Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Inlägg taggade “skrivande

För 10 år sedan

Det här med självbiografier är intressant. För att få ge ut en självbiografi måste man vara känd. Det var åtminstone de obarmhärtiga orden som statsvetaren Nils Elvander (1928-2006) möttes av när han kort före sin död kontaktade ett känt förlag angående den självbiografi han just skrivit. Det räcker inte med att ha upplevt väldigt mycket och dragit lärdomar som även kan vara intressanta för andra, man måste vara känd. Jag är inte känd, och lyckligtvis har jag aldrig för en sekund känt något behov av att skriva någon självbiografi, men här följer ändå ett kapitel ur den självbiografi som aldrig kommer att skrivas.

Den 18 juni 2008 var dagen då min karriär som statsvetare tvärdog. Efter att jag år 2007 tog min magisterexamen i statsvetenskap drömde jag genast om att doktorera. Flera av mina lärare vid universitetet hade uppmuntrat mig. Med viss möda skrev jag ihop en avhandlingsplan. Jag märkte genast att det inte var som att skriva någon kandidatuppsats, men samtidigt har jag aldrig varit rädd för utmaningar. Att skriva en avhandlingsplan var en intressant utmaning som jag gärna tog mig an.

Så var det dags. Den 18 juni 2008 var jag kallad på anställningsintervju för en tjänst som doktorand i statsvetenskap. Platsen var Östersund. Det var inte den enda gången år 2008 som jag kom att besöka den staden. Tidigare på året hade jag blivit kallad på en intervju som sekreterare inom landstinget. Senare på året kom jag att bli kallad på intervju för en tjänst som handläggare på dåvarande Folkhälsoinstitutet. Men än så länge var det alltså den 18 juni. Jag anlände till staden tidigt på morgonen. Intervjun var först klockan 15. Jag fick spendera åtta timmar bäst jag kunde.

Den sista halvtimmen före intervjun satt jag i en ödslig korridor och väntade. Från en radio någonstans hörde jag plötsligt hur den gamla popdängan You’re gonna get it med Trance Dance spelas. Bandets trummis, Sören Johansson, var en av mina lärare i ljudteknik under åren på Ljud- och bildproduktionsprogrammet vid Högskolan Dalarna i Falun. ”Det kommer att gå bra för dig” var orden han sa när jag spelade upp några av mina tidiga alster för honom. Jag påmindes om de orden när jag hörde låten spelas på radion. Kanske var det ett tecken att just den låten spelades just då? Kanske betydde det att det var nu det äntligen skulle gå bra för mig…? Tyvärr blev det inte så. (Här är det värt att notera att Sören faktiskt hade rätt. Det blev förvisso inget skivkontrakt, men en av låtarna som jag fick beröm för, Wintersleep, kom att bli ofta spelad i P4 Norrbotten under mitten av 00-talet. Även P4 Gävleborg spelade den.)

Jag hade noga förberett mig inför intervjun. Jag hade suttit och läst och förberett mig hela vägen på tåget. Jag visste precis vilka teorier jag ville pröva och vad min avhandling skulle inrikta sig på. Tyvärr visade det sig snabbt att jag hade gjort en miss. Jag hade bestämt att min avhandling skulle handla om slitningar inom kommuner, men jag hade inte närmare undersökt exakt vilka kommuner jag skulle undersöka. Jag hade givetvis några spridda exempel på kommuner där slitningar förekom, men inte mer än så. Jag trodde att det hela skulle vara en senare fråga. Så fel jag hade. Fiaskot var ett faktum. När jag kom till hotellet (jag hade ingen möjlighet att resa tillbaka samma dag, eftersom alla tåg var fullbokade och det inte gick några bussar) slog jag på TV:n för att se EM-matchen mellan Sverige och Ryssland. Men tack vare min utmattning somnade jag genast och slapp se när Sverige också stod för ett praktfiasko och åkte ur EM. (Notera att jag skrev tack vare och inte på grund av; jag är glad att jag slapp se eländet.)

Man kan visserligen säga att jag lärde mig en del av det som hände, lärdomar som kunde vara viktiga att ha med sig vid ett senare tillfälle. Tyvärr fick jag inga fler chanser. Året efter började resan genom helvetet. Efter att ha varit och handlat, och sedan lämnat varorna kvar och gått ut igen, blev jag sjukskriven för utbrändhet. När jag äntligen kom på fötterna igen fick jag ett vikariat som utredare vid en statlig myndighet. Men när vikariatet var avslutat och det åter var dags att ge sig ut på arbetsmarknaden började jag notera konstigheter med min kropp, som inte berodde på utbrändhet. Det är ett annat kapitel i den självbiografi som aldrig kommer att skrivas, så det berör jag inte här, men det skulle senare visa sig vara de tidiga tecknen på allvarlig neurologisk sjukdom.

