Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Senaste

För 10 år sedan

Det här med självbiografier är intressant. För att få ge ut en självbiografi måste man vara känd. Det var åtminstone de obarmhärtiga orden som statsvetaren Nils Elvander (1928-2006) möttes av när han kort före sin död kontaktade ett känt förlag angående den självbiografi han just skrivit. Det räcker inte med att ha upplevt väldigt mycket och dragit lärdomar som även kan vara intressanta för andra, man måste vara känd. Jag är inte känd, och lyckligtvis har jag aldrig för en sekund känt något behov av att skriva någon självbiografi, men här följer ändå ett kapitel ur den självbiografi som aldrig kommer att skrivas.

Den 18 juni 2008 var dagen då min karriär som statsvetare tvärdog. Efter att jag år 2007 tog min magisterexamen i statsvetenskap drömde jag genast om att doktorera. Flera av mina lärare vid universitetet hade uppmuntrat mig. Med viss möda skrev jag ihop en avhandlingsplan. Jag märkte genast att det inte var som att skriva någon kandidatuppsats, men samtidigt har jag aldrig varit rädd för utmaningar. Att skriva en avhandlingsplan var en intressant utmaning som jag gärna tog mig an.

Så var det dags. Den 18 juni 2008 var jag kallad på anställningsintervju för en tjänst som doktorand i statsvetenskap. Platsen var Östersund. Det var inte den enda gången år 2008 som jag kom att besöka den staden. Tidigare på året hade jag blivit kallad på en intervju som sekreterare inom landstinget. Senare på året kom jag att bli kallad på intervju för en tjänst som handläggare på dåvarande Folkhälsoinstitutet. Men än så länge var det alltså den 18 juni. Jag anlände till staden tidigt på morgonen. Intervjun var först klockan 15. Jag fick spendera åtta timmar bäst jag kunde.

Den sista halvtimmen före intervjun satt jag i en ödslig korridor och väntade. Från en radio någonstans hörde jag plötsligt hur den gamla popdängan You’re gonna get it med Trance Dance spelas. Bandets trummis, Sören Johansson, var en av mina lärare i ljudteknik under åren på ljud- och bildproduktionsprogrammet vid Högskolan Dalarna i Falun. ”Det kommer att gå bra för dig” var orden han sa när jag spelade upp några av mina tidiga alster för honom. Jag påmindes om de orden när jag hörde låten spelas på radion. Kanske var det ett tecken att just den låten spelades just då? Kanske betydde det att det var nu det äntligen skulle gå bra för mig…? Tyvärr blev det inte så. (Här är det värt att notera att Sören faktiskt hade rätt. Det blev förvisso inget skivkontrakt, men en av låtarna som jag fick beröm för, Wintersleep, kom att bli ofta spelad i P4 Norrbotten under mitten av 00-talet. Även P4 Gävleborg spelade den.)

Jag hade noga förberett mig inför intervjun. Jag hade suttit och läst och förberett mig hela vägen på tåget. Jag visste precis vilka teorier jag ville pröva och vad min avhandling skulle inrikta sig på. Tyvärr visade det sig snabbt att jag hade gjort en miss. Jag hade bestämt att min avhandling skulle handla om slitningar inom kommuner, men jag hade inte närmare undersökt exakt vilka kommuner jag skulle undersöka. Jag hade givetvis några spridda exempel på kommuner där slitningar förekom, men inte mer än så. Jag trodde att det hela skulle vara en senare fråga. Så fel jag hade. Fiaskot var ett faktum. När jag kom till hotellet (jag hade ingen möjlighet att resa tillbaka samma dag, eftersom alla tåg var fullbokade och det inte gick några bussar) slog jag på TV:n för att se EM-matchen mellan Sverige och Ryssland. Men tack vare min utmattning somnade jag genast och slapp se när Sverige också stod för ett praktfiasko och åkte ur EM. (Notera att jag skrev tack vare och inte på grund av; jag är glad att jag slapp se eländet.)

