Äntligen 50 000!
Igår kväll nådde jag äntligen den magiska gränsen 50 000 ord på min NaNoWriMo-roman! Tanken med projektet är ju just att man under novembers 30 dagar ska hinna skriva en roman på minst 50 000 ord, och på mitt första försök tog det 20 dagar. Med tanke på att hela projektet var hastigt påkommet var jag inte säker på att det skulle bli någonting av det hela, därför känns det nästan overkligt att det faktiskt blev 50 000 ord till slut. Det känns dock i hela kroppen att det har blivit mycket skrivande den här månaden och risken finns att jag kommer att sova hela december efter det här …
Romanen som sådan är dock inte helt klar ännu. Det fattas några kapitel, men jag tänker inte göra mig någon större brådska med att skriva det sista. Eftersom jag är så pass nöjd med det jag skrivit hittills vill jag inte riskera att sabotera allting genom att stressa med slutet. Det finns dessutom en del som jag behöver klura på (bland annat en ny titel), men det känns som en riktigt stark roman som det definitivt kan bli någonting av. Jag tänker dock inte skicka den till något förlag förrän tidigast efter årsskiftet, eftersom jag misstänker att förlagen nog ändå kommer att få en hel del Nano-manus i postskörden under december (för att inte tala om att det snart är jul och man nog har annat i tankarna då). Jag har aldrig tidigare försökt mig på att skicka någon fristående roman till ett förlag så det kommer att bli mycket spännande att se vilken respons jag får.
Det är nästan lite overkligt att jag faktiskt har lyckats skriva två romaner i år, både Elden som befriar och Solens yttersta dom. Med tanke på vilka stora hälsoproblem jag dragits med under året känns det smått osannolikt. Skrivandet har verkligen varit en livlina som hjälpt mig att hålla huvudet ovanför vattenytan.
Roll over Lars Kepler
Är det något jag verkligen brukar försöka undvika så är det att vara skadeglad över andras olycka, eftersom jag är fullt medveten om att det sannolikt kommer att slå tillbaka mot mig själv så småningom. Så det är inte skadeglädje jag känner när jag läser Aftonbladets recension av ”Lars Keplers” senaste bok Sandmannen under rubriken Svenska deckarundrets fall kommer allt närmare. Snarare känner jag en viss glädje och förvåning över att litteraturskribenternas nya favoritgenre så öppet ifrågasätts. Det är en sund reaktion. Deckarna är den genre som helt har dominerat såväl bokdiskar, försäljningslistor och tv-tablåer som hela den offentliga litterära diskussionen under mycket lång tid. Med tanke på hur många andra litterära genrer det faktiskt finns är det aldrig sunt att en av genrerna tillåts dominera så fullständigt.
”Lars Kepler” har varit en av de verkliga kritikerfavoriterna som i stort sett har hyllats reservationslöst ända sedan debuten. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den dagen ett verk av makarna Ahndoril sågades, men nu har det trots allt hänt. Kanske ser vi här början på en mer kritisk granskning av den allt igenom dominerande litteraturgenren i Sverige? Kanske kommer deckarna hädanefter att granskas lika hårt som min egen genre, fantasyn (som ofta utsätts för hårda angrepp av samma händer som hela tiden smeker ”Lars Kepler” m.fl. medhårs)?
Det finns plats för alla genrer för bokdiskarna, men i en perfekt värld skulle deckarna tvingas maka litet på sig för att lämna plats åt andra genrer som också har rätt att synas (och inte bara fantasyn). Tack Ulrika Stahre för att du gett hopp åt alla oss som inte läser eller skriver deckare!
(Och ja, självklart är jag avundsjuk på dem som skriver deckare. Alla miljoner de drar in i en strid ström hade givetvis inte suttit fel på mitt bankkonto …)
Yrkesnormen
Hade inte alls planerat att skriva det här inlägget, men jag anser att det är en viktig men sällan uppmärksammad fråga som definitivt förtjänar att lyftas fram så därför väljer jag att ändå skriva det här inlägget. Jag vädjar om sakliga kommentarer och om så behövs kommer jag att moderera hårt. (Har hittills aldrig behövt göra det och hoppas slippa göra det nu också.)
