Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Inlägg taggade “svt

För 12 år sedan

Här följer ytterligare ett kapitel i den självbiografi som aldrig kommer att bli skriven. Den 16 augusti 2006 var en väldigt speciell dag i mitt liv, för det var då jag gjorde min första arbetsdag som valanalytiker åt SVT, i deras regionala valprogram Re:agera. Det behöver knappast ens sägas att jag fortfarande är oerhört stolt över det hela, och såhär i valtider känns det som rätta tillfället att skriva ett inlägg för att minnas tillbaka på en av de många saker som gjorde 2006 till det bästa året i hela mitt liv. Jag kom att bli oväntat engagerad i 2006 års val. Förutom jobbet som valanalytiker arbetade jag även med SVT:s vallokalsundersökning (ett jobb som inte hade något samband med jobbet som valanalytiker). Jag kom något otippat att tillbringa större delen av valdagen 2006 i Piteå, där jag bland annat satt i ett kök i ett församlingshem och rapporterade in rösterna med hjälp av mobilen, så att Sören Holmberg senare på kvällen kunde rapportera åt vilket håll valresultatet lutade. När det gäller valet i år ser läget något annorlunda ut. Jag vet att det är val, och jag kommer att rösta. Mer än så är det inte. Men låt oss nu återvända till den där magiska dagen 2006.

Tillsammans med två andra studenter samt en lärare på statsvetenskapsprogrammet vid Luleå Tekniska Universitet (LTU) blev jag tillfrågad om att medverka i deras milt sagt ambitiösa satsning. Förutom tv-sändningarna skulle vi även medverka i deras webbsändningar, någonting som var oerhört nytt och oprövat på den tiden. I några av rummen bredvid konferensrummet där det första mötet om programmen ägde rum i maj samma år höll några medarbetare på Uppdrag Granskning till. Snacka om att det kändes som att man befann sig i hetluften! Jag påpekade artigt för redaktörerna, efter att ha läst igenom planeringen, att det inte var försvarbart att låta partier som inte redan var invalda att delta i programmen, något som de höll med om. Att det däremot på samtliga förekommande ställen i planeringsdokumentet stod ”stadsvetare” (!) var något jag valde att inte säga något om …

Jag förberedde mig inför första sändningen genom att bland annat läsa Partier och organisationer, en bok som jag hittat på universitetsbiblioteket och som jag trodde skulle kunna ge mig användbar information. Till min stora förvåning och förtjusning visade det sig att en av medförfattarna var min gamle rektor vid Torsbergsgymnasiet i Bollnäs, Mats Bäck (som skrivit den tillsammans med Tommy Möller, professor i statsvetenskap)! Det var ohjälpligt svårt att helt och hållet förbereda sig inför första sändningen. Jag var utan tvekan ingen K-G Bergström eller Mats Knutsson, och hade förstås inte en aning om vilka frågor programledarna skulle komma att ställa. Jag studerade noggrant den dvd med reportagen som jag fått i förväg och gjorde mitt bästa för att försöka klura ut vilka frågor som kunde tänkas dyka upp.

Första sändningen förlöpte utan några vidare missöden, förutom att reportagen som visades i sändning skilde sig avsevärt från dem jag fått se i förväg. För en av fotograferna var det dock betydligt värre. Två minuter innan sändningsstart försvann bilden från kameran. Det visade sig snabbt vara en sladd som lossnat. Med tanke på att jag studerat Ljud- och bildproduktion vid Högskolan Dalarna infann sig genast instinkten att försöka hjälpa till att lösa problemet, men om jag minns rätt hittade fotografen själv problemet. Strax efter sändningsstart råkade han backa rakt in i glasdekoren, som gav ifrån sig ett oväsen som utan tvekan hördes i sändning. Studion var varm som någon av smältugnarna på SSAB och redaktören tvingades bättra på mitt smink medan första reportaget visades. (Sminket var en intressant detalj i det hela, som jag kommer att återkomma till.) Men när de röda sändningslamporna på kamerorna slocknat kunde vi summera en lyckad kväll. Redaktörerna var nöjda. Allt kändes bra.

