Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Inlägg taggade “plagiat

Det där med låtstölder

Jag har inte tittat på Melodifestivalen sedan 2003. Musiken tilltalar mig inte, det är inte sån musik jag lyssnar på, och själva programidén som sådan tilltalar mig inte heller. Påståendet om låtstölder brukar sägas vara en klassisk del av tävlingen. Det brukar vanligtvis vara ganska tröttsamt, för enbart det faktum att två låtar har liknande sound och en del toner som är exakt lika innebär inte att det är en stöld. Därtill ska man komma ihåg att många låtar bygger på ackordföljder som förekommer i massor av andra låtar, och en ackordföljd har i regel ingen verkshöjd (dvs. att det kan inte anses som plagiat för att två låtar bygger på samma ackordföljd).

Men det här var ett tilltag utöver det vanliga. Jag reagerade på att Modern Talking faktiskt trendade på Twitter efter den tredje deltävlingen. Det nämndes att In and out of love av Martin Rolinski var ett plagiat av den tyska duon. Deras gamla hitlåtar Brother Louie och Cheri Cheri Lady nämndes. I lördags, när alla bidrag blev tillgängliga att lyssna på efter fjärde deltävlingen, passade jag på att lyssna på Rolinskis bidrag. Det rådde ingen tvekan om att låten lät precis som Modern Talking och jag kände genast igen den. Det var dock den mindre kända Sweet Little Sheila från 1986 som blivit plagierad. Två låtar kan låta lika av ren tillfällighet, men här var likheterna så stora att det knappast kan röra sig om en ren tillfällighet. Notera att till och med Modern Talkings falsettkör (som blivit något av deras signum) finns med i refrängen på Rolinskis låt!

En mindre insatt journalist på någon av kvällstidningarna skrev en gång att ”anklagelserna om låtstöld brukar i regel sluta med en axelryckning”. Det stämmer inte alls. Ett branschproffs (vars namn jag inte nämner) berättade en gång för mig att anklagelser om låtstöld i regel slutar med att de inblandade förlagen gör upp sinsemellan, att den kompositör vars låt blivit plagierad anses som medkompositör på plagiatet och får betalt därefter. Detta sker dock långt ifrån offentlighetens ljus. Det är ytterst få plagiatfall som leder till rättegång. Det allra vanligaste är att man träffar en överenskommelse utan att det behöver leda till rättegång. Det är dock långt ifrån detsamma som att det hela slutar med en ”axelryckning” eller att det rinner ut i sanden.

En fråga man bör ställa sig är hur troligt det är att upphovsmännen bakom Rolinskis låt hört originalet. Det är inte någon av Modern Talkings mer kända låtar, den släpptes aldrig som singel. Men, den fanns med i den så kallade Space Mix som avslutade albumet Alone från 1999, som sålde platina i Sverige (den hörs mellan 8:11-9:35). Det är väldigt troligt att upphovsmännen har hört det albumet.

I det här fallet skulle jag gissa att Dieter Bohlen (som skrivit Sweet Little Sheila) så småningom kommer att crediteras som låtskrivare på In and out of love.

Avslutningsvis bör nämnas att det där med låtstölder/plagiat är ett gissel för alla oss som komponerar musik. Givetvis är man alltid rädd att den fantastiska låt man arbetar med visar sig låta precis som någon annan låt. Det kan som sagt hända av ren olyckshändelse. Det bästa man kan göra då är att antingen skrota låten, försöka ändra det som låter för likt eller kontakta upphovsman/förlag och försöka träffa en uppgörelse. Utan tvekan har allmänheten en mycket låg tolerans mot låtstölder, så att försöka stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det regnar är ingen bra idé.

Uppdatering 130302: Enligt det här reportaget uppger Rolinski att hans låt är en ”hyllning” till Modern Talking. Är det standardreceptet för att slingra sig undan plagiatanklagelser? Känns som att man har hört det förut. Hade det varit en hyllning till Modern Talking borde Rolinski ha uppgivit det innan tävlingen, men det har han mig veterligen inte gjort. Reportaget tar även upp andra påstådda plagiat i årets festival, somliga mer uppseendeväckande än andra. Caroline af Ugglas låt lät nästan lite väl lite lik Lars Winnerbäck och Miss Li:s låt.


