Gott nytt år!
Gott nytt år allihop! Låt oss hoppas att 2012 blir ett bra år för oss alla. Mer fantasy och mindre deckare, är min främsta förhoppning.
Bjuder på en länk till Happy New Year av ABBA. Är egentligen inte så förtjust i ABBA, men någon bättre nyårslåt än den här känner jag faktiskt inte till.
StoryBox Revisited
Det här inlägget kommer att handla om StoryBox, ett program som jag använt under en längre tid och verkligen hoppas att fler kommer att upptäcka.
Den första frågan man ställer sig är givetvis vad det är för något? I korthet kan det beskrivas som ett program som specialanpassats för romanskrivande. Till skillnad från andra ordbehandlingsprogram hjälper det dig att hålla koll på olika kapitel, olika karaktärer, olika platser m.m, vilket gör att man slipper krånglet med att ha flera olika filer öppna för att hålla reda på alla detaljer. Varje karaktär får ett eget dokument som samlas under rubriken characters (som enkelt går att döpa om till karaktärer, om man så vill). Där kan man fylla i alla data som är viktiga att hålla reda på och som man snabbt behöver komma åt under arbetet. Alla anteckningar är enkla att nå medan man har sin text uppe, vilket gör att man slipper växla mellan olika filer (vilket är en ganska förhatlig syssla medan man sitter och försöker skriva).
(Klicka på bilderna för att se dem i full storlek!)
Programmet är späckat med andra användbara funktioner. Du kan exempelvis ange hur långt du siktar på att manuskriptet ska bli och se hur långt du har kvar, och du kan ange hur många ord du siktar på att skriva per dag, och se hur du ligger till även där. För varje kapitel kan du även ange status, exempelvis om kapitlet är första utkastet eller helt färdigt. Du kan skapa en checklista över vilka korrigeringar som behöver göras i manuset, och sedan bocka av dem. Dessutom finns en mycket användbar storyboard i form av ”post-it lappar” där man kan planera varje kapitel, och (om så behövs) enkelt flytta om dem! En annan funktion som jag tycker om är fullskärmsläget, där man bara har texten och det allra nödvändigaste framme på skärmen, dessutom med vit text mot svart bakgrund (vilket åtminstone jag upplever som mycket skonsamt för ögonen).
Bland det absolut bästa med programmet är dock Mark Fassett, killen som utvecklar det (även fantasyförfattare). Han är mycket aktiv på Twitter och tar tacksamt emot förslag på förbättringar. Jag efterfrågade en gång en funktion för att skapa flera manus inom samma projekt (vilket vore användbart för den som skriver serier). Det dröjde bara några dagar så fanns den funktionen i programmet! (Hur ofta händer det …?) Mark är mycket snabb med nya uppdateringar om något visar sig krångla i en föregående uppdatering (vilket jag dock sällan märkt av). De nya uppdateringarna går dock mycket snabbt och smidigt att installera.
En ytterligare funktion som är mycket användbar och värd att nämna är att programmet kan användas för att exportera e-böcker i epub-formatet out of the box! All nödvändig meta-data (som exempelvis omslag och eventuellt ISBN-nummer) går att lägga till. För den som eventuellt vill slutföra manuset i något annat program går hela projektet att exportera som rtf-filer, vilka går att öppna i alla ordbehandlingsprogram (eftersom programmet dessvärre saknar stavningskontroll på andra språk än engelska kan det bli nödvändigt om man skriver på svenska).
Finns det inga nackdelar? frågar man sig förstås. Den största nackdelen som jag upplever är att programmet tar lång tid att starta (även med en snabb dator) och att meddelandet ”Svarar inte” som man i regel får upp känns ganska oroväckande. Men, programmet startar alltid så småningom, och jag har aldrig varit med om att det kraschat. Dessutom sparar det automatiskt så snart inget skrivits inom två sekunder. En annan nackdel är att det endast finns på engelska och att det har en viss inlärningskurva. Den som inte är van vid programmet riskerar att bli avskräckt av alla menyer och ikoner, men man lär sig snabbt. Programmet är mycket logiskt uppbyggt. En nackdel är dock att det endast finns för Windows.
StoryBox är så kallad obegränsad shareware. Om man använder det i mer än 30 dagar uppmanas man att köpa det, men det är ingen nödvändighet. Det enda som händer är att man möts av uppmaningar att köpa programmet när man startar upp det och i menyerna. Programmets hemsida uppger att det är gratis att testa och använda så länge man vill. Kostnaden på $34,95 är dock inte särskilt stor om man tycker om programmet (motsvarar ungefär 240 SEK enligt dagens växelkurs).
Två e-böcker, 49 kronor styck!
Tycker att Ditos erbjudande om att köpa två e-böcker för 49 kronor styck är värt att uppmärksammas. Hur ofta kan man köpa nya och aktuella böcker för en sån låg summa? De har de senaste storsäljande deckarna, men lyckligtvis är deras sortiment bredare än så. Förhoppningsvis kommer det låta priset att få fler att upptäcka hur enkelt och smidigt det faktiskt är med e-böcker!
Övertydlig eller undertydlig?
Jag vet inte hur många av er som har spelat det relativt nyutkomna tv-spelet Legend of Zelda: Skyward Sword. Det är på det stora hela ett mycket bra och väl genomtänkt spel, men har en del brister i storyn och framför allt på det sättet den berättas. Hjälten Link har i spelet fått en ny sidekick, en mystisk blå varelse vid namn Fi, som verkar ha till främsta uppgift att påpeka sånt som spelaren redan vet eller själv kan räkna ut. Spelets berättande är helt enkelt övertydligt. Samma fenomen förekommer även i böcker. Jag kan givetvis inte genom det här inlägget en gång för alla säga hur det borde vara, men det här är min syn på saken.
Att vara undertydlig (jag vet att det ordet egentligen inte finns, men eftersom ni alla förstår vad jag menar så använder jag det ändå) är heller inte alltid så bra. Att låta läsaren själv behöva räkna ut somliga saker kan bli fel. Risken finns att läsaren tolkar berättelsen fel, och det är ju faktiskt författaren som ska berätta, inte läsaren! Som med så mycket annat är det inte extremfallen som blir bäst, det bästa är när man hittar ett mellanläge mellan de båda ytterligheterna.