Fram tills dagen efter, då jag gjorde misstaget att läsa vad några av länets mer framträdande politiker skrev om programmet på sina bloggar, det vill säga. Där var det ord och inga visor. Dåvarande Folkpartiets starka kvinna i länet var rasande. Rosenrasande. Och en kristdemokrat, som tydligen även var forskare vid LTU, skrev att han skämdes över att vara knuten till samma lärosäte som oss. Jag blev både paff och ledsen, jag förstod ärligt talat inte vad vi hade gjort för fel. Jag övervägde att söka upp kristdemokraten i fråga och ta ett allvarligt samtal med honom, för jag tror inte alls att han hade varit sådär överlägsen och stursk öga mot öga. På nätet kan man låtsas vara alltifrån James Bond till Leif G.W. Persson och hela skalan däremellan. Det är alltid enkelt att vräka ur sig elakheter och vara ”Allan Ballan” så länge man slipper inse att det är levande människor man talar om. Men jag valde att agera professionellt. Och elakheterna visade sig vara en god förberedelse inför ett annat arbete jag skulle komma att ha några år senare. Men det är ett annat kapitel i den självbiografi som aldrig kommer att skrivas, så det berör jag inte här.

Den svåraste delen av förberedelserna inför tv-jobbet kom något oväntat att utgöras av … sminket! Eftersom SVT rationaliserat bort all sminkpersonal (och det mesta annat som sker utanför Stockholm) måste alla som syns i rutan själva stå för sminket. Jag ägde inget som helst smink, och hade ingen aning om hur man sminkar sig (trots att jag läst bildproduktion ingick det faktiskt inte i kursplanen, för ingen hade nog förutsett att det var en kunskap som behövdes när det faktiskt finns professionella sminkörer). Min hustru Maria fick ägna mycket tid och möda åt att lära mig att sminka mig, vilket hon ska ha all tack för! Eftersom det har gått 12 år sedan det hela hände, och jag inte på något vis längre är kvar i branschen, tänker jag avslöja en ganska anmärkningsvärd detalj i sammanhanget: Lönen jag fick för mina arbetsinsatser täckte inte kostnaderna för sminket! Men eftersom jag var ung och framåtsträvande, och hoppades på fler liknande jobb i framtiden, vågade jag inte ta strid om det hela utan tänkte att ”Det spelar ingen roll om 100 år”.

Den 23 augusti gjorde jag mitt andra, och sista, gig som statsvetare. Jag var överlycklig över det jag åstadkommit och att jag haft lyckan att bli utvald. Jag var något så ovanligt som en statsvetarstudent som faktiskt arbetat som statsvetare. ”Det här kommer att se oerhört bra ut i mitt CV!” tänkte jag glatt. ”Det här kommer att underlätta mitt framtida arbetssökande!” 2006 var året när precis allting verkade gå min väg. För någon som haft otur med det mesta i livet kändes det som ett trendbrott. Kanske var lyckan på väg att vända? Jag var optimistisk och naiv, för den som har läst mitt förra blogginlägg vet redan att jag hade fel.

Väldigt fel.

Annonser

Bra gjort, Dramaten!

Det är tyvärr alltför sällan man får se landets kulturarbetare göra något positivt för de som har det allra sämst i samhället. I vanliga fall ägnas deras dagar åt att klaga över att de som redan har inte har tillräckligt. Men här är ett undantag. Dramaten sätter upp pjäsen En förlorad generation – röster från den nya arbetslösheten, som får ses som ett lovande och mycket positivt initiativ. Regissören heter Marcus Lindeen.