Fanfiction – fantasifullt eller fantasilöst?

Dagens inlägg kommer att fortsätta diskussionen kring fanfiction som inleddes i gårdagens inlägg. Fenomenet med skribenter som väljer att basera sina berättelser på andra författares världar och karaktärer är inget nytt, men har sällan fått så mycket uppmärksamhet som när boken Fifty shades of grey och dess två uppföljare gavs ut. Boken skrevs ursprungligen som fanfiction baserad på Twilight-serien av Stephenie Meyer. Fifty shades of grey (eller Master of the Universe, som den kallades då den publicerades som fanfiction) framställer huvudpersonen Edward Cullen på ett helt annat sätt än originalet, som sadomasochistisk snarare än originalets mer gentlemannamässiga Edward.

Detta hindrade dock inte att Meyer, i likhet med J.K. Rowling och Naomi Novik, faktiskt stöder dem som skriver fanfiction som bygger på deras verk. Författarna Anne Rice, George R.R. Martin och Raymond E. Feist är dock tvärtom emot att deras verk används i fanfiction. Givetvis bör varje författare själv få avgöra hur deras verk får användas, men jag för min del skulle känna mig mycket smickrad om någon använde mina världar och karaktärer till fanfiction. Man brukar ju säga att det bästa beröm man kan få är att bli plagierad. Fanfiction handlar dock inte nödvändigtvis om plagiat, men det är ändå samma typ av beröm. (Detta givetvis förutsatt att det hela sker icke-kommersiellt. När den som skriver fanfiction börjar tjäna pengar på det är det inte längre fanfiction utan regelrätt plagiat.)

När jag började min bana både som skribent och musiker lärde jag mig att skriva och skapa musik genom att se hur andra gjorde och ta efter. Jag lärde mig skriva fantasy genom att läsa Lloyd Alexanders böcker, och jag lärde mig att skapa den musik jag gör genom att lyssna på bland annat trance och filmmusik. Jag tror att det är det bästa sättet att lära sig, förutsatt att man har inställningen att man vill ta det hela ett steg längre och inte bara nöjer sig med att göra samma sak. Att härma andra är första steget mot att skapa något eget. Därför kan användandet av andra författares verk vara mycket fantasifullt snarare än fantasilöst.


Att skydda sig mot plagiat

Det här inlägget berör troligen det tråkigaste ämne jag någonsin tagit upp här på bloggen, men tyvärr måste det uppmärksammas. En fråga som ställs ibland är hur man skyddar sig mot att bli plagierad (eller kopierad, även om det är två helt skilda företeelser används de ofta synonymt). Myterna och missuppfattningarna är många. Somliga tror att en bok är skyddad mot plagiat om den enbart finns i tryckt version. Fel! Det är inga större svårigheter att skanna in en bok, eller i värsta fall till och med skriva av den. Vill man verkligen plagiera/kopiera en bok så finns det inget som hindrar. En annan teori som förekommit är att en bok tvärtom är skyddad mot plagiat/kopiering om den enbart finns som e-bok. Det stämmer inte heller om man inte använder format med DRM (vilket jag inte tror att någon privatperson använder, däremot e-boksförsäljare). (DRM – Digital Rights Mangement, en teknik som gör att en kopia vattenmärks och kan spåras till den som köpt den.) 

Många verkar betrakta e-boken som en katastrof som kommer att leda till att böcker helt utan upphovsmannens kontroll sprids på nätet fritt för vem som helst att ladda ned. Det man då missar är att böcker har gått att ladda ned från nätet så länge piratnedladdningen funnits (tro mig). Inskannade böcker i acceptabel kvalité har funnits tillgängliga sedan långt innan e-boken blev en etablerad plattform för bokkonsumtion. Problemet med böcker som sprids har med andra ord ingenting med e-boken i sig att göra! Risken att ens bok sprids okontrollerat eller blir plagierad är med andra ord densamma oavsett e-boken.