Det finns ingen anledning att påpeka det som är alldeles uppenbart, men samtidigt är det inte säkert att allting är så uppenbart. Somliga tycker att det är fel att använda adverb som påpekar hur någon säger något, att det istället ska framgå genom replikerna. Men det är långt ifrån alltid tydligt. Hur kan man, exempelvis, vara säker på att någon inte är ironisk? Det är ofrånkomligt att det genom texten inte går att höra hur en replik uttalas, som man ju hör när man talar med varandra i vardagen. Det var de vanligen förekommande missförstånden i de tidiga kommunikationerna över internet som gjorde att smileyn uppfanns i början av 80-talet, på det viset minskade risken att jobbiga missförstånd uppstod. I prosa använder man dock (tack och lov) inte smileys, men då måste man använda andra sätt att hantera den risk för missförstånd som riskerar att uppstå.
Det här är den typen av fel av problem som kan vara svåra att upptäcka i sin egen text. Om man inte har möjlighet att ta hjälp av någon annan för korrekturläsning är det en bra idé att låta texten vila så pass länge att man kan se den med nya ögon. Då blir det förhoppningsvis enklare att finna en bra balans mellan övertydlig och undertydlig.
Om att drömma
Diskbänksrealism är nog, tillsammans med deckare, det absolut värsta jag vet, men en bok som jag ändå tycker är värd att uppmärksamma är Wrestlarna av Viktor Johansson. Dess bärande tema är de problem som dagens ungdomar möter när de ska försöka ta sig ut på arbetsmarknaden. Jag har inte läst boken i fråga, men i den här intervjun i DN tar Johansson upp en del frågeställningar som onekligen känns intressanta att diskutera. Citatet nedan kommer från artikeln:
Min bok handlar i grunden om förminskningen och förnedringen som unga kreativa människor möter på väg ut i arbetslivet. Alltså tänk dig själv, att komma [till Arbetsförmedlingen] och säga att man vill vara … poet!
Det är antagligen en dröm för de flesta av oss att kunna försörja sig på sitt skrivande, så är det även för mig. Men, jag tror tyvärr att vi alla måste förlika oss med att om inte det vi skriver inbringar tillräckligt mycket pengar så måste vi ha något annat sätt att försörja oss. Det brukar sägas att 1 av 3 drömmer om att skriva en bok, men jag tror att de flesta av oss håller med om att 1 av 3 inte kan försörja sig som författare. Det skulle krävas att bokmarknaden var avsevärt mycket större än den faktiskt är.
Det är få förunnade att ha ett arbete där den kreativa förmågan som många av oss har helt tas tillvara, jag är rädd att det är en del av livet. Men det är viktigt att ha drömmar, för utan drömmar har man ingenting. Det är viktigt att kunna drömma om att vara en av de fåtaliga som faktiskt kan försörja sig på sitt skrivande. Den drömmen har som sagt även jag. Att kunna försörja mig på min musik och/eller skrivande är en dröm jag haft länge, men jag har sedan länge tvingat mig att inse att den sannolikt aldrig kommer att besannas. Livet går faktiskt vidare ändå, och drömmen bär jag fortfarande med mig.
Grammatikdagen – 3 februari 2012
Grammatik är kanske inte det roligaste ens för oss som älskar att skriva. För mig är det litet grann av ett nödvändigt ont: Jag är noga med att det blir rätt, men för den delen är det inte särskilt kul. Grammatikdagen, den 3 februari, är ett initiativ som tagits av Språkkonsulterna och Svensklärarföreningen för att öka intresset och den allmänna förståelsen för grammatiken. Med kunskap i grammatik blir man språkligt medveten, och då når man fram bättre med sitt budskap, är ett av argumenten som förs fram i pressmeddelandet som skickats ut med anledning av temadagens instiftande. Det är svårt att säga emot det, jag tror att den allmänna toleransen för språk och skrivfel i texter är ganska låg. Ett grammatiskt fel riskerar att orsaka att det budskap man försöker föra fram går mottagaren helt förbi.
Tanken är att Grammatikdagen ska vara en landsomfattande händelse, som även kommer att uppmärksammas utanför skolorna. På Kulturhuset i Stockholm ordnas en heldag med föreläsningar av kända språkvetare, som är öppen för allmänheten.
Ett utdrag ur Eldskungen
I dagens inlägg kommer ett utdrag ur min andra fantasyserie, Eldskungen!
—
”Hade det funnits någon rättvisa i världen hade jag haft de krafter som du har”, förklarade den gamle mannen ilsket.
”På vilket sätt är det rättvisa?” frågade Tarin.
”Jag kunde ha räddat Kiona.”
”Jag sade ju att jag kanske kunnat göra det, om jag bara fått veta att hon behövde hjälp. På vilket sätt är hon sjuk?”
”Hon är svag och orkeslös.” Magisterns svar var uppenbarligen något motvilligt. ”Hennes muskler förtvinar. Sakta men säkert blir hon allt sämre och sämre. Jag är rädd att hon en dag kommer att gå samma öde till mötes som hennes mor gjorde.”
”Och ändå vill du inte att jag ska försöka hjälpa henne?”
”Du har inte gjort annat än att försöka motarbeta mig, mig och dem jag tror på.”
”Tycker du att det är konstigt att jag inte vill att en magiker ska ägna sig åt maktspel? Och tycker du att det är konstigt att jag inte tycker att Jetnors eldregn är någon bra idé?”
”Du vet alldeles för lite”, muttrade den gamle mannen.
”Innerst inne vill du att bara de som är starka ska få leva. Det plågar dig dock att ditt barnbarn lider av en svår sjukdom och inte passar in i eldskungens nya värld. Du är bitter för att du inte besitter de krafter som behövs för att göra henne frisk. Därför försöker du använda dig utav utpressning istället för att resonera förnuftigt. Du räddade mig undan lågorna bara för att ha ett påtryckningsmedel mot Wazo.”
”Nästan rätt”, svarade Zastor, med rösten fylld av tillbakahållen ilska, ”jag är inte bitter och jag saknar inte krafter. Hennes sjukdom kan inte botas av någon magikers kraft. Endast i eldskungens nya värld kan hon bli frisk, varken du eller jag kan ordna den saken.”
