Clouds av Zach Sobiech
Om du fick veta att du endast hade några månader kvar att leva, vad du skulle du då göra? 17-årige Zach Sobiech, som lider av obotlig cancer, valde att spela in ett album från vilket alla intäkter går till cancerforskning. Förutom att det alltid känns lika upplyftande att höra om personer som vägrar ge upp sina drömmar på grund av sin hälsa är Clouds dessutom en vansinnigt bra låt som jag gärna delar med mig av! Finns det någon rättvisa i världen borde den här fantastiska låten bli en världshit.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg: Att ge upp sina drömmar på grund av sjukdom är som att kliva av tåget mitt ute i skogen.
Kan man skämta om allt?
En fråga som nog alltid kommer att vara aktuell är om det går att skämta om allting, och i vanlig ordning kan jag inte ge några slutgiltiga svar utan det här är bara min syn på saken. En film som nyligen haft premiär är komedin 50/50, där manusförfattaren Will Reiser valt att skriva ett humoristiskt manus kring sina egna erfarenheter av sjukdomen cancer (50/50 syftar på huvudpersonens möjligheter att överleva sjukdomen) (källa). Jag har tyvärr inte sett den, men jag kan inte låta bli att gilla tanken. Cancer är en allvarlig sjukdom (jag har själv förlorat anhöriga i den sjukdomen), men jag tycker ändå inte att det är fel att göra en komedi kring ett i grunden mycket allvarlig ämne.
Det är ofrånkomligt att filmens val av tema kommer att väcka anstöt hos somliga, men det dilemmat dyker nog upp oavsett vad en film eller bok handlar om. Jag tror att det är farligt om vissa ämnen anses ”förbjudna” att skämta om. Det leder till gränsdragningar som alltid blir svåra. Var går gränsen? Tänk om gränsen börjar komma allt närmare så att slutligen inget är okej att skämta om? Av den anledningen tror jag att det är enklast att man låter allting vara okej att skämta om. Som skribent, vare sig man skriver böcker eller filmmanus, är det alltid ett dilemma vad som är okej att skriva eller skämta om. Ju mindre någon grubblar över det hela desto bättre.
Jag tror att många accepterar filmen 50/50 eftersom manusförfattaren själv lidit av cancer. Hur filmen skulle ha tagits emot om så inte vore fallet är en svår fråga. Förmodligen gör sådana faktorer att filmer/böcker om komplicerade ämnen blir enklare att ta till sig och enklare att försvara. Men jag tycker ändå inte att någon ska behöva försvara det ämne man valt att skriva om. I slutänden måste det hela vara en fråga för varje enskild författare vad man väljer att skriva om. DN:s artikel, som jag länkat till, har rubriken Hyllad cancerkomedi bryter mot tabun. Ju fler tabun som bryts desto bättre.
Uppdatering: 50/50 är en ytterst sevärd film som jag rekommenderar alla att se!
Johan Lindback 