10 år går fort. Om du mot all förmodan har orkat dig igenom den här väggen av text kan jag berätta att mitt liv visserligen ser helt annorlunda ut idag än för 10 år sedan, men att jag inte har gett upp. Jo, drömmarna om att doktorera i statsvetenskap har jag gett upp sedan länge på grund av hälsan, men jag läser mycket facklitteratur och håller mig fortfarande uppdaterad om vad som händer inom området. Jag skriver fortfarande (jag började skriva 2007 som ett sätt att hantera den svåra situationen som arbetslösheten innebar), och jag gör fortfarande musik så mycket jag bara orkar. Om 10 år finns det en liten risk att jag måste använda en dator som styrs av min blick, men att ge upp, det kommer jag aldrig att göra.

Annonser

Fanfiction – fantasifullt eller fantasilöst?

Dagens inlägg kommer att fortsätta diskussionen kring fanfiction som inleddes i gårdagens inlägg. Fenomenet med skribenter som väljer att basera sina berättelser på andra författares världar och karaktärer är inget nytt, men har sällan fått så mycket uppmärksamhet som när boken Fifty shades of grey och dess två uppföljare gavs ut. Boken skrevs ursprungligen som fanfiction baserad på Twilight-serien av Stephenie Meyer. Fifty shades of grey (eller Master of the Universe, som den kallades då den publicerades som fanfiction) framställer huvudpersonen Edward Cullen på ett helt annat sätt än originalet, som sadomasochistisk snarare än originalets mer gentlemannamässiga Edward.

Detta hindrade dock inte att Meyer, i likhet med J.K. Rowling och Naomi Novik, faktiskt stöder dem som skriver fanfiction som bygger på deras verk. Författarna Anne Rice, George R.R. Martin och Raymond E. Feist är dock tvärtom emot att deras verk används i fanfiction. Givetvis bör varje författare själv få avgöra hur deras verk får användas, men jag för min del skulle känna mig mycket smickrad om någon använde mina världar och karaktärer till fanfiction. Man brukar ju säga att det bästa beröm man kan få är att bli plagierad. Fanfiction handlar dock inte nödvändigtvis om plagiat, men det är ändå samma typ av beröm. (Detta givetvis förutsatt att det hela sker icke-kommersiellt. När den som skriver fanfiction börjar tjäna pengar på det är det inte längre fanfiction utan regelrätt plagiat.)

När jag började min bana både som skribent och musiker lärde jag mig att skriva och skapa musik genom att se hur andra gjorde och ta efter. Jag lärde mig skriva fantasy genom att läsa Lloyd Alexanders böcker, och jag lärde mig att skapa den musik jag gör genom att lyssna på bland annat trance och filmmusik. Jag tror att det är det bästa sättet att lära sig, förutsatt att man har inställningen att man vill ta det hela ett steg längre och inte bara nöjer sig med att göra samma sak. Att härma andra är första steget mot att skapa något eget. Därför kan användandet av andra författares verk vara mycket fantasifullt snarare än fantasilöst.


Inga självbetitlade böcker

Eftersom jag har ett ben i litteraturens värld och ett ben i musikens värld är det intressant att notera likheter och skillnader mellan böcker och musik, och mellan författare och musiker. Någonting som ofta förekommer i musikens värld, och som alltid är lika tråkigt, är de självbetitlade albumen, alltså de album som kort och gott heter samma sak som artisten. Förmodligen hoppas artisten att det ska signalera äkthet, närhet och ”back to the roots”. Själv gäspar jag käkarna ur led. Tack och lov förekommer samma fenomen inte inom litteraturens värld. Inte ens självbiografier brukar heta som författarens namn, kort och gott, utan har så gott som alltid en genomtänkt titel som speglar innehållet.

Musikvärlden har en del att lära av litteraturvärlden på det här området.


Vad är på gång?

Ja, vad är egentligen på gång? Här kommer en liten uppdatering om vilka projekt jag arbetar på i nuläget.

*Fristående roman #1. Ett intressant projekt, vars handling jag inte vill avslöja för mycket om eftersom det inte går att skydda idéer. Det är givetvis fantasy. Kan säga som så att det är en ganska gripande historia där döden står i fokus (jag har som bekant aldrig varit rädd för kontroversiella ämnen, det kanske märks …?). Planen är att projektet ska bestå av 50 000 ord, och jag är uppe i någonstans runt 40 000 nu, så det borde bli klart snart. (Har en arbetstitel på det här projektet, men jag väljer att inte avslöja den ännu, är lite rädd om den här idén.)

