Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Inlägg taggade “recension

Enter the Dreamland

(For a brief version in English, please see below.)

meresha_billboard

En tidigare release från Meresha. Utan tvekan har det gått riktigt bra!

Årets första inlägg. Inläggen kommer som alltid att komma med väldigt ojämna mellanrum, men bloggen är definitivt inte nedlagd. Märker att de saker jag bloggat om genom åren fortfarande dyker upp förvånansvärt högt i sökningarna på Google, så det gör att det faktiskt känns meningsfullt att blogga då och då.

Det här är i första hand en skrivblogg där jag har bloggat om skrivande. Att jag över huvud taget började skriva och blogga om skrivande kändes oväntat eftersom mitt stora intresse genom åren egentligen varit musik. Och det är i första hand musik som jag håller på med idag. De stora problemen med minnet som jag drabbats av gör det svårt att skriva (och tyvärr till viss del även att läsa). Jag har svårt att hålla ett helt världsbygge i minnet. Musik är betydligt enklare på det sättet. Där behöver man inte komma ihåg något världsbygge, utan det räcker med att komma ihåg vilka toner som ingår i ett maj7-ackord. Jag gör en del musik, men allt hamnar tills vidare i byrålådan i väntan på bättre tider.

Vad handlar då det här inlägget om? Jo, EP:n Enter the Dreamland av den talangfulla artisten, stjärnskottet och utomjordings-fanatikern (!) Meresha, stationerad i Florida, som så gärna ville att jag skulle skriva en recension på svenska av hennes senaste verk, och en sådan begäran tackar man ju inte nej till. Särskilt inte då Enter the Dreamland, som finns tillgängligt för förköp från och med 12 juni och släpps till allmänheten den 23 juni, är ett riktigt bra verk. Jag fick möjlighet att lyssna på de fem låtarna i förväg. Meresha är ett stort namn på indiescenen. Hennes musik har legat på den amerikanska Billboardlistans topp 40 tre gånger, spelats på MTV, och hon utnämndes i december 2016 som ”the #6 emerging artist globally” av nämnda Billboard.

Vad är det då för typ av musik det handlar om? Det här är pop/soul/r’n’b i samma anda som Whitney Houston och Natalie Cole, två gamla hjältinnor vars arv Meresha för vidare. Hon nämner namn som Robert Plant och Freddie Mercury som sina förebilder. Soundet är elektroniskt, men låter aldrig för ett ögonblick stelt eller monotont. Elektronisk musik blir vad man gör det till, och den unga multi-instrumentalisten får det verkligen att låta levande. Spåren av 80-talet vävs in i ljudbilden på ett snyggt sätt och låter aldrig daterat utan det låter helt igenom 2017. EP:n är utan tvekan ett ambitiöst projekt som engagerat den världskända masteringsteknikern Emily Lazar (känd bland annat för sina arbeten med David Bowie och Paul McCartney). Det råder ingen tvekan om att Meresha är en artist som siktar högt.

Om man möjligtvis ska komma med någon form av konstruktiv kritik så har hon valt att inleda EP:n med det svagaste spåret, titellåten låter aldrig hennes röst komma till sin rätt utan den drunknar lite grann i musiken. Andra låten, Stardust, kommer däremot att åka raka vägen in på min spellista på Spotify när den blir tillgänglig där. Väldigt catchy och enligt min mening den starkaste låten. Tredje låten, Jungle Potion, borde enligt min mening ha varit öppningsspår, för där får sången spela huvudrollen. De två följande låtarna heter Violet Night och Lights Out och utgör en stark avslutning. Allt som allt är detta ett fantastiskt hantverk som kan rekommenderas till alla musikälskare. Meresha kommer att bli stor!

* * *

The talented Florida based, alien loving (!) up and coming musical artist Meresha asked me to write a review in Swedish of her upcoming EP, and you don’t turn down an inquiry like that, especially not since Enter the Dreamland, which is available for pre-sale on June 12 and to the public on June 23, is an amazing piece of work. I was given the opportunity to preview the five songs. Meresha is a huge name on the indie music scene. Her songs landed on Top 40 Billboard charts 3 times while her videos have been played on MTV properties. In December 2016 Billboard named her the #6 emerging artist globally.

