Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Inlägg taggade “utbrändhet

För 10 år sedan

Det här med självbiografier är intressant. För att få ge ut en självbiografi måste man vara känd. Det var åtminstone de obarmhärtiga orden som statsvetaren Nils Elvander (1928-2006) möttes av när han kort före sin död kontaktade ett känt förlag angående den självbiografi han just skrivit. Det räcker inte med att ha upplevt väldigt mycket och dragit lärdomar som även kan vara intressanta för andra, man måste vara känd. Jag är inte känd, och lyckligtvis har jag aldrig för en sekund känt något behov av att skriva någon självbiografi, men här följer ändå ett kapitel ur den självbiografi som aldrig kommer att skrivas.

Den 18 juni 2008 var dagen då min karriär som statsvetare tvärdog. Efter att jag år 2007 tog min magisterexamen i statsvetenskap drömde jag genast om att doktorera. Flera av mina lärare vid universitetet hade uppmuntrat mig. Med viss möda skrev jag ihop en avhandlingsplan. Jag märkte genast att det inte var som att skriva någon kandidatuppsats, men samtidigt har jag aldrig varit rädd för utmaningar. Att skriva en avhandlingsplan var en intressant utmaning som jag gärna tog mig an.

Så var det dags. Den 18 juni 2008 var jag kallad på anställningsintervju för en tjänst som doktorand i statsvetenskap. Platsen var Östersund. Det var inte den enda gången år 2008 som jag kom att besöka den staden. Tidigare på året hade jag blivit kallad på en intervju som sekreterare inom landstinget. Senare på året kom jag att bli kallad på intervju för en tjänst som handläggare på dåvarande Folkhälsoinstitutet. Men än så länge var det alltså den 18 juni. Jag anlände till staden tidigt på morgonen. Intervjun var först klockan 15. Jag fick spendera åtta timmar bäst jag kunde.

Den sista halvtimmen före intervjun satt jag i en ödslig korridor och väntade. Från en radio någonstans hörde jag plötsligt hur den gamla popdängan You’re gonna get it med Trance Dance spelas. Bandets trummis, Sören Johansson, var en av mina lärare i ljudteknik under åren på Ljud- och bildproduktionsprogrammet vid Högskolan Dalarna i Falun. ”Det kommer att gå bra för dig” var orden han sa när jag spelade upp några av mina tidiga alster för honom. Jag påmindes om de orden när jag hörde låten spelas på radion. Kanske var det ett tecken att just den låten spelades just då? Kanske betydde det att det var nu det äntligen skulle gå bra för mig…? Tyvärr blev det inte så. (Här är det värt att notera att Sören faktiskt hade rätt. Det blev förvisso inget skivkontrakt, men en av låtarna som jag fick beröm för, Wintersleep, kom att bli ofta spelad i P4 Norrbotten under mitten av 00-talet. Även P4 Gävleborg spelade den.)

Jag hade noga förberett mig inför intervjun. Jag hade suttit och läst och förberett mig hela vägen på tåget. Jag visste precis vilka teorier jag ville pröva och vad min avhandling skulle inrikta sig på. Tyvärr visade det sig snabbt att jag hade gjort en miss. Jag hade bestämt att min avhandling skulle handla om slitningar inom kommuner, men jag hade inte närmare undersökt exakt vilka kommuner jag skulle undersöka. Jag hade givetvis några spridda exempel på kommuner där slitningar förekom, men inte mer än så. Jag trodde att det hela skulle vara en senare fråga. Så fel jag hade. Fiaskot var ett faktum. När jag kom till hotellet (jag hade ingen möjlighet att resa tillbaka samma dag, eftersom alla tåg var fullbokade och det inte gick några bussar) slog jag på TV:n för att se EM-matchen mellan Sverige och Ryssland. Men tack vare min utmattning somnade jag genast och slapp se när Sverige också stod för ett praktfiasko och åkte ur EM. (Notera att jag skrev tack vare och inte på grund av; jag är glad att jag slapp se eländet.)

Man kan visserligen säga att jag lärde mig en del av det som hände, lärdomar som kunde vara viktiga att ha med sig vid ett senare tillfälle. Tyvärr fick jag inga fler chanser. Året efter började resan genom helvetet. Efter att ha varit och handlat, och sedan lämnat varorna kvar och gått ut igen, blev jag sjukskriven för utbrändhet. När jag äntligen kom på fötterna igen fick jag ett vikariat som utredare vid en statlig myndighet. Men när vikariatet var avslutat och det åter var dags att ge sig ut på arbetsmarknaden började jag notera konstigheter med min kropp, som inte berodde på utbrändhet. Det är ett annat kapitel i den självbiografi som aldrig kommer att skrivas, så det berör jag inte här, men det skulle senare visa sig vara de tidiga tecknen på allvarlig neurologisk sjukdom.