Man kan visserligen säga att jag lärde mig en del av det som hände, lärdomar som kunde vara viktiga att ha med sig vid ett senare tillfälle. Tyvärr fick jag inga fler chanser. Året efter började resan genom helvetet. Efter att ha varit och handlat, och sedan lämnat varorna kvar och gått ut igen, blev jag sjukskriven för utbrändhet. När jag äntligen kom på fötterna igen fick jag ett vikariat som utredare vid en statlig myndighet. Men när vikariatet var avslutat och det åter var dags att ge sig ut på arbetsmarknaden började jag notera konstigheter med min kropp, som inte berodde på utbrändhet. Det är ett annat kapitel i den självbiografi som aldrig kommer att skrivas, så det berör jag inte här, men det skulle senare visa sig vara de tidiga tecknen på allvarlig neurologisk sjukdom.

10 år går fort. Om du mot all förmodan har orkat dig igenom den här väggen av text kan jag berätta att mitt liv visserligen ser helt annorlunda ut idag än för 10 år sedan, men att jag inte har gett upp. Jo, drömmarna om att doktorera i statsvetenskap har jag gett upp sedan länge på grund av hälsan, men jag läser mycket facklitteratur och håller mig fortfarande uppdaterad om vad som händer inom området. Jag skriver fortfarande (jag började skriva 2007 som ett sätt att hantera den svåra situationen som arbetslösheten innebar), och jag gör fortfarande musik så mycket jag bara orkar. Om 10 år finns det en liten risk att jag måste använda en dator som styrs av min blick, men att ge upp, det kommer jag aldrig att göra.

Annonser

Kort kommentar om årets sommarpratare

Du lär knappast ha missat det, årets sommarpratare är överallt (nästan). Idag meddelades vilka som kommer att sommarprata i Sommar i P1. Jag har haft allvarliga invändningar mot flera tidigare års sommarpratare, men årets utbud är intressantare än på länge. Jag applåderar valet av Stefan, som är pappa till Ebba, flickan som mördades i samband med terrorattentatet i Stockholm, och Ingrid Wall, som är mamma till journalisten Kim Wall. Det är personer som saknar egna artiklar på Wikipedia, men som ändå har intressanta saker att berätta. Sara Danius (behöver ingen närmare presentation), Suad Ali (statsvetare, precis som jag), Mikkey Dee (hårdrockare, precis som jag), Rebecca Scheja och Fiona FitzPatrick (elektroniska musiker, precis som jag, och fast beslutna att bryta den manliga dominansen på scenen) och Tauba Katzenstein (överlevare från förintelsen) är andra intressanta val.

Jag applåderar även initiativet med lyssnarnas sommarvärd, men kan inte låta bli att rikta viss kritik åt att SR endast låter en sommarvärd per år komma till tals. Tänk hur många intressanta berättelser vi har missat genom åren på grund av att den som sitter inne med berättelserna inte är någon mediepersonlighet…? Jag uppmanar SR att släppa fram fler lyssnarvärdar! Varför inte en i veckan? Varför kan man inte vika en veckodag åt dem som har intressanta saker att berätta, men som inte är kända för allmänheten? Folket kommer att lyssna, det är jag övertygad om.

Vila i frid, Avicii

En normal diskussion mellan mig och min hustru Maria kan låta ungefär såhär: ”Har du hört att [nyligen avliden kändis] har dött?”, varpå den andre svarar: ”Ja, jag hörde det. Det var tråkigt.” Och sen är det inte mycket mer med det. Men idag var det annorlunda. Nyheten om Tim ”Avicii” Berglings död tog mig verkligen hårt. Både för att han är en person som jag såg upp till, och för att han såklart var alldeles för ung för att man ska behöva skriva Vila i frid till. Han har förekommit på den här bloggen (som mestadels har handlat om skrivande!) flera gånger. Bland annat var han föremål för ett av mina egna favoritinlägg genom tiderna, nämligen det här, som bär titeln Vem fick sista skrattet? Det var såklart Avicii som fick det sista skrattet.

Historien förtjänar en närmare förklaring. År 2012 lyckades en okänd person på ett forum för musiker och ljudtekniker, där jag var aktiv till och från, hitta ett fem år gammalt inlägg skrivet av en mycket ung Tim Bergling. Den unge Tim försökte förtvivlat få den ointresserade massan (däribland jag…) att lyssna på sina tidiga alster, men fick ingen respons alls. Det var alltså 2007. När det gamla inlägget återupptäcktes fem år senare (år 2012) var Avicii en superstjärna som sålde ut arenor världen över! Avicii fick det sista skrattet. Vi andra på forumet ignorerade honom, men han överbevisade oss alla. Det var trots allt en riktig solskenshistoria. Jag är glad att han överbevisade oss.

