Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Senaste

Tystnad skadar

dtg_171019

Vad har bilden ovan med saken att göra? Jag kommer till det.

Ingen kan ha missat den vällovliga #MeToo-kampanjen. Även om jag mycket väl visste hur utbrett det hemska som händer faktiskt är kom det som en chock för mig när jag såg hur många av mina följare på Twitter som faktiskt hade historier att berätta. Det gjorde mig verkligen ledsen. Det är verkligen en sjuk värld vi lever i. Det är vedervärdigt bortom alla gränser att det finns människor som anser sig ha rätten att skada andra människor, ha rätten till andra människors kroppar. Och att det i många fall handlar om människor med maktpositioner, det är så äckligt att det inte finns ord för det! Att bland annat en av landets mest högprofilerade opinionsbildare och en av landets mest välkända medieprofiler har utpekats på goda grunder visar på precis allting som är fel i samhället. Har man makt och status klarar man sig alltid undan. Det går i alla fall emot allt som jag någonsin stått för.

Jag har inte använt hashtagen #MeToo, för jag anser inte att den ska brukas av personer som bara vill skriva hur otroligt fel det hela är. Det är inte det den är till för. Den är till för personer som verkligen har saker att berätta. Vi andra har som skyldighet att 365/366 dagar om året se till att ingen någonsin kommer undan med att skada någon annan. Det ska inte behövas några särskilda hashtags för det, det är vår skyldighet som medmänniskor!

Tyvärr kunde jag ha varit en av alla dem som haft historier att berätta. Bollnäs 1999 och Falun 2003. Det som räddade mig var det faktum att jag är kille. Det som hände i Falun 2003 var särskilt otäckt. Jag hade varit på Statoil i andra änden av stan en sen natt och handlat. På väg hem hör jag hur två personer (två unga killar, skulle det visa sig) springer ikapp mig. Jag reagerade inte så mycket på det, förrän den ena av dem stirrar på mig och utbrister ”Fan, det är ju en kille!”, varpå de båda snabbt försvinner. På grund av mitt långa, röda hår blev jag ofta misstagen för att vara tjej på den tiden. Vad som hade hänt om jag inte varit kille vill jag inte tänka på. (Incidenten i Bollnäs var av liknande art, men det hade blivit värst för gubben själv om han försökt sig på något.) Det är inga upplevelser som (enligt min mening) platsar under #MeToo, men det gav mig en skrämmande inblick i vad som kunde ha hänt.

Var kommer då bilden i inläggets början in i sammanhanget? Jag satt häromkvällen och gjorde research inför årets NaNoWriMo-projekt. Årets roman har titeln Hjältars tysta avsked och kommer att bli en mycket mörk historia som handlar om vad som händer när två olika folk inte längre kan leva sida vid sida i samma rike. Jag gjorde bland annat research på krigsbrott, folkmord och etnisk rensning. Det var lärorikt, det är sånt som egentligen alla människor borde ha insikt i, men det var skrämmande som själva tusan. För att inte riskera att drabbas av fler mardrömmar än nödvändigt bestämde jag mig för att ta till en gammal beprövad strategi, att titta på någonting riktigt oskyldigt för att skingra tankarna. Vad kan vara mer oskyldigt än David the Gnome (även känd som Nya äventyr i tomteskogen), den alldeles fantastiska tecknade spanska 80-talsserien med det viktiga budskapet att man inte nödvändigtvis är bättre för att man är större? Med den senaste tidens händelser i åtanke, hur otroligt fel känns det inte att se namnet på en av världshistoriens äckligaste människor mot en bakgrund av de tre hararna som är vänner till gnomen David …? (Men jag hoppas innerligt att detta inte kommer att solka ned minnet av den helt fantastiska serien.)

För att citera första strofen ur den mycket vackra vinjettmelodin till nämnda serie:

Look around you. There are many things to see, that some would say, could never be.

De orden har dessvärre fått en ny, skrämmande innebörd. (Men det är inte programmets producent som har skrivit den låten, och ingen skugga faller över någon annan inblandad.) I de lugnaste vatten gömmer sig de fulaste fiskarna. Vem som helst kan vara den som har förstört någon annans liv.