Jag trodde aldrig att Dramaten av alla institutioner skulle göra något sådant, men jag kan inte annat än att glädjas åt att de gör en ansträngning för att uppmärksamma ett från kulturhåll relativt försummat samhällsproblem. Att arbetslösheten är hög är ingen nyhet, men att dagens unga är den första generationen i världshistorien som sammantaget får det sämre än sina föräldrar är direkt inget som det talas alltför mycket om. Och att kulturmänniskor inte tycker att det där med arbetslöshet och människor som har det svårt är någon särskilt intressant fråga är ingen nyhet. För dem är det en självklarhet att du har ett jobb och att du har det lika bra ställt som dem.

Nu återstår att se om de välmående kulturskribenterna på (främst) DN och SvD också är intresserade av att göra något för de som har det sämst.


Nu ska hela rasket rivas

Sådana här nyheter dyker upp lite då och då och känns alltid lika konstiga. Författaren P O Enquists gamla hus i Hjoggböle ska rivas. Så sent som häromdagen minns jag en nyhet om att ett gammalt hus där Ringo Starr en gång bott skulle rivas. Det blev även rabalder om ett gammalt hus där Cornelis Wreesvijk en gång bott. Det går inte att bevara precis vartenda hus där någon kändis bott någon gång under sitt liv!

Att man vill bevara det som en person skapat under sitt liv kan jag mycket väl förstå, men att folk är så ivriga att bevara vartenda ställe där personerna i fråga har bott kan jag inte förstå. Enquists kåk i Hjoggböle är knappast Mårbacka. Har folk verkligen inget viktigare att lägga sin tid på …? Riv eländet! Hus som inte går att använda på något meningsfullt sätt behöver inte bevaras bara för att någon kändis bott där. Bygg bostäder där folk kan bo istället! Det börjar bli dags att göra någonting åt bostadsbristen nu.

(Som en ren anekdot i sammanhanget kan nämnas att en av de nio adresser där jag bott under mitt liv faktiskt var huset mittemot det hus i Falun i vilket Selma Lagerlöf bodde när hon skrev Nils Holgersson och Jerusalem. Det är faktiskt lite kul.)


Försenat aprilskämt?

Är det ett försenat aprilskämt som man försöker få oss att gå på? Postkodlotteriet skänker pengar till ett projekt som ska bidra till att minska ”fördomarna kring jazz” (källa). Är väldigt tacksam att jag inte är medlem där, och jag uppmanar alla er som är medlemmar att protestera mot detta. De där pengarna behövs bättre på annat håll. Och fördomar finns kring alla former av kulturyttringar! Det är ingenting man råder bot på genom att plöja ner pengar i ett meningslöst projekt. Det här är så enfaldigt att det är omöjligt att beskriva med ord.

Använd pengarna till att råda bot på svälten i tredje världen eller värna utrotningshotade djur istället. Det går faktiskt ingen större nöd på landets jazzentusiaster!


Mannen som inte gav upp

Jag hoppas att någon mer än jag såg dokumentärfilmen Jason Becker – Not dead yet som visades på SVT1 igår (går även att se här). Den handlade om den amerikanske gitarristen Jason Becker som vid endast 19 års ålder får reda på att han lider av nervsjukdomen ALS och i värsta fall bara har några år kvar att leva. Jason var dock envis och vägrade dö. Trots att han är svårt sjuk är han fortfarande vid liv över 20 år efter diagnosen och fortsätter skapa musik!

Det går inte annat än att beundra honom. Jag är full av beundran inför alla människor som vägrar låta svåra sjukdomar stoppa dem från att uppfylla sina drömmar. Det finns alldeles för många människor i världen som låter sina sjukdomar ta över deras vardag, därför är Jason ett äkta föredöme. Livet består av så otroligt mycket roligare och intressantare saker än sjukdomar.


Dags för instrumentalmusik

Eftersom jag uppenbarligen har rätt många Melodifestivalentusiaster bland mina läsare tänkte jag tillfället i akt och protestera: Varför tillåts inte instrumentalmusik i Melodifestivalen/Eurovision Song Contest? Dags att skrota denna uråldriga regel nu, tycker jag.