”Så du tycker att det är bättre att Kiona får dö utan att jag ens har fått en chans att rädda henne? Du har inte varit snäll mot Adeline heller. Jag är övertygad om Kiona är en lika fin människa som hon. Du är inte rädd för att göra andra människor illa, Zastor, men det har du i och för sig aldrig varit.”
”Jag tror att det är bättre att du får återgå till magiska sömn nu”, muttrade den gamle mannen.
”Det gör mig inget”, svarade Tarin oberört. ”Det är inte du eller jag som förlorar på det här, bara Kiona, ditt barnbarn.” Med detta sagt gled den unge mannen återigen in i dimmorna av sin magiska sömn. Det här spelar ingen roll, tänkte magikern innan han slukades av den illasinnade magisterns magi. Det är inte sådant här som en magiker ska syssla med. Det kommer du också att förstå en dag.
Ett utdrag ur Det magiska förbundet
I dagens inlägg tänkte jag helt enkelt bjuda på ett utdrag ur första delen av Det magiska förbundet, håll till godo!
—
Prinsessan Novalie tog försiktigt hans hand och höll den i sin. Elio kände sig alldeles varm inombords, samtidigt som han kände hur hans hjärta började slå allt snabbare och han nästan fick litet svårt att andas. Tiden som han fick tillbringa tillsammans med henne var den verkliga ljusglimten i hans tillvaro. Han önskade alltid att han hade möjlighet att träffa henne oftare.
”Vet du någonting om hur din mor såg ut?” frågade prinsessan.
”Innan hon begravdes såg översten till att en konstnär gjorde en målning som föreställde henne, som hon skulle ha sett ut om hon varit vid liv. Den hänger på mitt rum. Det är den enda anknytning jag har till henne. Det känns konstigt, på något sätt.”
Elio vände blicken ned i golvet och kände hur tårarna plötsligt började bränna bakom ögonlocken.
”Jag vet inte vad min mamma hette, vem hon var, varifrån hon kom, och framför allt vet jag inte vem det var som dödade henne, eller varför. Det måste ha funnits en särskild anledning till att hon inte fick leva, och jag lovar att jag inte kommer att ge upp förrän jag har tagit reda på vad som hände.”
Prinsessan såg tårarna i Elios ögon och lade armen omkring honom för att ge honom tröst. Elio kände sig genast bättre till mods och slogs plötsligt av tanken att det fortfarande fanns mycket att kämpa för. Plötsligt kändes svärdet som han fått i födelsedagspresent som en väldigt fin gåva. Det skulle öppna en möjlighet för honom att dels vara en av dem som befriade Dianor, och dels kunde det hjälpa honom att ta reda på vad som hände hans mor.
”Jag kan inte bara stå vid sidan om och se på och hoppas att någon annan ska lösa Dianors problem. Jag tror att jag ska överväga att bli en soldat, trots allt.”
Prinsessan log försiktigt.
”Du gör helt rätt, Elio. Alla vägar till förändring börjar hos dig och mig. Du kommer att bli en skicklig krigare, det är jag säker på. Jag vet att det inte är din högsta dröm, men det betyder ändå inte att du inte kan lyckas. Att ha en stark vilja är det allra viktigaste, så brukar min far alltid säga.”
De satt tysta en lång stund bredvid varandra. Elden i den öppna spisen hade falnat till glöd, men värmde ännu. Det var då prinsessan plötsligt flyttade sig närmare honom och lutade sitt huvud mot hans axel. Elio kände en varm, pirrande känsla inom sig, samtidigt som han blev oförklarligt nervös. Det var antagligen därför som den följande frågan verkade ställa sig själv.
”Hm, börjar inte du också bli trött?”
”Litet grann”, medgav prinsessan motvilligt. ”Det har varit en lång dag. Jag borde nog lägga mig nu. Du kan få sova i en av mina soffor om du vill? Du behöver inte gå ända tillbaka till ditt rum om du är trött.”
”Nej, det är ingen fara, jag sover nog i mitt eget rum”, svarade Elio reflexmässigt.
Prinsessan såg förvånat på honom, men protesterade inte. Elio kramade försiktigt hennes hand.
”Jag tror att det är du som var min födelsedagspresent”, förklarade han med darrande röst. ”Den här stunden med dig var nog trots allt den finaste på hela dagen.”
Prinsessan log glatt åt hans värmande ord. Hon såg försiktigt in i hans ögon och tänkte att det antagligen var det finaste hon någonsin fått höra. Sådana komplimanger var det alldeles för sällan hon fick. Elio kände sig dock genast knäsvag och vände blicken ned i golvet.
Vågade jag verkligen säga det där? tänkte han medan han på darrande ben tog sig ned för trappstegen. Han skämdes över att han inte vågat möta hennes blick. Denna tanke förföljde honom hela vägen tillbaka till sitt rum.
Jag hoppas verkligen att hon inte tog illa upp. Varför känner jag mig alltid så ängslig och nervös …?
God jul allihop!
God jul allihop! Tack för att ni läser min blogg och kommer med intressanta och tänkvärda kommentarer.
Hoppas att ni alla får en fin dag idag.
Bjuder på en länk till en av de bästa tolkningarna av min absoluta favoritjullåt, nämligen Jul, jul, strålande jul.
Jag är David Eddings!
Jag är egentligen ingen större entusiast av de ständiga webbtesterna, som verkar finnas överallt. Dock kunde jag inte låta bli att göra det här testet, som visar vilken fantasyförfattare jag är mest lik (när det gäller själva författarskapet, det vill säga, inte språkbruk och liknande). Svaret visade sig vara David Eddings (1931-2009). Inte helt oväntat och helt okej, det finns nog en del likheter mellan hans och mitt sätt att skriva, och jag har stor respekt för honom. Dessutom brukar hans böcker ofta vara de första fantasyböcker som de som är intresserade av fantasy kommer i kontakt med (då de är relativt lättillgängliga), och givetvis önskar jag ju att mina verk också skulle kunna öka intresset för fantasy.