Tystnad skadar.

Annonser

Enter the Dreamland

(For a brief version in English, please see below.)

meresha_billboard

En tidigare release från Meresha. Utan tvekan har det gått riktigt bra!

Årets första inlägg. Inläggen kommer som alltid att komma med väldigt ojämna mellanrum, men bloggen är definitivt inte nedlagd. Märker att de saker jag bloggat om genom åren fortfarande dyker upp förvånansvärt högt i sökningarna på Google, så det gör att det faktiskt känns meningsfullt att blogga då och då.

Det här är i första hand en skrivblogg där jag har bloggat om skrivande. Att jag över huvud taget började skriva och blogga om skrivande kändes oväntat eftersom mitt stora intresse genom åren egentligen varit musik. Och det är i första hand musik som jag håller på med idag. De stora problemen med minnet som jag drabbats av gör det svårt att skriva (och tyvärr till viss del även att läsa). Jag har svårt att hålla ett helt världsbygge i minnet. Musik är betydligt enklare på det sättet. Där behöver man inte komma ihåg något världsbygge, utan det räcker med att komma ihåg vilka toner som ingår i ett maj7-ackord. Jag gör en del musik, men allt hamnar tills vidare i byrålådan i väntan på bättre tider.

Vad handlar då det här inlägget om? Jo, EP:n Enter the Dreamland av den talangfulla artisten, stjärnskottet och utomjordings-fanatikern (!) Meresha, stationerad i Florida, som så gärna ville att jag skulle skriva en recension på svenska av hennes senaste verk, och en sådan begäran tackar man ju inte nej till. Särskilt inte då Enter the Dreamland, som finns tillgängligt för förköp från och med 12 juni och släpps till allmänheten den 23 juni, är ett riktigt bra verk. Jag fick möjlighet att lyssna på de fem låtarna i förväg. Meresha är ett stort namn på indiescenen. Hennes musik har legat på den amerikanska Billboardlistans topp 40 tre gånger, spelats på MTV, och hon utnämndes i december 2016 som ”the #6 emerging artist globally” av nämnda Billboard.

Vad är det då för typ av musik det handlar om? Det här är pop/soul/r’n’b i samma anda som Whitney Houston och Natalie Cole, två gamla hjältinnor vars arv Meresha för vidare. Hon nämner namn som Robert Plant och Freddie Mercury som sina förebilder. Soundet är elektroniskt, men låter aldrig för ett ögonblick stelt eller monotont. Elektronisk musik blir vad man gör det till, och den unga multi-instrumentalisten får det verkligen att låta levande. Spåren av 80-talet vävs in i ljudbilden på ett snyggt sätt och låter aldrig daterat utan det låter helt igenom 2017. EP:n är utan tvekan ett ambitiöst projekt som engagerat den världskända masteringsteknikern Emily Lazar (känd bland annat för sina arbeten med David Bowie och Paul McCartney). Det råder ingen tvekan om att Meresha är en artist som siktar högt.

Om man möjligtvis ska komma med någon form av konstruktiv kritik så har hon valt att inleda EP:n med det svagaste spåret, titellåten låter aldrig hennes röst komma till sin rätt utan den drunknar lite grann i musiken. Andra låten, Stardust, kommer däremot att åka raka vägen in på min spellista på Spotify när den blir tillgänglig där. Väldigt catchy och enligt min mening den starkaste låten. Tredje låten, Jungle Potion, borde enligt min mening ha varit öppningsspår, för där får sången spela huvudrollen. De två följande låtarna heter Violet Night och Lights Out och utgör en stark avslutning. Allt som allt är detta ett fantastiskt hantverk som kan rekommenderas till alla musikälskare. Meresha kommer att bli stor!

* * *

The talented Florida based, alien loving (!) up and coming musical artist Meresha asked me to write a review in Swedish of her upcoming EP, and you don’t turn down an inquiry like that, especially not since Enter the Dreamland, which is available for pre-sale on June 12 and to the public on June 23, is an amazing piece of work. I was given the opportunity to preview the five songs. Meresha is a huge name on the indie music scene. Her songs landed on Top 40 Billboard charts 3 times while her videos have been played on MTV properties. In December 2016 Billboard named her the #6 emerging artist globally.