*Fristående roman #2. Projektet som jag skrev om i förrgår. Har redan skrivit första kapitlet, trots att jag började skissa på outlinen så sent som för några dagar sedan. Temat för det här projektet är hämnd och bitterhet. Kommer att skilja sig från mina övriga projekt genom ett mindre persongalleri och färre parallella handlingar. Den här gången kommer berättelsen att fokusera på en enda huvudperson. Med tanke på att jag flera gånger tänkte ”vågar jag verkligen skriva det här …?” medan jag skrev min outline känns det som att det hela kommer att sluta som en mycket intressant bok. (Har ingen riktig arbetstitel på det här projektet ännu.)

*Det magiska förbundet. Det projekt som jag har skrivit mest om här på bloggen, av den enkla anledning att det är det som jag har arbetat längst med, och det dessutom är helt färdigt. Dess första del, Skuggan över Dianor, finns tillgänglig som gratis e-bok om du klickar på fliken Böcker. Nästa steg i det här projektet är att översätta de sju delarna till engelska, ett projekt som i ärlighetens namn varken är enkelt eller roligt. Att jag fått för mig att göra detta är för att Sverige är en väldigt liten marknad för fantasy. Marknaden för både fantasy och e-böcker är större på andra håll i världen. Men arbetet med översättningen ligger på is medan jag arbetar på de fristående romanerna. Serien kan misstas som standardfantasy, men dess sammanlagt 260 kapitel rymmer många djupa frågor. Två av de bärande teman som förekommer i serien är osäkerhet och livsval, och serien är emellanåt ganska mörk.

*Eldskungen. En storslagen trilogi där jag mer eller mindre fastnat på andra delen. Dess första del mottogs relativt väl av förlagen, men något förlagskontrakt blev det ändå inte. Självklart ska den bli färdigskriven, men arbetet har stått ganska stilla under en tid nu så jag vet inte när den kan tänkas bli klar. Med ett ganska omfattande persongalleri, flera parallella handlingar och ganska actionfylld handling är det en tämligen svår serie att skriva. Det märks att mitt liv såg annorlunda ut när jag började skriva på den, jag skulle inte påbörja ett sådant mastodontprojekt idag. Dock är det spänning och äventyr för hela slanten, high fantasy när den är som allra bäst vågar jag påstå!


Skriva för att se världen?

I dagens inlägg tänkte jag ta upp ännu ett citat från ”citatmaskinen” Daniel Sjölin, tidigare programledare för SVT:s Babel. I den här intervjun sade han följande, som jag inte kan låta bli att resonera litet grann kring:

Jag har försökt på alla sätt att inte skriva böcker, för jag tycker inte om branschen, jag tycker inte om författaryrket som roll, men det finns ändå en del av en som bara vill skriva. Fast jag kommer inte att försöka ge ut några böcker i första taget, jag vill bara skriva för att se världen igen.

Det är de sista orden som jag inte kan låta bli att grubbla över, ”skriva för att se världen igen”. Jag är inte riktigt säker på hur han menar, om han menar det hela bokstavligen eller uttrycker sig metaforiskt, men för mig är saken klar. För mig är skrivandet raka motsatsen till att se världen. Att vara författare (eller som i mitt fall, skribent) är av naturen en syssla som gör att man inte ser mycket mer av världen än dataskärmen framför sig. Det är oundvikligt, men för mig, som inte upplever mig vara någon särskilt social människa, gör det faktiskt inte så mycket. Jag trivs med att sitta framför min bildskärm, men världen ser jag inte. Även om man tänker sig att Sjölin talade i metaforer gör skrivandet ändå bara att jag ser de delar av världen som jag själv valt att se.

En hel del av det jag skrivit har kommit till medan jag suttit på tåg. Flera kapitel i fjärde och femte delen av Det magiska förbundet kom till under en särskilt tråkig tågresa. Sällan har det nog varit så tydligt för mig att man faktiskt måste välja mellan att skriva eller att se världen. Landskapet som jag passerade genom var vackert, men jag hade redan upplevt det åtskilliga gånger tidigare och valde därför att befinna mig i landet Dianor istället för att se världen. När jag riktade blicken från fönstret mot skärmen på min laptop såg jag inte längre världen. Men det bekymrade mig inte.

Om Sjölins ord hade en djupare innebörd som gått mig förbi eller om det bara var stundens ingivelse i en pressad intervjusituation låter jag vara osagt, eftersom jag inte kan besvara den frågan.