Grattis! Du är obildad, våldsam, traditionell och cynisk, var det meddelande jag fick. Det stämmer säkert alltihop, förutom att jag inte tror att mina verk är särskilt våldsamma (annat än på vissa ställen, där de nog kan vara ganska grymma). Eftersom jag skriver för yngre läsare har jag medvetet tonat ned de våldsamma inslagen. Jag är heller inte ute efter att verka intellektuell, jag tycker att det är viktigare att bjuda på en spännande läsupplevelse. Det finns garanterat fantasyskribenter som är betydligt mer intellektuellt utmanande än jag. Dock är testet mycket välformulerat och välgenomtänkt, och det som kan verka elakt får sin naturliga förklaring. Att vara obildad innebär enligt testet att jag följer min egen smak snarare än att vara trendkänslig, och det stämmer absolut (är man trendkänslig skriver man över huvud taget inte fantasy, skulle jag vilja påstå …)
Traditionell blev jag eftersom jag är åt det hållet än experimentell, som är dess motsats. Det stämmer nog, för jag har aldrig påstått annat än att min fantasy är ganska traditionell och inget sätt att försöka uppfinna hjulet på nytt. Cynisk blev jag eftersom jag hade mer cyniska drag än romantiska. Det hela är dock mycket bra förklarat, och det som kan låta som rena elakheter får sin naturliga förklaring. Våldsam blev jag därför att jag inte drar mig för att skildra våld (vilket inte är så konstigt eftersom alla mina verk på olika sätt skildrar en kamp om frihet).
Jag fick även beskedet att jag har vissa likheter med J.R.R. Tolkien. Jag är inte särskilt insatt i hans författarskap, men det kan säkert också stämma. Det som förvånade mig mest var att min raka motsats är Tove Jansson. Jag läste i stort sett alla hennes böcker när jag var liten och hon har onekligen en del av förtjänsten i att jag intresserade mig för sagor och fantasy. Trodde faktiskt inte att jag var så olik henne. Den inte helt omisskännliga vemodiga tonen som kan anas på vissa ställen i mitt skrivande är nog till stora delar influerad av hennes verk.
(Tack till Lisa Rodebrand, som tipsade om testet!)
En tankeställare
Ibland får man sig oväntade tankeställare. Jag läste det här blogginlägget, skrivet av Kajsa Ingemarsson, där hon beskriver den kluvna känslan inför glädjen att ha kommit på en ny bokidé samtidigt som hon kommer att tänka på allt det negativa som är förknippat med att ge ut en bok. Jag citerar några rader från inlägget, som ganska väl beskriver vad det hela handlar om:
Men så kommer jag att tänka på allt det andra och då liksom svalnar lusten. Som kalla grötrester ställda i blöt.
Vad är då allt det andra? Hur mycket som helst. Avtalsförhandlingar, förlagskontakter, upplagesiffror, strategier, recensioner, media, intervjuer, journalister, kritiker, topplistor, förhoppningar, jämförelser, besvikelser, bedömningar och tyckanden …
Det var en intressant tankeställare för mig, som hela tiden varit ytterligt avundsjuk på alla författare med förlagskontrakt. Jag har nog i min enfald trott att allt blir frid och fröjd så fort ett förlag köper upp ens manus. Det kanske det blir för somliga, men jag blir mer och mer övertygad om att det inte skulle hjälpa mig. Fantasy är ingen genre som säljer några massupplagor, i alla fall inte här i Sverige. Hur kan jag vara säker på att ett förlag skulle vilja ge ut alla sju delarna av Det magiska förbundet? Tänk om första delen skulle fastna i ett kontrakt med ett förlag som inte vill ge ut resterande delar och jag sitter där med del 2-7 som jag inte vet vad jag ska göra av? Det vore en riktig mardrömssituation. Och hur skulle jag, som har sådana svårigheter med mitt tal på grund av min sjukdom, kunna göra intervjuer eller liknande marknadsföring? För den delen vet jag inte ens hur jag skulle klara av processen att redigera om mina manus, om ett eventuellt förlag skulle begära det. Bara en sån enkel sak skulle ställa till stora problem för mig.
Lusten att ge ut mina verk i egen regi har nog aldrig varit så stor. Men att starta ett eget förlag är heller ingen möjlighet. Jag har varken ork eller ekonomi till det. Det som jag hela tiden sett som det primära är att göra mina verk tillgängliga via elib, men utan eget förlag faller den möjligheten fullständigt. Möjligheten som finns kvar är att helt enkelt ge ut verken som e-böcker via min egen hemsida. Jag lär aldrig få möjligheten att kalla mig författare (eftersom det brukar krävas ett förlagskontrakt för att kunna kalla sig det), men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att alla som är intresserade har möjlighet att ta del av mina verk.
Dock tror jag ändå inte att allt är så enkelt som det framstår i Ingemarssons blogginlägg. Det finns ingen anledning att på något vis se ned på eller förakta medier och journalister. De är inget nödvändigt ont, det är dem som hjälper dig till framgång! På gott och ont är det dem som har förlagskontrakt som får uppmärksamhet i medierna, och som sedan säljer böcker och tjänar pengar. Det finns inga pengar i att ge ut en bok på egen hand, så länge man inte redan har fått ett genombrott på annat sätt. Och onekligen hade det varit en välbehövlig egoboost att kunna känna känslan av att man skapat ett verk som var så pass bra att ett förlag ville ta den ekonomiska risken att ge ut det. Men, det finns annat som är viktigt här i livet. I min värld är det viktigaste som skribent att skapa upplevelser för sina läsare.
När det roliga redan har hänt
En av mina favoritsysslor är att läsa bokrecensioner. Det är lärorikt för mig som aspirerande författare att ta del av de förtjänster och problem som recensenter lyfter fram i sina recensioner. Inte sällan får man en välbehövlig tankeställare och lyckas undvika att begå onödiga misstag. En företeelse som ofta lyfts fram i recensioner av fantasyböcker är att ”det roligaste/mest spännande har hänt redan innan bokens början”, det vill säga att det som fångar läsarens intresse endast skildras i form av enstaka tillbakablickar. Det är ett intressant och onödigt misstag.
Givetvis måste det finnas en bakgrundshistoria till allt som sker (boken börjar ju knappast med att världen skapas), men om bakgrundshistorien framstår som intressantare än det som faktiskt skildras, då har man onekligen gjort fel. En författares främsta uppgift är att hela tiden hålla läsarens intresse uppe. Om man som läsare får känslan av att det roliga ”redan har hänt” finns risken att man tröttnar. Som författare bör man försöka vara lika nyfiken som man hoppas att läsarna kommer att vara. Hur nyfiken blir man på en fest som redan har varit? Hur nyfiken är man på att höra någon räkna upp ett sammandrag av vilka som gjorde målen i VM-finalen i fotboll? Värt att ha i åtanke, tycker jag.