Aviciis historia gav mig hopp. Han visade att man på fem år faktiskt kan gå från att vara den som folk går förbi med näsan i vädret till att vara den som alla ser upp till. Jag kallade det Aviciis femårsplan. Jag tänkte då, när jag skrev det där inlägget 2012, att ”År 2017 är det jag som kommer att vara en stjärna!” Så blev det förstås inte. Jag lyckades få min första roman utgiven under de där fem åren, men det vore synd att säga att jag blev en stjärna. En bit in på 2018 kom jag att tänka på att ”Aj då, Aviciis femårsplan höll inte.” Jag ryckte på axlarna och tänkte ”Då får jag väl sätta upp en ny femårsplan”.

Vila i frid, Tim. Tack för att du gav mig hopp, och massor utav bra musik!

Jag blev inte tillfrågad

Ingen har missat vad som har skett inom Svenska Akademien den senaste tiden. Den institution som jag en gång i tiden verkligen såg upp till, och nästan dyrkade, har visat sig vara ungefär samma typ av människor som mobbarna på min gamla skola. Jag har blivit besviken på vuxenvärlden många gånger, det här var inte första gången. Två av de stoltaste ögonblicken i mitt liv var när jag fick möjlighet att närvara på Nobelprisutdelningarna 1995 och 1996. För någon så pass intresserad av både litteratur och vetenskap i allmänhet var det en dröm som besannades. Jag har varit stolt över detta, och jag är fortfarande stolt över det, även om den senaste tidens händelser har kastat en viss skugga över det. Jag tar helt och hållet avstånd från den unkna sexism och grabbighet som visat sig vara en del av akademiens vardag.

Det här uppropet, som publicerades i Göteborgs-Posten den 14 april, är vällovligt. Det är väl formulerat och jag skriver helt och hållet under på det. Men jag var inte en av de 209 författarna som fick möjlighet att underteckna det. Jag är inte förvånad. På grund av svår neurologisk sjukdom har min karriär som skribent stött på ett allvarligt bakslag. Hela min vardag handlar om att överleva, och då är det svårt att försöka hinna med att vara en del av litteraturens innegäng.

Jag fick inte möjlighet att underteckna uppropet, men jag stöder helt och hållet de krafter som verkar för förnyelse inom Svenska Akademien. Sexism och unken grabbighet är bland det absolut värsta jag vet, och hör definitivt inte hemma i en sådan stolt och anrik institution (eller någon annanstans heller, för den delen). Någon som har Snille och smak som sin devis måste föregå med gott föredöme. Det som har hänt visar varken på snille eller smak!

En Epok går i graven

Årets första inlägg kommer med en tråkig nyhet. Epok Förlag är nedlagt. Det är ett tråkigt besked då det finns alltför få förlag i Sverige som ger ut fantasy och närbesläktade genrer. För egen del har det dock mindre betydelse. Med kraftigt sviktande hälsa är det inte längre högsta prioritet för mig att bli utgiven. Jag har annat att tänka på. Men jag fortsätter givetvis att skriva (och göra musik, förstås) så mycket jag orkar.

Tystnad skadar

dtg_171019

Vad har bilden ovan med saken att göra? Jag kommer till det.

Ingen kan ha missat den vällovliga #MeToo-kampanjen. Även om jag mycket väl visste hur utbrett det hemska som händer faktiskt är kom det som en chock för mig när jag såg hur många av mina följare på Twitter som faktiskt hade historier att berätta. Det gjorde mig verkligen ledsen. Det är verkligen en sjuk värld vi lever i. Det är vedervärdigt bortom alla gränser att det finns människor som anser sig ha rätten att skada andra människor, ha rätten till andra människors kroppar. Och att det i många fall handlar om människor med maktpositioner, det är så äckligt att det inte finns ord för det! Att bland annat en av landets mest högprofilerade opinionsbildare och en av landets mest välkända medieprofiler har utpekats på goda grunder visar på precis allting som är fel i samhället. Har man makt och status klarar man sig alltid undan. Det går i alla fall emot allt som jag någonsin stått för.