Om man väljer att skilja plagiat från kopiering så rekommenderar jag varmt den metod jag själv använt både för min musik och mitt skrivande, nämligen att skicka dina verk i ett rekommenderat brev till dig själv som du sedan (viktigt!) låter bli att öppna och låser in i ett bankfack (var rädd om pappret som du får när du skickar brevet, häfta fast det på kuvertet). Om det skulle uppstå någon form av rättsprocess kring vem som är upphovsman till ett verk kommer det rekommenderade brevet att utgöra ett mycket starkt bevis.

Observera att ovanstående bara gäller sammanställda verk. Idéer omfattas inte av någon upphovsrätt, och enda sättet du verkligen kan skydda en idé är genom att hålla den hemlig tills det är rätt läge att offentliggöra den.

Jag anser dock inte att man behöver känna sig överdrivet rädd för att någon ska plagiera idéer. Om man ska vara lite cynisk så är risken stor att dina verk ändå har likheter med något som tidigare har skrivits, liksom många nyutgivna musikstycken har (oavsiktliga) likheter med sådant som redan tidigare är utgivet. Och när det gäller huruvida man ska våga publicera sina verk på nätet får man väga fördelarna mot nackdelarna. Risken finns att du kan bli plagierad, eller att du inte kan kontrollera hur ditt verk sprids, men i min värld är nyttan av att mina verk kan bli lästa eller lyssnade på mycket större än alla risker. Men så länge du har skickat dina verk till dig själv i ett rekommenderat, oöppnat brev, har du ett mycket starkt bevis för att du är upphovsmannen.

(I andra stycket används ordet piratnedladdning. Observera att det enbart syftar på den fildelning som är illegal. All fildelning är inte illegal!)


Jag vill inte bli påverkad

Dagens inlägg kommer att beröra ett ganska klassiskt diskussionsämne, nämligen Jag är en författare som inte läser böcker av andra författare, för jag vill inte bli påverkad. Jag kan inte låta bli att skaka på huvudet åt hela resonemanget. När jag började skriva Det magiska förbundet lånade jag böcker på biblioteket och köpte e-böcker som jag läste, just därför att jag ville bli påverkad! Dem som jag läste böcker av hade definitivt lyckats med något, genom att de fått sina böcker utgivna, och jag vore dum om jag trodde att jag inte hade något att lära av dem.

Påståendet som ligger till grund för det här inlägget känns fel på alla sätt. Som oetablerad författare har man allt att lära av författare som lyckats få sina böcker utgivna. Enligt min mening är det bara fånigt att tänka att man är rädd att bli påverkad eller att förlora det som är unikt med sitt eget skrivande. Som outgiven skribent/aspirerande författare, är du verkligen säker på att din ”unika” stil är det som läsarna vill ha? Bara för att man har ett unikt sätt att skriva betyder tyvärr inte nödvändigtvis att det är bra och att det kan vara intressant för något förlag. Det är en jobbig lärdom som jag själv fått göra. En etablerad författare, i sin tur, är så pass professionell att han/hon kan läsa böcker av andra författare utan att bli påverkad på så sätt att man förlorar sina läsare. Med andra ord är resonemanget fel på båda sätt!

Man måste givetvis inte läsa böcker som författare, men att låta bli att göra det för att man tror att det ska påverka ens eget skrivande är enligt min mening bara fånigt. Att man är rädd för att medvetet eller omedvetet råka plagiera någon är en annan sak, men strävar man efter att bli en etablerad författare måste man vara så pass professionell att man vet var gränsen går och kunna göra något eget av sina idéer.