Det finns givetvis bakgrundshistorier till det som sker både i Det magiska förbundet och Eldskungen, men jag har hela tiden varit noga med att läsaren känner att han/hon får vara med om det som är mest spännande och mest intressant, och att det ska kännas som att ”historien skrivs” inför läsarens ögon. Som författare/skribent är ens läsare det viktigaste man har, det är viktigt att komma ihåg!
Excess lever vidare!
Nyheten om att Excess (de pyttesmå pockeböckerna som lanserades med en hausse från sina upphovsmän vars like världen aldrig skådat sedan den kortlivade ”världssensationen” Google Wave sjösattses härom året) faktiskt finns kvar gjorde åtminstone mig mycket förvånad. Pocketförlaget uppger att ”Efterfrågan på de nya böckerna i excess är över förväntan, flera av titlarna är slutsålda redan innan utgivningsdatumet!” Nu ges fem nya titlar ut. Jag är dock fortfarande inte det minsta imponerad, och att framhålla hur stort intresset för något är torde vara en ganska klassisk marknadsföringsstrategi.
Få produkter har lanserats med sådant buller och bång och superlativ från sina upphovsmän som just Excess. Sådant gör mig alltid misstänksam. Excess är varken särskilt nytänkande eller ”revolutionärt” (som det hette i Pocketförlagets tidigare pressmeddelande). Förlaget skriver att ”Läsning blir nu lättare och smidigare på både bussen och semesterresan”, och onekligen finns det en poäng i att lansera produkten med dessa ord, men det säger ingenting om varför man skulle köpa en Excess istället för en vanlig pocketbok, och definitivt inget om varför man skulle köpa vare sig en pocket eller Excess istället för en e-bok! Pocketbokens enda förtjänst gentemot e-boken är stryktåligheten, men jag anser att det är mycket dålig anledning till att köpa pocketböcker.
Jag tror att Excess är en produkt som starkt kommer att förknippas med 2011. De för onekligen tankarna till de elektriska skrivmaskinerna med display (där man kunde kontrolläsa texten innan den skrevs på pappret) som släpptes i samband med att skrivmaskinen gjorde sina sista dödsryckningar innan marknaden helt togs över av datorerna. Maken till meningslös produkt som marknadsförts med sådana överord som Excess har jag sällan varit med om. Och ännu har ingen förklaring givits till det mycket märkliga produktnamnet, som inte på något vis för tankarna till en enklare variant av en pocketbok.
Cirkeln som ljudbok!
Eftersom jag gärna slår ett slag för svensk fantasy tycker jag att det är värt att uppmärksamma att boken Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren nu finns som ljudbok inläst av skådespelaren Julia Dufvenius (känd från 90-talsserien Glappet) (källa). Vad som gör den här ljudboksutgåvan riktigt unik är att det faktiskt är väldigt sällan som svenska fantasyböcker blir till ljudböcker. (Det gäller för den delen fantasyböcker över huvud taget, om författaren inte heter Tolkien, Lewis eller Rowling.) Ljudbokshyllorna i landets alla affärer domineras av svenska deckare, så det känns som att Cirkeln kommer att vara en välbehövlig frisk fläkt i det sammanhanget.
Den tragiska förklaringen till att så pass få fantasyböcker blir ljudböcker är förstås att marknaden är alldeles för liten. Att producera en ljudbok är en kostsam och tidsödande process. Därför hoppas jag innerligt att Cirkeln säljer så pass bra att deckarna i framtiden kommer att få sällskap av fler fantasyljudböcker i hyllorna. Mankell, Marklund och Läckberg och deras deckarskrivande vänner behöver all konkurrens de kan få!
När man översätter rim
Jag har tidigare här på bloggen kritiserat användandet av rim, eftersom rim enligt min mening enbart känns krystade och konstiga, och där det ena ordet i rimparet ofelbart har valts ut enbart eftersom det rimmar på det andra ordet. Men det finns ytterligare en aspekt av det hela som jag aldrig berörde i mitt tidigare inlägg och som gör hela företeelsen ännu värre, och det är när rim översätts från ett språk till ett annat. Som exempel tänker jag ta det ryska verket Eugen Onegin av Aleksandr Pusjkin (1799-1837). I korthet kan sägas att verket är skrivet på rim enligt ett versmått som följs mycket strikt. Det finns tre svenska översättningar av verket, och jag tänker ta mig friheten att citera de fyra första raderna ur varje översättning:
Men var är hjälten? Hem att sofva, från balen trött och matt han far, då nyss vid trummans hvirflar dofva den stolta staden vaknat har. (Alfred Jensen 1889)
Onegin sömnig hemåt ilar från balen till sin säng så varm, och Petersburg, som aldrig vilar, har redan väckts av trummans larm. (Kjell Johansson 1999)
Onegin då? Hans ögon domnar, han går från bal till sängs direkt. Men Petersburg, som aldrig somnar, av trumslag har just blivit väckt. (Ulrik Franke 2010)
Jag tror att de flesta av er reagerar på ungefär samma sak som jag: Det känns ju knappt som att det är samma text som citeras! (Fenomenet är detsamma i resten av texten, men jag tyckte att det räckte med att citera fyra rader från varje version. Längre citat går att läsa här.) När man läser tre olika översatta varianter av Pusjkins text börjar man osökt fundera över vad det egentligen står i originalet! Det är dock få som behärskar ryska och kan läsa originaltexten. Många föredrar av oklar anledning att läsa litteratur som skrivits på engelska på originalspråket istället för i översatt version, men det fungerar sällan när det är fråga om andra språk. De som kan göra en jämförelse mellan översättning och original i det här fallet är relativt få.
Det här inlägget är inte på något sätt något angrepp mot översättare (däremot är den ett angrepp mot rim). Tvärtom, att vara översättare är ett mycket otacksamt arbete, för det verkar alltid finnas någon som kan deras arbete bättre än de själva, och få saker verkar uppröra så mycket som brister i översättningar (även om det är relativt små och mänskliga brister). Felet man har gjort är att man till varje pris försökt bevara originalets versmått och få översättningen att rimma på samma sätt. Det bästa hade varit att strunta i versmått och rim och istället försökt översätta den ryska texten så nära originalet som möjligt. Eftersom det är fråga om ett av den ryska litteraturens främsta verk, och mycket få av oss behärskar ryska, tror jag definitivt att det är mer värt att kunna ta del av vad Pusjkin faktiskt ville säga. Det historiska värdet av originaltexten borde vara viktigare än att skapa en svensk motsvarighet till den.