Jag har inte använt hashtagen #MeToo, för jag anser inte att den ska brukas av personer som bara vill skriva hur otroligt fel det hela är. Det är inte det den är till för. Den är till för personer som verkligen har saker att berätta. Vi andra har som skyldighet att 365/366 dagar om året se till att ingen någonsin kommer undan med att skada någon annan. Det ska inte behövas några särskilda hashtags för det, det är vår skyldighet som medmänniskor!

Tyvärr kunde jag ha varit en av alla dem som haft historier att berätta. Bollnäs 1999 och Falun 2003. Det som räddade mig var det faktum att jag är kille. Det som hände i Falun 2003 var särskilt otäckt. Jag hade varit på Statoil i andra änden av stan en sen natt och handlat. På väg hem hör jag hur två personer (två unga killar, skulle det visa sig) springer ikapp mig. Jag reagerade inte så mycket på det, förrän den ena av dem stirrar på mig och utbrister ”Fan, det är ju en kille!”, varpå de båda snabbt försvinner. På grund av mitt långa, röda hår blev jag ofta misstagen för att vara tjej på den tiden. Vad som hade hänt om jag inte varit kille vill jag inte tänka på. (Incidenten i Bollnäs var av liknande art, men det hade blivit värst för gubben själv om han försökt sig på något.) Det är inga upplevelser som (enligt min mening) platsar under #MeToo, men det gav mig en skrämmande inblick i vad som kunde ha hänt.

Var kommer då bilden i inläggets början in i sammanhanget? Jag satt häromkvällen och gjorde research inför årets NaNoWriMo-projekt. Årets roman har titeln Hjältars tysta avsked och kommer att bli en mycket mörk historia som handlar om vad som händer när två olika folk inte längre kan leva sida vid sida i samma rike. Jag gjorde bland annat research på krigsbrott, folkmord och etnisk rensning. Det var lärorikt, det är sånt som egentligen alla människor borde ha insikt i, men det var skrämmande som själva tusan. För att inte riskera att drabbas av fler mardrömmar än nödvändigt bestämde jag mig för att ta till en gammal beprövad strategi, att titta på någonting riktigt oskyldigt för att skingra tankarna. Vad kan vara mer oskyldigt än David the Gnome (även känd som Nya äventyr i tomteskogen), den alldeles fantastiska tecknade spanska 80-talsserien med det viktiga budskapet att man inte nödvändigtvis är bättre för att man är större? Med den senaste tidens händelser i åtanke, hur otroligt fel känns det inte att se namnet på en av världshistoriens äckligaste människor mot en bakgrund av de tre hararna som är vänner till gnomen David …? (Men jag hoppas innerligt att detta inte kommer att solka ned minnet av den helt fantastiska serien.)

För att citera första strofen ur den mycket vackra vinjettmelodin till nämnda serie:

Look around you. There are many things to see, that some would say, could never be.

De orden har dessvärre fått en ny, skrämmande innebörd. (Men det är inte programmets producent som har skrivit den låten, och ingen skugga faller över någon annan inblandad.) I de lugnaste vatten gömmer sig de fulaste fiskarna. Vem som helst kan vara den som har förstört någon annans liv.

Tystnad skadar.

Enter the Dreamland

(For a brief version in English, please see below.)

meresha_billboard

En tidigare release från Meresha. Utan tvekan har det gått riktigt bra!

Årets första inlägg. Inläggen kommer som alltid att komma med väldigt ojämna mellanrum, men bloggen är definitivt inte nedlagd. Märker att de saker jag bloggat om genom åren fortfarande dyker upp förvånansvärt högt i sökningarna på Google, så det gör att det faktiskt känns meningsfullt att blogga då och då.

Det här är i första hand en skrivblogg där jag har bloggat om skrivande. Att jag över huvud taget började skriva och blogga om skrivande kändes oväntat eftersom mitt stora intresse genom åren egentligen varit musik. Och det är i första hand musik som jag håller på med idag. De stora problemen med minnet som jag drabbats av gör det svårt att skriva (och tyvärr till viss del även att läsa). Jag har svårt att hålla ett helt världsbygge i minnet. Musik är betydligt enklare på det sättet. Där behöver man inte komma ihåg något världsbygge, utan det räcker med att komma ihåg vilka toner som ingår i ett maj7-ackord. Jag gör en del musik, men allt hamnar tills vidare i byrålådan i väntan på bättre tider.