Ett långt och tröttsamt inlägg om att planka Tolkien eller inte

Jag tycker egentligen inte om såna här listor, men jag publicerar ändå den här eftersom den fyller ett tydligt syfte. Listan här nedanför är lånad härifrånDess upphovsmän tycker att alldeles för mycket av den fantasy som skrivs nuförtiden plagierar J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis. De anser att om någon av frågorna här nedan kan besvaras med ett ja så bör projektet överges omedelbart (förhoppningsvis är det menat som ironi, men ironin är mycket otydlig). Jag har svarat på de 75 frågorna utifrån Det magiska förbundet. Jag överlåter det till dig som läsare att avgöra om jag har plankat radarparet Tolkien/Lewis i så hög grad att det jag skriver inte är värt att läsa. (Observera att jag inte på något sätt tar den där listan på allvar, men den är intressant ur debattsynpunkt.) Jag har lagt till översättningar för vissa svårare ord.

  1. Does nothing happen in the first fifty pages?

Jodå, det händer faktiskt väldigt mycket.

  1. Is your main character a young farmhand with mysterious parentage?

Nej. Han vet förvisso inte vilka som är hans föräldrar, men hans föräldrar var helt normala.

  1. Is your main character the heir to the throne but doesn’t know it?

Nej.

  1. Is your story about a young character who comes of age, gains great power, and defeats the supreme badguy?

Nej.

  1. Is your story about a quest for a magical artifact that will save the world?

Här får jag svara individuellt för de olika delarna:

Del 1 – Skuggan över Dianor: Ja (kanske inte hela världen, men åtminstone protagonisternas del av den).

Del 2 – Silverspegeln: Nej, men de letar efter ett föremål som kan ”save their asses”.

Del 3 – Det helande landet: Nej, men de letar efter något som kan rädda någons liv.

Del 4 – Kristalltornet: Svårt att säga, det beror på om man kan klassa kristalltornet som en ”artifact”.

Del 5 – Andarnas port: Tvärtom, de letar efter någonting som kan förgöra världen!

Del 6 – Den försvunna staden: Samma som för del 4, förutom att det handlar om en stad.

Del 7 – Den eviga drömmen: Vad pinsamt, enda delen i serien där det blir ett klart nej!

  1. How about one that will destroy it?

Nej (med viss reservation för del 5).

  1. Does your story revolve around an ancient prophecy about ”The One” who will save the world and everybody and all the forces of good?

Nej. I början av första delen misstänker förvisso antagonisten att en av protagonisterna kan ställa till med vissa problem, men huruvida det faktiskt stämmer återstår att se …

  1. Does your novel contain a character whose sole purpose is to show up at random plot points and dispense information?

Nej.

  1. Does your novel contain a character that is really a god in disguise?

Nej.

  1. Is the evil supreme badguy secretly the father of your main character?

Nej.

  1. Is the king of your world a kindly king duped by an evil magician?

Nej.

  1. Does ”a forgetful wizard” describe any of the characters in your novel?

Nej. Det förekommer en del magiker, men ingen av dem är särskilt glömsk.

  1. How about ”a powerful but slow and kind-hearted warrior”?

Nej.

  1. How about ”a wise, mystical sage who refuses to give away plot details for his own personal, mysterious reasons”?

Nej.

  1. Do the female characters in your novel spend a lot of time worrying about how they look, especially when the male main character is around?

Definitivt inte.

  1. Do any of your female characters exist solely to be captured and rescued?

Nej. Dock förekommer kidnappningar av både män och kvinnor. Detta beror på att en av delarna bland annat behandlar temat människohandel.

  1. Do any of your female characters exist solely to embody feminist ideals?

Nej.

  1. Would ”a clumsy cooking wench more comfortable with a frying pan than a sword” aptly describe any of your female characters? [Wench betyder ungefär jänta eller tjänsteflicka – min anmärkning.]

Nej. Däremot en av de manliga.

  1. Would ”a fearless warrioress more comfortable with a sword than a frying pan” aptly describe any of your female characters?

Ja.

  1. Is any character in your novel best described as ”a dour dwarf”?

Nej, det finns inga dvärgar alls i Det magiska förbundet.

  1. How about ”a half-elf torn between his human and elven heritage”?

Nej, inga alver heller.

  1. Did you make the elves and the dwarves great friends, just to be different?

Som sagt, inga alver eller dvärgar.

  1. Does everybody under four feet tall exist solely for comic relief?

Nej.

