Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Inlägg taggade “silverspegeln

Ett år sedan Skuggan över Dianor

Idag har det gått exakt ett år sedan min debutroman Skuggan över Dianor utkom för första gången. Det känns verkligen jättestort att se min egen bok i bokhyllan, och veta att någon tyckte att den var så pass bra att de ville ge ut den. Jag är tacksam för alla som har köpt den och läst den. Att få en bok utgiven är stort, och den stora drömmen för väldigt många.

Men allting runtomkring bokreleasen har varit mindre roligt. Den 17 maj 2014 tillbringade jag i en sjuksal på sjukhuset i Gällivare, tillsammans med tre personer med diverse infektionssjukdomar. Någon releasefest var aldrig aktuell på grund av bristande ekonomi och sviktande hälsa. Det kunde inte hjälpas. Men jag trodde aldrig att dagen när min debutroman äntligen nådde bokdiskarna skulle se ut sådär.

Jag fick en välbehövlig lektion i att saker sällan blir som man hoppats på (om jag nu mot förmodan skulle ha behövt fler lektioner i det, mitt liv har bjudit på rätt många såna). Enligt den ursprungliga planen skulle uppföljaren, andra delen av sju i Det magiska förbundet, Silverspegeln, ha landat på bokdiskarna i oktober förra året, och den tredje delen Det helande landet ha varit aktuell för utgivning i dagarna. Så blev det inte. Två dagar efter att jag fått tillbaka det korrekturlästa manuset till Silverspegeln avvecklade förlaget sin verksamhet med omedelbar verkan. Några ångestfyllda månader följde innan den förlagslösa Skuggan över Dianor övertogs av mitt nuvarande förlag, Undrentide (som övertagit mitt tidigare förlag Epok som imprint).

Framtiden för Det magiska förbundets övriga sex delar är oviss, men jag hoppas verkligen att Silverspegeln så småningom blir utgiven. Det är en roman som jag är mycket stolt över. Jag hoppas verkligen att alla ska få ta del av väktaren Rasals svåra flykt undan sina tidigare bundsförvanter, och Elios kamp, både mot väktarna och sig själv.

Annonser

Gasen i botten? – Om Silverspegeln, del 1

Dagens inlägg tar vid där gårdagens inlägg slutade. Jag tänker ta ett av mina egna verk som exempel på hur man håller tempot uppe i sitt berättande. Men som kommer att framgå utav denna utläggning innebär en höjning (eller snarare balansering eller utjämning, som är bättre begrepp) av tempot inte nödvändigtvis att text måste strykas, utan det kan även visa sig att den tvärtom behöver utökas. Jag kommer att dela upp den här analysen i flera delar för att det här inlägget inte ska bli alltför långt (det är ju meningen att man ska orka läsa, eller hur …?)

Silverspegeln är andra delen av Det magiska förbundet, och en av de delar i serien som jag är allra mest nöjd med. Den var dock allt annat än enkel att skriva, och medan jag arbetade med den fick jag verkligen användning för mina redigeringskunskaper. Det kändes litet grann som att jag arbetade med en film när jag skrev och redigerade den. Jag har medvetet sett till att undvika eventuella spoilers (eftersom Det magiska förbundet del 1-4 snart finns i en e-bokhandel och ett elib nära dig vore det väldigt dumt av mig att spoila handlingen, eller hur?;)

Första kapitlet är relativt kort. En viktig händelse, som har inverkningar både på den här delen och kommande delar inträffar dock. Den som har läst första delen (Skuggan över Dianor) förstår ungefär vad som är på väg att hända, men jag lovar att det inte blir förutsägbart. Man kan tänka sig det här kapitlet som den korta sekvensen före förtexterna i en film! Den avslutande repliken i kapitlet antyder att någonting är på gång att hända. (Därefter kommer förtexterna! Eller ja, om det hade varit en film så hade förtexterna dykt upp här:)

Andra kapitlet är betydligt längre. Här får vi följa en person som drabbas av händelserna i första kapitlet. Det finns dock en anledning till att kapitlet är långt: Det innehåller mycket information som är helt ny för läsaren. Här struktureras den väntande konflikten upp. Informationen presenteras av ”den allvetande berättaren”. Relativt lite dialog, men en hel del inre monolog.

I det tredje kapitlet får vi åter stifta bekantskap med huvudpersonerna från första delen. Ett kapitel som drivs av deras dialoger. Eftersom det dock aldrig är fler än två personer som talar med varandra åt gången lyckades jag höja tempot i detta kapitel genom att rensa bort åtskilliga ”sade XXX”, eftersom det inte behövdes! Läsaren visste ju redan vilka personer som, så att säga, fanns på scenen. Det framgick ändå. Jag var övertydlig.

Det fjärde kapitlet var ett svårt kapitel med mycket dialog och mycket ny information och, framför allt, många personer inblandade. Det är ingen spoiler att berätta att det handlar om ett tämligen hetsigt rådslag. För att hålla tempot uppe här är dialogerna korta och personerna avbryter emellanåt varandra. Om det handlade om en verklig situation skulle ingen ”få en syl i vädret”. Här skulle det ha framstått som fullständigt onaturligt om alla lyckades hålla långa utläggningar utan att bli avbrutna.

Det femte kapitlet ströks! Åtminstone det som var kapitel 5 i det första utkastet av mitt manus. Kapitlet utgjordes av en dialog mellan två personer. Ingen ny information presenterades, och jag insåg att det här endast var en tröttsam transportsträcka mellan de relativt viktiga kapitlen 4 och 6. Eftersom ingen ny information presenterades strök jag hela kapitlet rakt av. Det påverkade inte handlingen på något sätt. Karaktärsfördjupning kan vara nog så viktigt och intressant, men det får inte utgöra en transportsträcka mellan två kapitel som båda är viktiga för handlingen!

För att inte riskera att trötta ut vare sig er eller mig själv fortsätter jag min utläggning imorgon. Jag kommer inte att avhandla de 33 kapitlen vart för sig, men det finns flera andra exempel från just den här boken som jag tror är intressanta för er alla att ta del av 🙂