Saker som man inte tänker på
Jag läste den här listan över vilka som beviljades pengar från Sveriges författarfond i år. Fonden har säkert gjort ett bra val och skänkt pengarna till rätt personer (jag hade förstås inte sökt några eftersom jag inte har någon bok utgiven och därför inte är berättigad att söka). Dock var det en sak som genast slog mig. Jag kan skriva utan pengar från Sveriges författarfond, men jag kan inte skriva utan hälsa!
Med den milt sagt klena hälsa jag dras med klarar jag med nöd och näppe av att hålla den här bloggen igång, alla mina skrivprojekt har gått på ordentlig sparlåga det senaste året. Jag har prioriterat bloggandet, eftersom jag inte har någon nytta av att ge ut någonting om jag inte syns och ingen vet om att jag finns. Dessutom är bloggskrivandet betydligt mindre krävande än det skönlitterära skrivandet. Jag behöver ett stipendium som ger mig ork att skriva, ett stipendium som ger mig hälsan tillbaka. Jag har dock börjat förlika mig med tanken att det inte finns något sånt stipendium.
Så, kära stipendiater, jag är inte särskilt intresserad av era pengar, men jag skulle gärna vilja ha er hälsa …
Apropå boksinglar
Boksinglar var för mig ett helt okänt begrepp fram tills för någon månad sedan, men nu tycks de bli allt vanligare, och det finns en anledning till det. De senaste boksinglar jag stötte på var de 15 (!) boksinglarna från Fredrik Lindströms nya novellsamling När börjar det riktiga livet? Detta innebär att varje enskild novell ur samlingen har släppts som en fristående e-bok. Idén är bra på det viset att det innebär att man kan köpa ett enskilt kapitel för en mindre summa utan att behöva köpa hela boken, men när det gäller utlåning av boksinglarna via elib uppstår problemen.
Vad är problemet? Jo, att det blir mycket lönsamt för Lindström och hans förlag varje gång någon lånar en boksingel, eftersom summan som betalas ut i ersättning är precis densamma (20 kronor per titel) som om hela samlingen (den som innehåller alla 15 noveller) lånas ut! Om någon skulle låna alla 15 noveller separat innebär alltså detta 300 kronor till författare/förlag, jämfört med 20 kronor för e-boken som innehåller alla novellerna i samma fil.
Boksinglar är med andra ord mycket lönsamt för författare och förlag, men definitivt inte lika lönsamt för biblioteken, som får betala ut ersättningen till förlag/upphovsman. Detta kan vara värt att tänka på. Samt att de flesta bibliotek nog har ett tak för hur många e-böcker varje enskild låntagare får låna under en viss tidsperiod (i Norrbotten är det exempelvis 10 e-böcker per 7 dagar). Det taket kommer man snabbt upp i om man lånar boksinglar istället för att låna ”hela” boken.
Uppdatering 141009: Idag tillåts man endast låna fem e-böcker per sjudagarsperiod.
All publicitet är bra publicitet
Att all publicitet är bra publicitet är en sanning som är svår att säga emot. Ett ypperligt bevis på detta borde vara utmärkelsen Bad Sex Awards, som varje år delas ut till den som skrivit årets sämsta sexskildring. Från början delades priset ut i avskräckande syfte, men eftersom det kommit att innebära att försäljningen av ”vinnarens” böcker ökar har priset blivit alltmer eftersträvansvärt. Årets ”vinnare” heter David Guterson, och vinner priset för sin bok Ed King, som är en modern tolkning av berättelsen om Oidipus. Guterson tar utmärkelsen med ro, eftersom ”Oidipus uppfann i princip dåligt sex”. (Källa)
Jag brukar säga att det enda sättet på vilket man kan skada sin karriär är genom att vara tråkig. Allting annat utöver det kommer att stärka ditt varumärke. Det finns sorgligt många exempel på det …
När folk har för bråttom
Nyheten om att Karl Ove Knausgård ”slutar skriva” är det nog knappast någon som har missat. Han är inte ensam om det, Daniel Sjölin slutade skriva redan 2007. Fast, den sistnämnde är ju redan på gång med sin nästa roman. Det verkar som att det har blivit någon slags trend att alla ska sluta göra det som de blivit kända för. Exemplen på skådespelare som sagt att de ska sluta spela in filmer, men sedan ändå snart dykt upp på vita duken igen, är ganska många. Brad Pitt påstår här att han är på väg att sluta filma, men han är inte den förste som påstått det. Givetvis är han snart tillbaka på vita duken igen. Grupper splittras som aldrig förr, men givetvis kommer de snart att återförenas igen. (För att inte tala om alla som säger att de aldrig mer tänker ställa upp i Melodifestivalen … Carola har ställt upp för ”sista gången” nästan lika många gånger som Cher har gjort avskedsturnéer.)
Jag är inte dummare än att jag begriper att det ligger någonting bakom allt detta. Har alla dessa kändisar någon PR-agent bakom sig som instruerar dem att säga så, i hopp om att trissa upp intresset för personen i fråga? Givetvis är ju PR-värdet större kring en ”comeback” än när någon helt enkelt ger ut sin nästa bok/skiva/film. När Knausgård skriver sin nästa bok kommer intresset för honom att vara mycket större än om han aldrig ”slutat” skriva. Vad gör man inte för lite dyrbar PR?
James Cameron sa angående sina kommande Avatar-filmer att ”Ingen dör egentligen i science fiction-filmer”. Jag travesterar hans uttryck genom att säga ”Ingen skomakare lämnar egentligen sin läst i verkligheten”. Man undrar varför dessa kändisar inte bara nöjer sig med att säga att ”Nu tar jag en paus, men jag kommer att fortsätta med det jag gör litet senare”, men så låter det sällan, de har alltid bråttom att säga att de slutar med vad de gör. Kanske dags att börja fundera ut nya PR-grepp nu, för det där börjar kännas uttjatat.
(Uppdatering 111218: Efter att det här inlägget publicerades har även Ulf Lundell, som tidigare bestämt sig för att sluta med musiken, också ändrat sig och bestämt sig för att släppa en ny skiva och göra en ny turné under 2012.)