So what kind of music are we talking about? This is is pop/soul/r’n’b in the vein of Whitney Houston and Natalie Cole, two heroines whose legacy Meresha carries on. She says she’s been influenced by artists like Robert Plant och Freddie Mercury.  The sound is electronic, but never gets stiff or monotonous. Electronic music gets what you make from it, and this young multi instrumentalist makes it sound organic and alive. Some traces of 80’s retro are nicely incorporated into the music, but it never sounds dated but sounds like 2017 all the way. This is without a doubt an ambitious project which involves world renowned mastering engineer Emily Lazar (known for her work with David Bowie and Paul McCartney, among others). You surely can tell this is an artist with high ambitions.

If you were to name some constructive criticism she has chosen the weakest song as the opening track. The title song doesn’t really bring justice to her vocals but drowns it out a bit. The second song, Stardust, however, goes straight into my Spotify playlist once it becomes available. Really catchy and in my opinion the best song. The third song, Jungle Potion, should have been the opening song had I decided, cause it really showcases her beautiful voice. The two following songs are Violet Night and Lights Out and makes a great ending to the EP. Altogether this is an excellent piece of work that can be recommended to just any music lover. Meresha is going to make it big!

Annonser

Ny recension av ”Skuggan över Dianor”

Till min stora glädje har Skuggan över Dianor, första delen av sju i min fantasysvit Det magiska förbundet recenserats ännu en gång. Recensenten heter Rebecca Mörtberg. Jag citerar några rader ur hennes recension (texten i sin helhet kan läsas här):

Trots mina anmärkningar så måste jag säga att boken var bra i dess helhet. Perfekt som ungdomsfantasy, men kan även uppskattas av vuxna/unga vuxna. Jag är dessutom väldigt imponerad och glad i att få läsa en gratis e-bok som är välskriven från början till slut. Ordentligt korrekturläst, enkelt uppbyggda karaktärer, inga överdådiga beskrivningar och definitivt värt att ge sin tid att läsas. Jag läste den från början till slut och väntar nyfiket på en fortsättning på deras äventyr.

Kan inte annat än känna mig mycket glad över att en bok som inte är officiellt utgiven faktiskt blivit recenserad inte mindre än tre gånger, och alla gångerna med mycket positiva omdömen! Sånt värmer verkligen, även om jag mycket väl förstår att ingen skribent någonsin klarar sig ett helt liv utan dåliga recensioner emellanåt. Jag hoppas att nästa steg blir att något förlag kommer att intressera sig för den och seriens övriga sex delar. Men så länge den inte fått förlagskontrakt är den tillgänglig gratis via Smashwords.


Recension av ”Skuggan över Dianor”

Det här är faktiskt en riktigt rolig nyhet, Pebbles Karlsson AmbroseBookiecookiez har recenserat min bok Skuggan över Dianor (första delen av Det magiska förbundet) och gillade den! Jag citerar ett stycke ur hennes recension:

Det händer mycket saker och det är lätt att tycka om de olika karaktärerna. Ungdomarna kämpar för att göra vad som är rätt och riktigt och bryr sig om varandra på ett väldigt omtänksamt sätt. De reflekterar också mycket över sig själva och andra mycket sympatiskt. Till och med när fem av dem blir utsända, tillsammans med en rebell, att hitta ett magiskt svärd oroar sig Elio till exempel om dynamiken i gruppen. De är inte heller så klyschiga fantasyfigurer […]

Jag har gjort den tillgänglig gratis på Smashwords så länge den inte är antagen av något förlag. Seriens övriga sex delar är färdigskrivna sedan länge, men jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska göra av dem. Hoppas fortfarande på att något förlag ska vilja ge ut hela serien, så därför har jag avvaktat med att lägga upp de resterande delarna på Smashwords. Dock har diverse hälsobekymmer gjort att arbetet med att hitta en utgivare har legat ordentligt på is ett tag (liksom alla mina övriga projekt). Har inte alls orkat tagit tag i den frågan. Jag hoppas dock att allting ska ordna sig till det bästa. Vill ju inget hellre än att Det magiska förbundet på något sätt ska kunna ges ut.


Jag blir vansinnig

Annina Rabe i SvD 16 februari 2013

Annina Rabe i SvD 16 februari 2013

SvD:s kulturskribent Annina Rabe är i farten igen. Av någon anledning bekymras hon återigen över att det inte berättas tillräckligt mycket om någons arbete i en roman. Det är långt ifrån första gången hon har visat sådan fixering vid någons yrke i sina recensioner och jag lär antagligen aldrig förstå varför. Låt författaren själv välja vad de anser vara viktigt att berätta om! Alla skribenter anser inte att någons yrke är lika viktigt som du. Jag blir vansinnig över denna ständiga yrkesfixering!