  1. Do you think that the only two uses for ships are fishing and piracy?

Det förekommer skepp i serien. De används för fiske och transport. Inga pirater (däremot rövare som härjar på land).

  1. Do you not know when the hay baler was invented?

Begriper inte den frågan, men den är knappast aktuell i det här fallet.

  1. Did you draw a map for your novel which includes places named things like ”The Blasted Lands” or ”The Forest of Fear” or ”The Desert of Desolation” or absolutely anything ”of Doom”?

Nej. Dumt nog ritade jag ingen karta alls innan jag började skriva. Det misstaget såg jag till att undvika till ”Eldskungen”.

  1. Does your novel contain a prologue that is impossible to understand until you’ve read the entire book, if even then?

Nej, ingen prolog alls.

  1. Is this the first book in a planned trilogy?

Nej, serien är en septologi (dvs. sju delar). Man får faktiskt skriva såna även fast C.S. Lewis redan gjort det. Han var definitivt inte först med att skriva en septologi.

  1. How about a quintet or a decalogue?

Nej, som sagt en septologi.

  1. Is your novel thicker than a New York City phone book?

Ha ha, nej! Ungefär 90 000 ord per del, vilket motsvarar runt 300 sidor.

  1. Did absolutely nothing happen in the previous book you wrote, yet you figure you’re still many sequels away from finishing your ”story”?

Nope. Handlingen i alla delar var planerad redan innan jag började skriva (även om den ändrades i några fall).

  1. Are you writing prequels to your as-yet-unfinished series of books?

Nej.

  1. Is your name Robert Jordan and you lied like a dog to get this far?

Ja.

  1. Is your novel based on the adventures of your role-playing group?

Har faktiskt aldrig spelat rollspel.

  1. Does your novel contain characters transported from the real world to a fantasy realm?

Nej. Gillar inte riktigt den typen av historier.

  1. Do any of your main characters have apostrophes or dashes in their names?

Nej.

  1. Do any of your main characters have names longer than three syllables?

Nej, inte vad jag kan komma på.

  1. Do you see nothing wrong with having two characters from the same small isolated village being named ”Tim Umber” and ”Belthusalanthalus al’Grinsok”?

Jag har varit väldigt konsekvent med användandet av namn, och jag bytte ut åtskilliga namn under redigeringsfasen för att få namn som passade bättre ihop med varandra.

  1. Does your novel contain orcs, elves, dwarves, or halflings?

Inget av dem.

  1. How about ”orken” or ”dwerrows”?

Vet inte ens vad det är, så nej.

  1. Do you have a race prefixed by ”half-”?

Nej.

  1. At any point in your novel, do the main characters take a shortcut through ancient dwarven mines?

Nej. Men i en av delarna tar man däremot en omväg genom en gammal gruva (som dock inte byggts av dvärgar).

  1. Do you write your battle scenes by playing them out in your favorite RPG?

Nej, men det hade kanske underlättat.

  1. Have you done up game statistics for all of your main characters in your favorite RPG?

Nej.

  1. Are you writing a work-for-hire for Wizards of the Coast?

???

  1. Do inns in your book exist solely so your main characters can have brawls? [Brawl: bråk]

Del 6: Ja. Övriga delar: Nej.

  1. Do you think you know how feudalism worked but really don’t?

Utger mig inte för att påstå att jag vet hur det fungerar.

  1. Do your characters spend an inordinate amount of time journeying from place to place?

Antagligen. Det är ju trots allt episk fantasy.

  1. Could one of your main characters tell the other characters something that would really help them in their quest but refuses to do so just so it won’t break the plot?

Nej. Som att jag hade kommit undan med det …?

  1. Do any of the magic users in your novel cast spells easily identifiable as ”fireball” or ”lightning bolt”?

Jajemen!

  1. Do you ever use the term ”mana” in your novel?

Nej. Vad betyder det?

  1. Do you ever use the term ”plate mail” in your novel?

Se ovan. (Hittade ingen översättning till det uttrycket.)