Några fler uttryck som missbrukats
Jag har tidigare skrivit ett inlägg om ord och uttryck som missbrukats i medierna. Nu är det dags för en ny lista med några fler uttryck som överanvänts och felanvänts och som man önskar fick varningsklockorna att ringa hos landets journalistkår och andra skribenter.
- Hemlig. Självklart ger det bättre rubriker och är bra för lösnummerförsäljningen att kunna skriva att man avslöjar någonting som är ”hemligt”. Men inte sällan visar det sig att det egentligen inte var så hemligt. Och om det nu var hemligt så rör det sig sällan om några större avslöjanden. Går vi verkligen på det där …?
- Stjärna. Också bra att kunna ha med i en rubrik, men att någon har haft en liten biroll i en film eller liknande innebär inte per automatik att man är en stjärna. Lite mer omdömde vid användandet av det uttrycket skulle inte skada.
- Attack. Ja, suffixet som borde ha skrotats tillsammans med de andra kvällstidningssuffixen kupp och chock någon gång runt 2004 används fortfarande! Gör medierna sådär bara för att visa att de bestämmer? För jag kan bara inte tänka mig att ingen har påpekat för dem hur fånigt det låter.
- Dynamisk. Istället för att använda ett vackert ord för att visa att du har ett stort ordförråd, kan du inte istället skriva vad det är du vill ha sagt? När du skriver att någonting är dynamiskt, hur är det då? Hur uppfattar du det? Ett rent nödlösningsord som slängs in när man inte riktigt vet vad man ska säga.
- Supergrupp. Definitionen på en supergrupp brukar vara att det är en grupp bestående av musiker som varit kända redan innan de bildat ett band, men på senare tid har ordet använts om allt fler band som inte stämmer in på den definitionen. Nuförtiden verkar alla grupper och band som journalistkåren gillar vara supergrupper. Suck …
- Bokstavligen talat. Jag nöjer mig med att säga att den som överväger att använda detta uttryck bör vänta fem sekunder och fundera över om man verkligen menar att någonting är ”bokstavligen talat”. Sannolikheten är troligen 99% att man egentligen inte menar det. Som allmänt förstärkningsuttryck fungerar det mycket dåligt.
Beklagar det låga ph-värdet på det här inlägget, men ibland måste man faktiskt säga ifrån. (Se även det här inlägget.)
Wizards and Warriors
Dagens inlägg blir lite annorlunda. Jag tänkte nämligen berätta om någonting som varit en stor inspiration i mitt skrivande, men som knappast är det första man tänker på, nämligen tv-spel. Som så många andra 80-talister växte jag upp med 8- och 16-bitars Nintendo, och jag är än idag en inbiten spelare som äger både en Nintendo Wii och en Nintendo 3DS. Som många andra spelade jag Super Mario Bros-spelen, Legend of Zelda-spelen och Castlevania-spelen. De var alla en form av inspiration som bidrog till att öka mitt intresse för fantasy och sagovärldar (slagsmålsspel som utspelar sig i vår verkliga värld har aldrig intresserat mig lika mycket). Men i det här inlägget tänkte jag hylla en serie som jag inte tror att alla kände till, men som var ren magi för min del, nämligen de tre spelen i Wizards & Warriors-serien.
Det första spelet släpptes 1987 till 8-bitarskonsolen, men jag spelade det första gången 1991 (har jag för mig). Handlingen kretsar kring riddaren Kuros som måste färdas genom kungariket Elrond för att befria en prinsessa och hennes sex kammarjungfrur. Jag fastnade genast för upplägget att leta efter spännande skatter och besegra olika typer av fiender. Uppföljaren, Ironsword, släpptes 1989 men kom till Sverige något år senare. I det spelet kretsar handlingen kring att besegra de fyra elementen. Det var också någonting som gjorde ett starkt intryck på mig, de fyra elementen är ett intressant tema som förekommer både i Det magiska förbundet och Eldskungen. Det sista spelet i serien hette Kuros: Visions of Power och kom 1992. I det spelet kommer Kuros, efter flera år på flykt ute i vildmarken, till den förfallna staden Piedup, som han måste rädda genom att bli medlem i olika gillen (tjuv, magiker och riddare) och därigenom besegra den illasinnade magikern Malkil, som jagat bort den gode kung James. Spelets Piedup tjänade som inspiration för en mystisk gruvstad som förekommer i den femte delen av Det magiska förbundet. Det något besynnerliga slutet till trots var serien som helhet ren magi (i det tredje spelets avslutning fångas Kuros upp av en tidsvirvel och förflyttas till framtiden, ett tämligen konstigt och ovärdigt slut på en sådan mäktig trilogi).
Fler spel blev det tyvärr inte. Företaget Zippo Games, som utvecklade serien, köptes upp av spelföretaget Rare Ltd. och avvecklades i samband med att det avslutande spelet i serien nästan var färdigutvecklat. Till skillnad från åtskilliga andra spelserier som jag växte upp med väcktes den här serien aldrig till liv igen på senare konsoler. Detta är någonting som jag beklagar djupt, det hade gått att utföra stordåd med Kuros och hans värld på en konsol som inte har samma begränsningar som 8-bitars Nintendo. Man kan bara hoppas att Rare (ett mycket välrenommerat spelföretag) någon gång inser vilken skatt de tre spelen var och skänker dem nytt liv.
Dock vill jag påpeka att det här inlägget inte är avsett som någon slags tårögd nostalgi och ”allt var bättre förr, när jag var liten”. Tvärtom, det absolut bästa spelet jag någonsin spelat (åtminstone hittills) är Legend of Zelda: Twilight Princess, som kom så sent som 2006. Utvecklingen har gått framåt på alla sätt när det gäller tv-spelen.
En enkel vadå till Antibes?
Dåliga boktitlar har jag tagit upp tidigare, dagens inlägg kommer istället att handla om en dålig filmtitel. En företeelse som jag personligen har väldigt svårt för är nämligen titlar där ett väsentligt ord avsiktligt har utelämnats. En enkel till Antibes är ett skräckexempel på det. En enkel vadå? Enkel tulipan på bemärkelsedagen? Nog förstår jag att Richard Hobert (mannen bakom filmen) syftar på en enkelbiljett till Antibes, men varför då inte ha med ordet i titeln? Du förstår vad jag menar är ett resonemang som man ska vara försiktig med. Filmtiteln ger ett mycket slarvigt intryck. Enkelbiljett till Antibes hade varit en betydligt bättre titel i mina ögon, men nu heter filmen En enkel till Antibes. Det enda positiva jag kan säga om den titeln är att den åtminstone är kort och enkel att komma ihåg. Men å andra sidan är långa och dåliga filmtitlar ganska ovanliga.