I dagens läge finns det många människor som av olika anledningar (ofrivilligt) saknar yrke eller inte kan arbeta. I ett sådant läge anser jag inte att det går att framhålla yrket som normen som ska synas och märkas i all litteratur. Det går faktiskt att berätta historier kring annat också! Jag ser inga problem med att de båda författarna som recenseras i Rabes recension väljer att bygga upp sina historier kring annat än förvärvsarbete. Skrota yrkesnormen nu. Låt författarna själva få välja sina historier och låt alla oss som ofrivilligt står utanför arbetsmarknaden slippa känna oss ännu mer stigmatiserade. I en tid när man eftersträvar gemenskap och samhörighet mellan människor och försöker råda bot på utanförskap och intolerans begriper jag inte hur yrkesnormen har kunnat få sådant starkt fäste.

Det är inte kul att skriva blogginlägg om yrkesnormen, men jag kommer aldrig att sluta med det. Jag står upp för alla oss som inte har förmånen att ha ett arbete att gå till. Alla är inte lika lyckligt lottade som Annina Rabe och hennes kulturskribentkollegor (med flera). Jag vägrar acceptera att vi på något vis är mindre värda (vilket man får känslan av när arbetet hela tiden framhålls som norm). (Och om jag inte redan har framhållit det tydligt nog syftar jag enbart på oss som ofrivilligt saknar arbete.)


Bra gjort!

Det känns alltid kul att kunna uppmärksamma någon som gjort någonting bra, och i det här fallet är det regissören Lasse Hallström som gjort någonting riktigt bra i och med att han valt att ta till sig av Aftonbladets kritik av hans film Hypnotisören och klippa om den utifrån kritiken (källa). Aftonbladets recensent Jens Peterson kritiserade poliser som inte reagerade över att de plötsligt fick tag i viktig information. Hallström valde därför att korta filmen med 13 minuter för att undvika denna problematik.

Jag tycker att det är stort av Hallström att faktiskt ta till sig av kritiken, erkänna att recensenten hade rätt och ändra en befintlig produkt istället för att bara säga att ”Jag ska tänka på det till nästa gång” (vilket i och för sig vore stort nog). Många skulle kunna dra lärdomar från detta. Varför skulle inte ett förlag kunna justera kritiserade missar i en roman? (Dock förhoppningsvis i samråd med författaren.) Det sker såklart att saker ändras i romaner mellan olika tryckningar, men mig veterligen är det oftast korrekturfel eller smärre faktafel som ändras.

Jag känner inte till något exempel från litteraturens värld där en författare ändrat sitt verk utifrån kritik, men jag hoppas att så kommer att ske oftare i framtiden. Ibland måste man helt enkelt svälja prestigen och konstatera att Jag gjorde fel. Jag borde ha gjort såhär redan från början. Att hålla huvudet högt, ducka för kritiken och säga att ”Det här är mitt verk, det ska vara såhär!” känns för mig som en ganska dålig idé.


Boken som man inte vågade såga

Det finns en sak som troligtvis de flesta av oss kan enas om utmärker den så kallade kultureliten, och det är när en recensent ger en mycket svår och krångligt skriven bok ett gott omdöme antagligen av rädsla för att själva framstå som otillräckliga eller av rädsla för att där finns någonting som man helt har missat eller inte förstod sig på. Ett skolboksexempel på detta förekom förra veckan på SvD:s hemsida. Boken i fråga heter Utövat. En kurskorrigering och är skriven av Anja Utler. Recensenten heter Annina Rabe. Hela hennes recension skriker att det inte är någon bra bok och själv känner jag mig inte lockad för fem öre att läsa boken i fråga. Hon har den goda (?) smaken att citera en passage ur boken, en passage som åtminstone helt avskräcker mig från att läsa den. Jag återger citatet från SvD:s recension:

”Men så som huden för varje steg flagnar från ryggen och armarna, faller av. Ligger den bakom mig, sådär ungefärligt tecknad, utsatt för ljuset och skuggan, si och så använd och vriden, ja, det var, och nu kommer det inte mer regn, inget; spolar bort den från vägen och sedan kommer blicken tillbaka, kommer alltid och kan bara se, ja, detta kommer det att ha varit, är det redan, och kan inte upphävas. Är inget hon kan foga samman ännu.”