Den, i mitt tycke, bästa låt som någonting hörts i dessa sammanhang var Norges bidrag 1995, Nocturne av Secret Garden. Den väckte ont blod och raseri eftersom texten bara innehöll 24 ord, men jag tyckte att den var helt genial. Den hade inga krystade rim som stod i vägen för en vacker melodi. Mer sånt!

Den svenska musik som verkligen fungerar utomlands för tillfället, Avicii och Swedish House Mafia och liknande, innehåller väldigt lite sång, men vi verkar ändå hellre vilja ha dålig läppsynk och krystade texter än instrumentalmusik i tävlingen. Dags att tänka om, tycker jag!

Och när jag ändå är inne på ämnet: Lägg ned Andra chansen med detsamma! Sluta slösa våra licenspengar på det. En segrare därifrån på 12 år känns som ett mycket dåligt facit. Andra chansen har gjort sitt nu. Det känns bara som en dålig ursäkt för arrangörerna att få åka runt och festa och ha kul ytterligare en vecka, men det är ju inte därför man betalar tv-licensen.


SVT gillar yrkesnormen

DN 1 februari 2013

DN 1 februari 2013

Jag avslutar den här ”debattveckan” med att ta upp en krönika som faktiskt är riktigt bra och som ger en ordentlig känga åt den förhatliga yrkesnormen. Den är skriven av DN:s Niklas Wahllöf och är egentligen en kommentar till SVT:s nya serie Molanders. Jag håller med Wahllöf, varför kan man inte för en enda gångs skull lyfta fram oss som sitter fast i olika typer av utanförskap? Det känns som att SVT är tämligen frikopplat från verkligheten. Tack Niklas Wahllöf för att du ger en känga åt SVT:s yrkesfixering! (Det var den kanalen som för inte alltför länge sedan faktiskt sände underhållningsprogrammet Upp till bevis, som gick ut på att de tävlande skulle gissa vilket yrke ett gäng personer hade, en högst vedervärdig idé enligt mig.)

Svaret på varför SVT inte gör något för att lyfta fram arbetslösa i sina serier är förstås att det är arbetet som är normen. Du förväntas ha ett arbete. Arbete ger status och visar att du är någon. Du får inte frågan om du har något arbete utan vad du arbetar med. Ett bra exempel på detta är frågesportsprogrammet Vem vet mest?, där de tävlandes olika yrken ägnas förvånansvärt stor uppmärksamhet.

Att det finns många som kämpar för att fördjupa klyftan mellan de som har arbete och de som är sjuka/ofrivilligt arbetslösa/sitter fast i FAS 3 råder det knappast någon tvekan om. Att någon skulle vara beredd att göra något för att höja statusen på oss som fastnat i utanförskapet känns ganska osannolikt. Ingen har något intresse av det. Trots att vi utgör en tämligen stor del av landets befolkning får man ibland känslan av att ju fler vi blir desto mer osynliga och ointressanta blir vi. Och det arbetar ju knappast någon i SVT:s ledning som är arbetslös. Troligen har de heller inga bekanta eller släktingar som saknar arbeten.

Det finns inget tråkigare än olika typer av normer. Wikipedia skriver i sin artikel om ämnet ”normer [kan] bidra till att upprätthålla ogynnsamma sociala system, till exempel orättvis maktfördelning och förtryck”. För en form av förtryck är precis vad det är, varken mer eller mindre. Att förväntas svara på frågan vad man arbetar med, när man faktiskt inte har något arbete, är förtryck och inget annat. Det är dags att ändra på den saken nu.

Skrota yrkesnormen och låt varje människa själv få presentera sig och avgöra vad man anser vara viktigt i sitt liv! Dessutom utmanar jag SVT att låta tidigare okända människor vara med i På spåret. Själv känner jag inget större behov av att sitta och titta på förmögna och framgångsrika människor på kändisfixerade SVT. (Tittar däremot gärna på Vem vet mest?, som bortsett från yrkesfixeringen är ett riktigt bra program.)