Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Senaste

Ni skrattar åt fel sak!

Ni har nog alla hört talas om det, antingen läst det på Twitter eller i kvällstidningarna, J.K. Rowlings refuseringsbrev när hon försökte få sin deckare Gökens rop antagen under pseudonymen Robert Galbraith. En hel värld sitter och skrattar åt att en förlagsredaktör bad henne att gå en kurs i skrivande. Hur klantigt påpekandet än var så skrattar ni åt fel sak.

När bokens första upplaga släpptes sålde den inget vidare. Men så snart den okände Robert Galbraiths rätta identitet avslöjades steg boken från plats #4709 till #1 på Amazons försäljningslista. Plötsligt hyllades boken av en hel värld. Exakt samma bok som strax innan var Amazons 4709:e bäst säljande bok. Det är inte förlagsredaktörerna som refuserade den som ni ska skratta åt, utan er själva. Alla som inte brydde sig det minsta om Robert Galbraith har anledning att sätta skrattet i halsen. När boken steg 4708 placeringar på försäljningslistan var det inte för att folk ville läsa Robert Galbraith, de ville läsa J.K. Rowling! I mina ögon är det en av de pinsammaste händelserna i litteraturhistorien. Det visar precis hur personfixerade vi är. Alla älskar J.K. Rowling, men det hon skriver verkar vara mindre viktigt.

Det är boken som ska läsas, inte författaren!

Varför pissa på de svagaste?

kadhammar_160207

Peter Kadhammar i Aftonbladet den 7 februari 2016

Det där var ju inte särskilt trevligt skrivet av Aftonbladets Peter Kadhammar i den här artikeln. Man tillhör alltså ”de gamla vanliga … socialfallen” om man befinner sig i en så pass svår livssituation att ens enda utväg är att vända sig till den kommunala socialförvaltningen. Vad är det egentligen för människosyn?

Jag kan garantera att Kadhammar många gånger under sin karriär har suttit och fikat tillsammans med kollegor som någon gång under sitt liv tvingats ta hjälp av socialen för att överleva. Det är inte så att de som någon gång tvingats ta hjälp av dem är konstiga människor som själva har orsakat sin situation. Det är helt normala människor som under kortare eller längre tid hamnat i en livskris. Människor som behöver stöd under en period för att förhoppningsvis i ett senare skede klara sig på egen hand. Människor som är extremt sårbara och de absolut mest utsatta i samhället. Det är ingenting som ger en välmående journalist med stora journalistpriset under bältet rätt att svänga sig med sådana uttryck. Det är verkligen att pissa på de svagaste och mest utsatta personerna i samhället.

Man kunde tro att journalister stod på de svagas sida.

Alla har rätt till konfidentiell sjukvård!

Expressen 29 maj 2015

Expressen 29 maj 2015

Texten ovan kommer från den här artikeln som publicerades på Expressens hemsida den 29 maj 2015. Jag tycker att det är bedrövligt. Att Tim ”Avicii” Bergling är offentlig person innebär inte att hans sjukjournal på något sätt är offentlig, och han har rätt att få sjukvård på samma villkor som alla andra människor. Sjukvårdspersonal har tystnadsplikt, och kontakter med vården ska omgärdas av sekretess. Ingen människa ska behöva hängas ut i medierna för att man sökt vård. Vilken människa som helst kan behöva vård när man minst anar, och då vill man att den vårdkontakten ska hållas inom en mycket liten krets.

Uppgifterna kunde ha varit rimliga att publicera utifrån allmänintresse om de hade kommit från Avicii själv, men nu hänvisar man till ett anonymt ögonvittne. Det här är inte okej! Att någon har sett en offentlig person i ett väntrum eller i en sjuksal innebär inte att det är okej för medierna att skriva om det (annat än om berörd person själv gått ut med uppgifterna). I det här fallet har Avicii och hans representanter valt att inte kommentera det hela, vilket gör att det hela för mig framstår som ett ordentligt övertramp.

Skulle du själv vilja att tidningarna skrev om dina kontakter med vården …?

Ett år sedan Skuggan över Dianor

Idag har det gått exakt ett år sedan min debutroman Skuggan över Dianor utkom för första gången. Det känns verkligen jättestort att se min egen bok i bokhyllan, och veta att någon tyckte att den var så pass bra att de ville ge ut den. Jag är tacksam för alla som har köpt den och läst den. Att få en bok utgiven är stort, och den stora drömmen för väldigt många.

Men allting runtomkring bokreleasen har varit mindre roligt. Den 17 maj 2014 tillbringade jag i en sjuksal på sjukhuset i Gällivare, tillsammans med tre personer med diverse infektionssjukdomar. Någon releasefest var aldrig aktuell på grund av bristande ekonomi och sviktande hälsa. Det kunde inte hjälpas. Men jag trodde aldrig att dagen när min debutroman äntligen nådde bokdiskarna skulle se ut sådär.