Det är ytterst sällan jag höjer på ögonbrynen över ett dåligt namn på en film. Av de filmer som gjorts i Sverige sedan millennieskiftet är det väl egentligen bara Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö som jag skulle kalla för en lång och dålig titel, men som bekant heter ju boken som filmen bygger på så, så även där är det frågan om en dålig boktitel. De senaste 11 årens svenska filmer har i regel korta och kärnfulla titlar som är enkla att komma ihåg, men som ändå säger rätt mycket om själva filmen. Varför ska det vara så svårt för litteraturvärlden att lära av filmvärlden …?
Sveriges första henbok?
Har jag inte retat upp någon tidigare så lär jag väl göra det nu, men om man hela tiden skulle vara rädd för att trampa på ömma tår skulle man varken kunna blogga eller skriva över huvudtaget, så därför skriver jag det här blogginlägget. I det här pressmeddelandet berättar OLIKA Förlag att de kommer att ge ut boken Kivi och Monsterhund av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson, en bok som är unik på det viset att det sägs vara den första bok som genomgående använder det könsneutrala pronomet hen. Att skriva könsneutralt är varken konstigt eller nytt, ingen kan ju direkt säga vad Tintomara i Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist egentligen har för kön, och det är heller inte på något vis stötande, i alla fall inte för mig. Men vad jag själv har lite problem med är just ordet hen. Jag tycker personligen att det är ett tämligen konstigt ord.
OLIKA verkar ha glimten i ögat när de skriver att Hen betyder faktiskt något mer än höna på engelska. Däremot tycker jag att de är ute och cyklar litet grann när de därefter skriver Det är vårt tredje och oanvända pronomen […] Nej, den saken kan jag inte riktigt hålla med om. Hen är ett lanserat ord, men med tanke på att det enbart finns med i betydelsen brynsten i SAOL kan man inte riktigt hävda att det är ”vårt tredje pronomen”. Det är möjligt att hen så småningom kommer att dyka upp i SAOL någon gång i framtiden om det används tillräckligt mycket, men där är vi uppenbarligen inte än. SAOL är som tidigare sagt inte allsmäktigt, men uppenbarligen har de bättre koll på pronomen än OLIKA.
Att påstå att hen är ”vårt tredje pronomen” är ett fel i sig. Man behöver inte vara språkvetare för att veta att ett pronomen innebär ett ersättningsord för något, och att det i princip finns hur många såna som helst, det finns inte bara två pronomen! Exempel på pronomen är jag, din, någon, eller för den delen Tintomara. Rätt ska vara rätt.
Jag gillar idén att skriva könsneutralt (det skulle jag definitivt kunna göra själv) och jag gillar nytänkande (härom veckan hyllade jag exempelvis boken Prinsessan Kristalla här på bloggen, där prinsessan gifter sig med en annan prinsessa), men jag gillar inte själva ordet hen. Själv brukar jag skriva h*n eller han/hon om det är oklart eller oviktigt vilken könstillhörighet någon har. Jag förstår att det inte går att skriva så i en skönlitterär text, men hen är ett dåligt alternativ.
Jag är fullt medveten om att det här är ett kontroversiellt ämne, därför vädjar jag om en saklig diskussion kring det hela. Jag respekterar helt och hållet att alla inte tycker som jag, det här inlägget handlar bara om hur jag själv ser på det hela. Världen vore ganska tråkig om alla tyckte lika.
Lite mer om poddradio
Jag har skrivit om poddradio här på bloggen tidigare, och nu är det dags igen. För den som inte känner till begreppet kan jag berätta att det helt enkelt handlar om radioprogram som laddas ned till datorn i form av mp3-filer så att man kan lyssna på dem när man har tid och möjlighet. Det går att jämföra med när man spelar in ett tv-program, förutom att man kan ladda ned poddradioprogrammen även efter att programmet sänts. Det enklaste och smidigaste sättet är att använda iTunes (som jag litet skämtsamt brukar kalla för den enda Apple-produkt som jag har råd med, det kan nämligen laddas ned gratis), men det finns flera andra program som också går att använda.
Mitt stora favoritprogram, en pärla som jag tror att många av oss skrivintressade har missat är Språket i P1, som är ett mycket intressant program som tar upp alla aspekter av språk. Det finns även flera program som är mer inriktade på just litteratur, som exempelvis Biblioteket, Bokcirkeln och Klassikern (samtliga program från P1). Andra program som jag gärna lyssnar på är Vetenskapsradions Forum/Historia, Konflikt samt Vetandets Värld, program som kan sägas handla om saker som man faktiskt inte visste att man var intresserad av! (Det har i stort sett aldrig hänt att jag klickat bort ett program för att det har känts ointressant.)
Jag lyssnar på poddradio i alla möjliga sammanhang, oftast när jag är ute och reser, men även i rent vardagliga sammanhang. Det är få saker som förenar nytta med nöje på samma sätt som just poddradio. Och man behöver aldrig känna någon stress över att man inte hinner lyssna så ofta, det går att spara alla program som man inte hunnit lyssna på och sedan lyssna på dem vid tillfälle. (Det kan ta en del hårddiskutrymme om man prenumererar på många program, men i dagens läge när inbyggda hårddiskar är stora och externa hårddiskar relativt billiga borde det inte vara något problem.)
Den som är intresserad av att lära sig mer kan läsa här! En sista sak som är viktig att nämna är att namnet poddradio inte har någonting med iPod att göra, vilket jag är rädd att många har missuppfattat. Det är en mycket missvisande benämning, men så pass etablerad att den inte går att ändra. Det kan även nämnas att det inte bara är Sveriges Radio som gör poddradioprogram utan även exempelvis BBC, CNN och flera andra medieföretag. Det går även att ladda ned en del av SVT:s (m.fl.) program som podd-TV, som bygger på samma princip som poddradio.
Johan Lindback 