Vad handlar då det här inlägget om? Jo, EP:n Enter the Dreamland av den talangfulla artisten, stjärnskottet och utomjordings-fanatikern (!) Meresha, stationerad i Florida, som så gärna ville att jag skulle skriva en recension på svenska av hennes senaste verk, och en sådan begäran tackar man ju inte nej till. Särskilt inte då Enter the Dreamland, som finns tillgängligt för förköp från och med 12 juni och släpps till allmänheten den 23 juni, är ett riktigt bra verk. Jag fick möjlighet att lyssna på de fem låtarna i förväg. Meresha är ett stort namn på indiescenen. Hennes musik har legat på den amerikanska Billboardlistans topp 40 tre gånger, spelats på MTV, och hon utnämndes i december 2016 som ”the #6 emerging artist globally” av nämnda Billboard.

Vad är det då för typ av musik det handlar om? Det här är pop/soul/r’n’b i samma anda som Whitney Houston och Natalie Cole, två gamla hjältinnor vars arv Meresha för vidare. Hon nämner namn som Robert Plant och Freddie Mercury som sina förebilder. Soundet är elektroniskt, men låter aldrig för ett ögonblick stelt eller monotont. Elektronisk musik blir vad man gör det till, och den unga multi-instrumentalisten får det verkligen att låta levande. Spåren av 80-talet vävs in i ljudbilden på ett snyggt sätt och låter aldrig daterat utan det låter helt igenom 2017. EP:n är utan tvekan ett ambitiöst projekt som engagerat den världskända masteringsteknikern Emily Lazar (känd bland annat för sina arbeten med David Bowie och Paul McCartney). Det råder ingen tvekan om att Meresha är en artist som siktar högt.

Om man möjligtvis ska komma med någon form av konstruktiv kritik så har hon valt att inleda EP:n med det svagaste spåret, titellåten låter aldrig hennes röst komma till sin rätt utan den drunknar lite grann i musiken. Andra låten, Stardust, kommer däremot att åka raka vägen in på min spellista på Spotify när den blir tillgänglig där. Väldigt catchy och enligt min mening den starkaste låten. Tredje låten, Jungle Potion, borde enligt min mening ha varit öppningsspår, för där får sången spela huvudrollen. De två följande låtarna heter Violet Night och Lights Out och utgör en stark avslutning. Allt som allt är detta ett fantastiskt hantverk som kan rekommenderas till alla musikälskare. Meresha kommer att bli stor!

* * *

The talented Florida based, alien loving (!) up and coming musical artist Meresha asked me to write a review in Swedish of her upcoming EP, and you don’t turn down an inquiry like that, especially not since Enter the Dreamland, which is available for pre-sale on June 12 and to the public on June 23, is an amazing piece of work. I was given the opportunity to preview the five songs. Meresha is a huge name on the indie music scene. Her songs landed on Top 40 Billboard charts 3 times while her videos have been played on MTV properties. In December 2016 Billboard named her the #6 emerging artist globally.

So what kind of music are we talking about? This is is pop/soul/r’n’b in the vein of Whitney Houston and Natalie Cole, two heroines whose legacy Meresha carries on. She says she’s been influenced by artists like Robert Plant och Freddie Mercury. The sound is electronic, but never gets stiff or monotonous. Electronic music gets what you make from it, and this young multi instrumentalist makes it sound organic and alive. Some traces of 80’s retro are nicely incorporated into the music, but it never sounds dated but sounds like 2017 all the way. This is without a doubt an ambitious project which involves world renowned mastering engineer Emily Lazar (known for her work with David Bowie and Paul McCartney, among others). You surely can tell this is an artist with high ambitions.

If you were to name some constructive criticism she has chosen the weakest song as the opening track. The title song doesn’t really bring justice to her vocals but drowns it out a bit. The second song, Stardust, however, goes straight into my Spotify playlist once it becomes available. Really catchy and in my opinion the best song. The third song, Jungle Potion, should have been the opening song had I decided, cause it really showcases her beautiful voice. The two following songs are Violet Night and Lights Out and makes a great ending to the EP. Altogether this is an excellent piece of work that can be recommended to just any music lover. Meresha is going to make it big!