Jag vill inte bli påverkad

Dagens inlägg kommer att beröra ett ganska klassiskt diskussionsämne, nämligen Jag är en författare som inte läser böcker av andra författare, för jag vill inte bli påverkad. Jag kan inte låta bli att skaka på huvudet åt hela resonemanget. När jag började skriva Det magiska förbundet lånade jag böcker på biblioteket och köpte e-böcker som jag läste, just därför att jag ville bli påverkad! Dem som jag läste böcker av hade definitivt lyckats med något, genom att de fått sina böcker utgivna, och jag vore dum om jag trodde att jag inte hade något att lära av dem.

Påståendet som ligger till grund för det här inlägget känns fel på alla sätt. Som oetablerad författare har man allt att lära av författare som lyckats få sina böcker utgivna. Enligt min mening är det bara fånigt att tänka att man är rädd att bli påverkad eller att förlora det som är unikt med sitt eget skrivande. Som outgiven skribent/aspirerande författare, är du verkligen säker på att din ”unika” stil är det som läsarna vill ha? Bara för att man har ett unikt sätt att skriva betyder tyvärr inte nödvändigtvis att det är bra och att det kan vara intressant för något förlag. Det är en jobbig lärdom som jag själv fått göra. En etablerad författare, i sin tur, är så pass professionell att han/hon kan läsa böcker av andra författare utan att bli påverkad på så sätt att man förlorar sina läsare. Med andra ord är resonemanget fel på båda sätt!

Man måste givetvis inte läsa böcker som författare, men att låta bli att göra det för att man tror att det ska påverka ens eget skrivande är enligt min mening bara fånigt. Att man är rädd för att medvetet eller omedvetet råka plagiera någon är en annan sak, men strävar man efter att bli en etablerad författare måste man vara så pass professionell att man vet var gränsen går och kunna göra något eget av sina idéer.


Inga spontanmanus!

Det här är en utveckling som kan kännas tråkig, men som egentligen inte förvånar mig och som faktiskt är intressant. Förlaget Kabusa, som även tidigare varit restriktiva med att ta emot spontanmanus, har helt slutat ta emot spontanmanus från förhoppningsfulla skribenter. Istället söker man efter manus och författare på annat sätt, genom exempelvis litterära agenter, rekommendationer från personer som redan ingår i deras kontaktnät samt sociala medier. Jag är inte alls förvånad, liknande tendenser har förekommit hos skivbolag sedan flera år. Det är lätt att bli uppgiven och kanske lite irriterad över detta faktum, men jag tror inte att den här utvecklingen enbart är av ondo.

Huruvida förlagen verkligen läser manusbuntarna som strömmar in har varit ett hett diskussionsämne på olika forum där jag varit aktiv. Med den här utvecklingen råder ingen tvekan och ingen behöver grubbla över det hela. Jag tror att det här gynnar oss skribenter genom att förlagen lägger mer tid och energi på dem som verkligen framstår som ett alternativ för utgivning. Det kan tyckas att förlagen gör det lite väl enkelt för sig, men man måste komma ihåg att de faktiskt inte sysslar med välgörenhet. De kommer att hitta manus att ge ut vare sig deras kontor fylls med manusbuntar eller inte. Ur deras synvinkel är det hela ett förnuftigt beslut.

Sedan måste man komma ihåg att författare är någonting som handlar om att synas. Någon som har svårt att göra sig hörd och därigenom kunna marknadsföra sig själv kommer förmodligen att ha svårt att sälja böcker (vilket det i slutänden faktiskt handlar om). Den som kan göra sig hörd på nätet och på sociala forum kommer troligen att vara lätt att sälja. Nätet är en mycket viktig kanal för information och distribution, och sociala medier blir allt viktigare. Nya tider gör att nya egenskaper förväntas av författaren.

En uppenbar nackdel är förstås att förlagen riskerar att missa bra manus av skribenter som inte är särskilt duktiga på att göra sig hörda. Men den nackdelen fanns givetvis även på den tiden det var manusbuntar som gällde. Egentligen är det inget som har förändrats. Den som har svårt att göra sig hörd på nätet gör nog bäst i att vända sig till en agent. Marknaden för litterära agenter kommer troligen att blomstra de kommande åren. Ett problem med detta är att flaskhalsen med manusbuntarna förflyttas från förlagskontoret till agenternas kontor, vilket i slutänden nog leder till att agenterna inte heller tar emot manus.

En närliggande diskussion som varit mycket het på nätet har varit varför så pass få förlag tar emot manus via e-post. Många har nog väntat på att förlagen ska börja ta emot manus på annat sätt än genom posten, men jag tror att den utveckling som väntar istället är att förlagen helt hoppar över detta led och tackar nej till spontanmanus över huvud taget.