Jag fick en välbehövlig lektion i att saker sällan blir som man hoppats på (om jag nu mot förmodan skulle ha behövt fler lektioner i det, mitt liv har bjudit på rätt många såna). Enligt den ursprungliga planen skulle uppföljaren, andra delen av sju i Det magiska förbundet, Silverspegeln, ha landat på bokdiskarna i oktober förra året, och den tredje delen Det helande landet ha varit aktuell för utgivning i dagarna. Så blev det inte. Två dagar efter att jag fått tillbaka det korrekturlästa manuset till Silverspegeln avvecklade förlaget sin verksamhet med omedelbar verkan. Några ångestfyllda månader följde innan den förlagslösa Skuggan över Dianor övertogs av mitt nuvarande förlag, Undrentide (som övertagit mitt tidigare förlag Epok som imprint).

Framtiden för Det magiska förbundets övriga sex delar är oviss, men jag hoppas verkligen att Silverspegeln så småningom blir utgiven. Det är en roman som jag är mycket stolt över. Jag hoppas verkligen att alla ska få ta del av väktaren Rasals svåra flykt undan sina tidigare bundsförvanter, och Elios kamp, både mot väktarna och sig själv.

Kulturelit på cykeltur

Aftonbladet 1 maj 2015

Aftonbladet 1 maj 2015

Nej, det blir sällan rätt när kultureliten ska leka åsiktspoliser. Ovanstående citat är hämtat från den här artikeln, skriven av Jan-Olov Andersson. Det innehåller så mycket trams att jag knappt vet var jag ska börja, men jag vet att jag inte kan hålla tyst kring detta. Kultureliten får inte stå oemotsagda.

Vad Alejandro González Iñárritu menar med att superhjältefilmerna är ”högervridna” hade varit intressant att veta. Vad jag tror att han egentligen försöker säga är att filmerna inte ger uttryck för just de åsikter som passar honom. Det är sånt man måste lära sig att leva med. Alla människor tycker olika, och det är faktiskt meningen att filmer (precis som böcker) ska ge uttryck för åsikter som kan tyckas opassande. Det är själva meningen med att skapa. Långtifrån alla karaktärer jag har skrivit om i mina verk har åsikter som stämmer överens med mina egna. Mina karaktärer gör saker som jag själv aldrig skulle göra. Varför? Jo för att jag vill ge mina läsare någonting att fundera över. Jag säger inte vem som gör rätt eller fel, det är läsaren som ska avgöra det. Till skillnad från Alejandro González Iñárritu ser jag inga problem med att människor tycker olika.

”Kulturellt folkmord”? Det påståendet är så enfaldigt att jag inte tänker bemöda mig med att kommentera det. Det får stå för Alejandro González Iñárritu och Jan-Olov Andersson själva. ”Våldsförhärligande”? Det håller jag verkligen inte med om. Utifrån det jag har sett av superhjältefilmer är det snarare tvärtom, att tittaren får se precis hur hemskt det faktiskt är med våld. För min del fick det gärna vara ännu mer realistiskt, för att verkligen visa vilken skada våldet orsakar. Men vad som hindrar detta är att man inte vill riskera att gå miste om en stor del av den potentiella publiken genom att sätta en hög åldersgräns på filmen. Det är förståeligt. Precis som Jan-Olov Andersson vill ha betalt för sina krönikor vill filmskaparna tjäna pengar på sina filmer. Inga konstigheter där inte.

Daniél Espinosa tycker att filmer med människor med superkrafter är låtsashistorier. Det stämmer. Men Snabba Cash och Safe House är också låtsashistorier. Alla böcker Astrid Lindgren skrev under sin karriär är låtsashistorier. Henning Mankells böcker är låtsashistorier, precis som J.K. Rowlings. Jag skriver också låtsashistorier, och det är jag stolt över. Jag skildrar verkligheten, fast inte min egen eller din verklighet, och då blir det låtsashistorier. Snabba Cash är en bok som är sprungen ur författaren Jens Lapidus fantasi, med andra ord en låtsashistoria. Boklådor och bibliotek över hela landet är fyllda av låtsashistorier. Och fackböcker, för den som inte vill ha låtsashistorier.

Ett citat, yttrat av en okänd upphovsman, som jag burit med mig i flera år är: Barn ska inte läsa om magi, för det finns ju inte på riktigt. Det finns inte på riktigt, nej, och det är just därför man ska läsa om det. Superhjältar (i form av exempelvis Iron Man eller Batman) finns inte heller på riktigt, och det är just därför man ska göra såna filmer. The Dark Knight skildrar verkligheten, fast inte min eller Daniél Espinosas verklighet. Alla människor har inte behov av att se filmer som skildrar den verklighet som man ändå lever i 24 timmar av dygnet, och genom att uppleva någon annans verklighet kan man både låta sig underhållas och utvecklas som människa. Att uppleva någon annans verklighet mellan varven skadar ingen.