10 år går fort. Om du mot all förmodan har orkat dig igenom den här väggen av text kan jag berätta att mitt liv visserligen ser helt annorlunda ut idag än för 10 år sedan, men att jag inte har gett upp. Jo, drömmarna om att doktorera i statsvetenskap har jag gett upp sedan länge på grund av hälsan, men jag läser mycket facklitteratur och håller mig fortfarande uppdaterad om vad som händer inom området. Jag skriver fortfarande (jag började skriva 2007 som ett sätt att hantera den svåra situationen som arbetslösheten innebar), och jag gör fortfarande musik så mycket jag bara orkar. Om 10 år finns det en liten risk att jag måste använda en dator som styrs av min blick, men att ge upp, det kommer jag aldrig att göra.

Annonser

Tystnad är det farligaste som finns

SvD 7 april 2013

SvD 7 april 2013

Jag börjar bli väldigt less nu. Less på kulturskribenternas ständiga värnande om yrket som norm. Denna yrkeskår kommer högst troligen aldrig att inse att det finns människor som inte kan arbeta på grund av sjukdom eller som inte lyckas ta sig in på arbetsmarknaden av andra anledningar. För kulturskribenten är världen svartvit, frågan är inte om du har ett arbete utan vad du arbetar med. Något annat är otänkbart. Citatet ovan kommer härifrån. Jag skulle gärna vilja berätta för den verklighetsfrånvända recensenten vad konsekvenserna av att inte ha något arbete är. Är dock inte helt säker på att skribenten i fråga skulle lyssna.

Boken som recenseras handlar om en utarbetad psykiater som drabbas av utbrändhet. Jag vet någon som drabbades av utbrändhet på grund av arbetslöshet, nämligen jag! Förstörde jag er rubbade världsbild nu? Att vara arbetslös är inte ett heltidsarbete, det är ett dubbelt heltidsarbete! Det är dessutom ett arbete där ingen någonsin kommer att säga att du gör någonting bra och du kommer aldrig att komma i närheten av en möjlighet att förhandla upp din lön genom att kunna berätta vad du har gjort bra. Ingen tycker att du är en bra människa för att du sliter som ett djur för att hitta ett arbete. SvD:s kulturskribenter arbetar gissningsvis 07-16. Den arbetslöse arbetar 00-24.

Att Jenny Åkervall, författaren som skrivit boken som recenseras, inte vet hur det känns att vara arbetslös framstår som så pass uppenbart att det inte ens är värt att kommentera. En bra recensent borde dock ha vetat att ifrågasätta författarens normtänkande och balansera denna. Det sker inte här, av den enkla anledningen att kulturskribenterna hyllar en norm som möjligtvis var riktig 1913 men inte 2013 där vi befinner oss nu.

Här bör även tilläggas att det finns något djupt tragiskt över författare som skriver romaner med sitt eget yrke som utgångspunkt (Åkervall är långt ifrån ensam om det). Jag har själv arbetat med att utreda brott men det innebär inte att jag skriver deckare. Vad jag gjorde under min arbetstid påverkade inte på något sätt vad jag skrev på fritiden. Arbetet lämnade jag kvar på jobbet när jag gick hem för dagen. Och dessutom har jag aldrig fallit för yrkesnormen. Många av personerna i mina manus lider av olika former av utanförskap. Som jag skrev i ett tidigare inlägg känns det nästan som att mina fantasymanus ligger närmare verkligheten än den yrkescentrerade litteratur som idag ockuperar bokdiskarna. I mina manus är det långt ifrån självklart att de som skildras har ett arbete.

Jag utmanar landets alla förlag att ge ut litteratur som inte ställer yrket och yrkesnormen i centrum. Jag har tidigare utmanat landets alla kulturredaktioner att bjuda in någon människa som drabbats av utanförskap till redaktionen och låta dem berätta sin historia. Jag begriper att inget av det någonsin kommer att hända, men det måste ändå sägas eftersom tystnad är bland det farligaste som finns.

Kom ihåg att kulturskribenter är makthavare i och med att de tillhör de viktigaste opinionsbildare vi har. De är dock inte demokratiskt valda så det finns ingen möjlighet att rösta bort dem som du saknar förtroende för.

Och när kommer det att skrivas en deckare där huvudpersonen är arbetslös? De kan ha precis vilket yrke som helst som inte har det minsta med polisarbete att göra, men arbetslösa är de aldrig. Jag som trodde att det var deckarna som gjorde anspråk på att vara realistiska, inte min fantasy.