Jag kan bara tala för mig själv, men det finns ingen chans i världen att jag skulle slösa min tid på att läsa något som är skrivet på det där viset. Hur många sidor orkar man? Får man något utbyte av att läsa det? Det har jag väldigt svårt att tro. ”Läs själv och skaffa dig en egen uppfattning” är alltid lätt att säga, men det fungerar inte så. Blir man inte intresserad så läser man inte en bok eller ser en film.

Jag kan förstås inte bedöma hur bra Anja Utler är som författare, men jag kan definitivt säga att den där snåriga textpassagen inte lockar mig att läsa hennes verk. Och jag tror definitivt inte att någon som inte redan är känd skulle kunna debutera med en sådan text. Jag skäms inte för att säga att jag uppfattar Utlers text som obegriplig och frånstötande. Jag blir inte intresserad av att läsa fler av hennes texter. Men däremot blir jag ännu mer övertygad om att skriver man en tillräckligt obegriplig text kommer kultureliten inte att våga såga den, och glappet mellan kultureliten och den vanlige läsaren blir större och större.


En spik i recensionernas kista


Jag läser massor med recensioner, framför allt musik- och bokrecensioner. Det beror på att jag dels har ett stort intresse för musik och litteratur, men även för att jag är mycket intresserad av recensionerna i sig. Jag tycker att det är intressant att se vilka brister och förtjänster som framhålls, min förhoppning är såklart att det ska hjälpa mig att utvecklas. Men den som följt min blogg vet att jag inte är särskilt glad över sifferbetygen som recensenterna oftast delar ut. De är i regel tämligen intetsägande. Det som är intressant är själva omdömet.

En recensent kan framhålla något som en brist, men som för någon annan istället är en styrka. Det är det jag syftar på när jag säger att vi alla har en skyldighet att lära oss att tolka en recension. Att en bok får 4 av 10 i omdöme i en recension betyder inte nödvändigtvis att den är dålig, allt handlar om vad du själv tror om den utifrån recensentens beskrivning av den. Men recensenterna gör det inte alltid lätt för oss. I det här inlägget tänker jag kommentera en av de pinsammaste stunderna i musikrecensionernas historia (åtminstone som jag upplevt).

Bilden överst i inlägget är hämtad från den här recensionen, en recension av en specialutgåva av Lana Del Reys album Born to die (en utgåva som inte ens fått rätt namn i recensionen). Den förtvivlade recensenten Anders Nunstedt erkänner att han vid tidigare tillfälle gav albumet betyget 2 av 5 och är nu ivrig att släta över sitt ”misstag”. Den nya utgåvan (med några extra låtar adderade för att fansen ska köpa samma skiva som de redan har en gång till) får full pott, dvs. 5 getingar. Jag finner inte ord för hur pinsamt detta är.

Jag vågar inte ens tänka på hur många skivor, böcker, filmer m.m. som sågats genom åren och där recensenten i efterhand insett att man haft fel (åt båda hållen). Några, som Lana Del Rey, är förunnade en form av upprättelse där recensenten erkänner att han/hon haft fel och höjer betyget i efterhand. Håkan Hellström förärades samma sak av Aftonbladet en gång, men då ökade betyget från 4 av 5 till 5 av 5, här handlar det om 2 av 5 som plötsligt blir 5 av 5!

När en recensent efter såhär kort tid (den första utgåvan kom tidigare i år) så fullständigt kan ändra uppfattning om ett verk känns det som att det krävs en seriös diskussion om recensionernas och sifferbetygens egentliga värde. Detta är pinsamt, och enligt min mening är detta ett stort problem. Recensioner kommer alltid att finnas och alltid att behövas, men detta väcker verkligen frågan om värdet av betygen. Oftast är det betyget som dominerar hela recensionen, och som Nunstedt med all önskvärd tydlighet visat är det inte alls att lita på.

Det här är en spik i recensionernas kista, och definitivt en dödsstöt mot systemet med sifferomdömen. Det som var en tvåa tidigare i år kan vara en femma några månader senare (om du har tur, det vill säga). Jag tycker inte riktigt att det kan fungera såhär. Inte alls! Nunstedt vill säkert försvara sig med att det var en helt ny utgåva som han recenserade, men trots allt är det i grund och botten samma skiva som han tidigare sågade. Det är allt annat än ovanligt att populära skivor släpps i nya versioner med bonusspår efter relativt kort tid, men det är ytterst sällsynt att dessa recenseras. Lana Del Rey tillhör en privilegierad skara på flera sätt.