11 frågor om att läsa

Fick en intressant utmaning av min vän Anna Vintersvärd. Hon utmanade mig att besvara de här 11 frågorna, och det kan jag ju förstås göra.

1. Vilken bok läser du just nu?
Just för stunden är jag mellan två böcker, men det kommer snart att ändras.

2. När och hur blev du en bokmal?
Det var i väldigt unga år. Var det något som det inte rådde brist på hemma så var det böcker. I föräldrahemmet hade vi ett rum ett rum kallat biblioteket där det fanns böcker från golv till tak, och där jag tillbringade många timmar av dygnet. (Det fanns så mycket böcker och bokhyllor där att de fula 60-talstapeterna bakom dem knappt syntes.)

3. Ungefär hur många av de böcker du läser på ett år uppskattar du?
Svårt att svara på, men de allra flesta. Jag skulle absolut inte kalla mig själv kräsen, men jag väljer böcker som jag känner kommer att ge mig någonting, vilket innebär att jag sällan blir besviken.

4. I vilka sammanhang eller när på dygnet läser du helst, varför?
Jag läser så fort jag får tid över. Det beror lite grann på humör och dagsform.

5. Om du fick hitta på ett helt nytt format för böcker vad skulle det bli?
Jag har alltid drömt om att skapa någonting som är ett mellanting mellan en bok och ett dataspel, ett äventyr som utvecklas och påverkas utifrån läsarens egna val. Jag vet att det har gjorts en del försök inom den genren (textbaserade rollspel, böcker där man får bläddra till olika sidor beroende på vilket val man gör, etc.), men jag skulle vilja skapa någonting med lite högre ambitionsnivå, och som inte bara blir ihågkommet som någon tokighet man sysslade med på 90-talet …

6. Hur hittar du böcker som du vill läsa?
Mestadels nätet. Har även tillbringat x antal timmar genom åren med att söka igenom biblioteken efter intressanta böcker.

7. Vilka böcker har satt djupast avtryck i dig?
Det finns flera att välja på. Lloyd Alexanders Prydainkrönika gjorde avtryck genom att vara mitt första omtumlande möte med fantasyn. En annan bok som måste nämnas är Sotarpojken av Lisa Tetzner. Man måste vara gjord av sten för att inte bli helt tagen av den.

8. Var är din favoritläsplats?
Tråkigt svar, men jag har faktiskt ingen.

9. Vad betyder din/a bokhylla/or för dig?
Äger faktiskt väldigt få böcker, men de som ändå står där betyder alla väldigt mycket för mig. Det är till största delen böcker som jag själv medverkar i, och böcker som jag fått till skänks av mina skrivarvänner (Tusen tack!!!).

10. Vad får dig att vilja läsa om en bok?
Om den på något sätt berörde mig, eller om jag känner att den fortfarande har mer att ge mig.

11. Vilken bok längtar du efter att få läsa just nu?
Det ryktas att Tad Williams skriver på en uppföljare till Minne, sorg och törne, en minst sagt imponerande trilogi som tyvärr aldrig fick den uppskattning den förtjänade här i Sverige. Den ser jag utan tvekan fram emot. I övrigt har jag tyvärr extremt dålig koll på vad som är på gång på landets alla bokdiskar. Uppdatera mig gärna!

Och en bonusfråga: Föredrar du tryckta böcker eller e-böcker, varför?
Det här svaret är nog inte så förvånande för den som läst min blogg förut, jag föredrar e-böcker. För mig, som under större delen av livet rest väldigt mycket (bostad i Luleå, familj i Bollnäs, fästmö i Kiruna, ja du förstår vad jag menar), har det alltid underlättat om jag kunnat ta med mig så mycket som möjligt på så liten yta som möjligt. Under studieåren i Luleå reste jag ofta med kursböckerna i bagaget. De var i regel tjocka som tegelstenar och vägde bly. Tänk om jag hade haft dem som e-böcker istället, vad mycket enklare allting hade varit! Det finns även andra anledningar till att jag föredrar e-böcker, men det här får räcka för stunden.

(Egentligen ska jag själv hitta på 11 frågor och utmana någon annan att svara på dem nu, men det får bli nästa gång Gustav Vasa är kung. Man ska ju ha något att se fram emot också.)

Gästbloggare på Debutantbloggen!

Jag hoppas att ni alla har läst mitt gästinlägg på Debutantbloggen, som handlar om att få förlagskontrakt efter att ha lagt upp sitt manus på nätet.

Det förtjänar att nämnas att en av mina stora drömmar en gång faktiskt var att vara skribent på just den bloggen. Så blev det aldrig, men att få gästblogga där är precis lika kul!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 645 andra följare