sammanhang, både inom litteratur och musik, men oavsett sammanhang känns det lika klyschigt och meningslöst.

Den främsta anledningen till min aversion gentemot uttrycket är helt enkelt att det aldrig är sådär enkelt! Det finns inga enkla regler i världen som automatiskt leder till en bra bok. Allting handlar om på vilket sätt något görs. Det är nog ingen hemlighet att jag inte är särskilt förtjust i långa överlastade meningar fyllda med bisatser, utvikningar och liknelser. Men jag är heller inte särskilt förtjust i den raka motsatsen, dvs. korta, avhuggna meningar som lämnar mycket åt läsaren. En regel drar jag mig trots allt inte för att formulera, och det är att det sällan är ytterligheterna som blir bäst! Det som verkligen blir en bra bok är det man hittar där emellan. Men många av oss läser nog gärna en lite ”överlastad” bok som berättar en bra historia, trots att språket kunde ha varit enklare. Som sagt: Det finns inga regler som leder till en bra bok!

När det gäller själva innebörden i den gamla ”sanningen” att mindre blir mer är jag också tveksam. Många människor älskar avskalad singer/songwriter-musik med bara sång och akustisk gitarr. Jag tycker för det mesta att det är urtråkigt. Jag föredrar pampiga inspelningar med symfoniorkestrar. Det är nog inte svårt att göra en analogi mellan musiken och litteraturen. De böcker som jag skriver (och helst läser själv) är mer som en symfoniorkester, många olika teman och många olika stämmor i en vacker samklang. Böcker som snarare känns som en ensam akustisk gitarr och en ensam sångröst tilltalar mig sällan, och jag kan definitivt inte skriva den typen av böcker. Less is helt enkelt less (och ja, man blir faktiskt ganska less efter ett tag …)

Men jag kan ändå medge att det finns ett tillfälle där less faktiskt är more, och det är boktitlar. En boktitel som består av ett enda ord säger i regel betydligt mer än en boktitel på 15 ord.

How can less be more?
Yngwie Malmsteen