  1. Heaven help you, do you ever use the term ”hit points” in your novel?

Se ovan.

  1. Do you not realize how much gold actually weighs?

Jodå, jag vet hur mycket det väger.

  1. Do you think horses can gallop all day long without rest?

Nej. Har använt min fru som”hästkonsult” under skrivandet.

  1. Does anybody in your novel fight for two hours straight in full plate armor, then ride a horse for four hours, then delicately make love to a willing barmaid all in the same day?

Nej nej nej nej nej …

  1. Does your main character have a magic axe, hammer, spear, or other weapon that returns to him when he throws it?

Nej.

  1. Does anybody in your novel ever stab anybody with a scimitar? [Scimitar: kroksabel]

Nej.

  1. Does anybody in your novel stab anybody straight through plate armor?

Ja.

  1. Do you think swords weigh ten pounds or more? 

You got me, har inte en aning om hur mycket ett svärd väger!

  1. Does your hero fall in love with an unattainable woman, whom he later attains?

Kan bli spoilervarning på den, så jag får nog tyvärr säga ”pass”.

  1. Does a large portion of the humor in your novel consist of puns?

Jag tror inte det.

  1. Is your hero able to withstand multiple blows from the fantasy equivalent of a ten pound sledge but is still threatened by a small woman with a dagger?

Nej.

  1. Do you really think it frequently takes more than one arrow in the chest to kill a man?

Nej.

  1. Do you not realize it takes hours to make a good stew, making it a poor choice for an ”on the road” meal?

Värdshusen på den tid jag skildrar fungerar inte som en modern restaurang, nej. Besökaren får äta det som finns tillgängligt.

  1. Do you have nomadic barbarians living on the tundra and consuming barrels and barrels of mead?

Nej.

  1. Do you think that ”mead” is just a fancy name for ”beer”?

Nej.

  1. Does your story involve a number of different races, each of which has exactly one country, one ruler, and one religion?

Nej.

  1. Is the best organized and most numerous group of people in your world the thieves’ guild?

Nej.

  1. Does your main villain punish insignificant mistakes with death?

Nej.

  1. Is your story about a crack team of warriors that take along a bard who is useless in a fight, though he plays a mean lute?

Nej.

  1. Is ”common” the official language of your world?

Nej.

  1. Is the countryside in your novel littered with tombs and gravesites filled with ancient magical loot that nobody thought to steal centuries before?

Nej.

  1. Is your book basically a rip-off of The Lord of the Rings?

Knappast. Har förvisso sett filmerna, men aldrig läst böckerna (eftersom jag ledsnade redan i början). (För den som eventuellt undrar: Av C.S. Lewis har jag läst Min morbror trollkarlen, men inget mer.)

  1. Read that question again and answer truthfully.

Nu kommer vi till det riktigt intressanta här. Man får faktiskt skriva fantasy trots att Tolkien redan har gjort det! Herr Tolkien var knappast den förste att använda de inslag som han kommit att förknippas mest med, som exempelvis dvärgar och alver. Vilken seriös kommentator skulle döma ut alla deckare som kopior av Morden på Rue Morgue av Edgar Allan Poe? Men när det gäller fantasy brukar det sällan dröja länge innan Tolkien dyker upp i diskussionen. Finns det över huvud taget någon fantasyförfattare som inte någon gång jämförts med Tolkien? Till och med J.K. Rowling (!) har ju anklagats för att ha plagierat honom! Tröttsamt, mina vänner. Alla som vill får faktiskt skriva fantasy, men därmed inte sagt att alla gör det lika bra.

Vad blir slutsatsen av det hela, har jag plagierat Tolkien? Jag överlåter det åt dig som läsare att avgöra det. Men om jag skulle lyda uppmaningen från listans upphovsmän vore det bara att slänga alltihop i sopkorgen.

Jag orkar inte ta någon debatt när det gäller Tolkien och fantasyn, men jag hoppas att jag åtminstone lyckats framföra min ståndpunkt när det gäller det orimliga i att jämföra närmast all fantasy med Tolkien. Inom vilken annan genre finns en liknande personfixering?