So what kind of music are we talking about? This is is pop/soul/r’n’b in the vein of Whitney Houston and Natalie Cole, two heroines whose legacy Meresha carries on. She says she’s been influenced by artists like Robert Plant och Freddie Mercury.  The sound is electronic, but never gets stiff or monotonous. Electronic music gets what you make from it, and this young multi instrumentalist makes it sound organic and alive. Some traces of 80’s retro are nicely incorporated into the music, but it never sounds dated but sounds like 2017 all the way. This is without a doubt an ambitious project which involves world renowned mastering engineer Emily Lazar (known for her work with David Bowie and Paul McCartney, among others). You surely can tell this is an artist with high ambitions.

If you were to name some constructive criticism she has chosen the weakest song as the opening track. The title song doesn’t really bring justice to her vocals but drowns it out a bit. The second song, Stardust, however, goes straight into my Spotify playlist once it becomes available. Really catchy and in my opinion the best song. The third song, Jungle Potion, should have been the opening song had I decided, cause it really showcases her beautiful voice. The two following songs are Violet Night and Lights Out and makes a great ending to the EP. Altogether this is an excellent piece of work that can be recommended to just any music lover. Meresha is going to make it big!

Otacksam kändis

ab_161228

Aftonbladet 28 december 2016

Lika självklart som regn på midsommarafton kommer den här bloggen att uppdateras med jämna mellanrum för att knäppa otacksamma kändisar på näsan. Den här gången är det Jocke Berg från Kent som lyckats reta upp mig (texten ovan kommer härifrån). Stackars Jocke, som glidit fram genom livet på en räkmacka, är stenrik och reservationslöst har hyllats för allt han någonsin gjort, reagerar på följande vis när saker och ting för ovanlighetens skull går honom emot. Stackars Jocke. Vad trodde han att han skulle bli som sångare i ett band som en gång i tiden hade storstilade planer på en världskarriär? Anonym …? Nä du Jocke, så fungerar det faktiskt inte. Väljer man att bli rockstjärna kommer det en hel del saker på köpet som man inte kan försöka låtsas som att man inte var införstådd med. Man har alltid alternativet att inte bli kändis. Men vi här nere på botten, som har mycket månad kvar i slutet av pengarna, lider verkligen med dig.

Verkligen.

Norrländskor får inte spela Astrid!

expressen_161001

Expressen 1 oktober 2016

Det här var bland det knäppaste jag hört. Filmbolaget Nordisk Film planerar att göra en långfilm om Astrid Lindgrens liv, men de har väldigt specifika krav på vem som ska spela henne. Norrländskor göre sig icke besvär på castingen! Jag begriper inte alls varför en norrländska inte skulle kunna spela henne. De allra flesta skådespelare klarar med lätthet av att ändra sin dialekt, om nu det är problemet. Att en skådespelare är bosatt i landets norra ände (till skillnad från dess södra) borde heller inte vara några problem rent logistikmässigt, så vad är egentligen problemet …?

Det är lätt att skratta åt det här, men tänk efter en gång till. Vill vi verkligen bedöma människor utifrån deras ursprung? Det här är rent horribelt och skulle aldrig accepteras i något annat sammanhang. Sådant ska inte behöva ske på den här sidan medeltiden!

När vi ändå är inne på ämnet förtjänar det att nämnas hur jag fick reda på hennes bortgång. Beskedet kom mitt under en föreläsning i bildproduktion på Högskolan Dalarna i Falun. Våran lärare hade en gång arbetat tillsammans med Astrid Lindgren, och då alla vi närvarande utan tvekan hade en relation till allt som Astrid skapat föreslog jag att vi skulle ha en tyst minut, vilket också skedde. Det var en fin stund. Att Nordisk Film däremot försöker solka ned minnet av Astrid genom sitt konstiga urval av hoppfulla skådespelartalanger är mindre fint. Då Astrid hämtade en hel drös av namnen i Ronja Rövardotter från olika platser i Lappland tror jag inte att hon skulle ha några problem med att en norrländsk skådespelerska provfilmar för rollen som henne.

Ni skrattar åt fel sak!

Ni har nog alla hört talas om det, antingen läst det på Twitter eller i kvällstidningarna, J.K. Rowlings refuseringsbrev när hon försökte få sin deckare Gökens rop antagen under pseudonymen Robert Galbraith. En hel värld sitter och skrattar åt att en förlagsredaktör bad henne att gå en kurs i skrivande. Hur klantigt påpekandet än var så skrattar ni åt fel sak.

När bokens första upplaga släpptes sålde den inget vidare. Men så snart den okände Robert Galbraiths rätta identitet avslöjades steg boken från plats #4709 till #1 på Amazons försäljningslista. Plötsligt hyllades boken av en hel värld. Exakt samma bok som strax innan var Amazons 4709:e bäst säljande bok. Det är inte förlagsredaktörerna som refuserade den som ni ska skratta åt, utan er själva. Alla som inte brydde sig det minsta om Robert Galbraith har anledning att sätta skrattet i halsen. När boken steg 4708 placeringar på försäljningslistan var det inte för att folk ville läsa Robert Galbraith, de ville läsa J.K. Rowling! I mina ögon är det en av de pinsammaste händelserna i litteraturhistorien. Det visar precis hur personfixerade vi är. Alla älskar J.K. Rowling, men det hon skriver verkar vara mindre viktigt.

Det är boken som ska läsas, inte författaren!

Varför pissa på de svagaste?

kadhammar_160207

Peter Kadhammar i Aftonbladet den 7 februari 2016

Det där var ju inte särskilt trevligt skrivet av Aftonbladets Peter Kadhammar i den här artikeln. Man tillhör alltså ”de gamla vanliga … socialfallen” om man befinner sig i en så pass svår livssituation att ens enda utväg är att vända sig till den kommunala socialförvaltningen. Vad är det egentligen för människosyn?

Jag kan garantera att Kadhammar många gånger under sin karriär har suttit och fikat tillsammans med kollegor som någon gång under sitt liv tvingats ta hjälp av socialen för att överleva. Det är inte så att de som någon gång tvingats ta hjälp av dem är konstiga människor som själva har orsakat sin situation. Det är helt normala människor som under kortare eller längre tid hamnat i en livskris. Människor som behöver stöd under en period för att förhoppningsvis i ett senare skede klara sig på egen hand. Människor som är extremt sårbara och de absolut mest utsatta i samhället. Det är ingenting som ger en välmående journalist med stora journalistpriset under bältet rätt att svänga sig med sådana uttryck. Det är verkligen att pissa på de svagaste och mest utsatta personerna i samhället.

Man kunde tro att journalister stod på de svagas sida.

Alla har rätt till konfidentiell sjukvård!

Expressen 29 maj 2015

Expressen 29 maj 2015

Texten ovan kommer från den här artikeln som publicerades på Expressens hemsida den 29 maj 2015. Jag tycker att det är bedrövligt. Att Tim ”Avicii” Bergling är offentlig person innebär inte att hans sjukjournal på något sätt är offentlig, och han har rätt att få sjukvård på samma villkor som alla andra människor. Sjukvårdspersonal har tystnadsplikt, och kontakter med vården ska omgärdas av sekretess. Ingen människa ska behöva hängas ut i medierna för att man sökt vård. Vilken människa som helst kan behöva vård när man minst anar, och då vill man att den vårdkontakten ska hållas inom en mycket liten krets.

Uppgifterna kunde ha varit rimliga att publicera utifrån allmänintresse om de hade kommit från Avicii själv, men nu hänvisar man till ett anonymt ögonvittne. Det här är inte okej! Att någon har sett en offentlig person i ett väntrum eller i en sjuksal innebär inte att det är okej för medierna att skriva om det (annat än om berörd person själv gått ut med uppgifterna). I det här fallet har Avicii och hans representanter valt att inte kommentera det hela, vilket gör att det hela för mig framstår som ett ordentligt övertramp.

Skulle du själv vilja att tidningarna skrev om dina kontakter med vården …?