Gårdagens blogginlägg handlade om sexistiska böcker på stora förlag (en mycket viktig fråga, enligt min mening), men det var inte alls det som blev mest uppmärksammat av det jag skrev igår. Istället kom allting att handla om hashtagen #dethärärmittland på Twitter, som skapades av journalisten Lena Sundström som ett led i ett behjärtansvärt försök att använda sociala medier för att visa allmänhetens motstånd mot rasism. Tanken var givetvis god, men det fanns ett problem som jag valde att lyfta fram i en kommentar som jag skrev. Sundström ville att vi skulle använda tagen för att beskriva ålder, hur länge vi bott i Sverige samt ”ev yrke”. Även om det stod ”ev” reagerade jag starkt på att den informationen efterfrågades.
Anledningen till det var flera. Dels kände jag mig, eftersom jag är en person som saknar yrke, helt utestängd. Frågan som genast dök upp var: Är jag utestängd från att ta avstånd från rasismen eftersom jag saknar yrke? Är man som arbetslös/sjukskriven inte önskvärd att höja sin röst? Sundström försäkrade i ett meddelande till mig att så inte alls var tanken. Jag godtar hennes förklaring, dels för att hon förklarade att hon själv varit arbetslös (vilket hon i och med detta mig veterligen är den enda person inom etablissemanget som berättat öppet), och dels för att problemet ligger mycket djupare än så. Det här är ett problem som genomsyrar hela samhället. Jag väljer att kalla det yrkesnormen, de som själva har ett arbete verka förvänta sig att alla andra också har det. Men eftersom arbetslöshet varit ett stort problem i Sverige åtminstone 40 år finns det enligt mig ingen godtagbar anledning att förutsätta att alla människor man möter har ett yrke (jag anser inte alls att garderingen med ”ev” räckte för att problemet inte skulle uppstå).
Under senare år har det arbetats hårt för att få bort alla typer av normer. Den så kallade heteronormen har exempelvis urholkats rejält genom att även samkönade par numer får ingå äktenskap, och det bedrivs även opinion för att uttrycket hen ska ersätta alla könspronomen (dvs. han och hon). Men när det gäller yrkesnormen finns det mig veterligen ingen opinion alls. Du förutsätts fortfarande ha ett arbete. Och ordet yrke är dessutom ett väldigt preciserat uttryck som knappast inrymmer eventuella arbetsmarknadsåtgärder utan svaret förväntas vara något i stil med journalist, bilmekaniker, sjuksköterska eller liknande (exemplen är helt godtyckligt valda). Sysselsättning hade definitivt varit ett mindre stigmatiserande uttryck, men problemet hade ändå funnits kvar. Man förväntas fortfarande upplysa om sin livssituation. Ett uteblivet svar kan tyda på att man befinner sig i en svår situation som man helst inte vill behöva tala om (det är troligtvis ingen slump att personalen på Arbetsförmedlingen faktiskt har tystnadsplikt).
Att förväntas tala om vilket yrke man har i ett sammanhang som handlar om att motarbeta rasism känns för mig helt absurt. Och vad som förvånade mig en aning var att flera stycken skrev till mig och inte alls förstod vad jag reagerat över. Samtliga de personerna (om jag inte missuppfattat någon, vilket jag i så fall ber om ursäkt för) hade en yrkestitel som de presenterade sig med. Med andra ord förstod de inte alls den situation som jag befann mig i, för dem var det förmodligen helt naturligt att alla hade någonting att svara på frågan ”ev yrke”.
Men vad man också missar, och som enligt min mening nästan är det värsta av allt när det handlar om ett sammanhang där man försöker motverka rasismen, är att många av dem som är offer för rasismen man vill motverka faktiskt också saknar yrken! Istället för att visa sitt stöd riskerar man att stigmatisera dem utan svenskt medborgarskap och som saknar ett yrke. Jag tänker inte ge mig in i diskussionen hur många dessa är eftersom detta är helt orelevant i sammanhanget, förhoppningsvis är vi alla dock överens om att detta är ett problem som är tämligen stort. Uttrycket Göra någon en björntjänst gör sig osökt påmint. Man vill göra nytta, men orsakar istället skada. De som kommer hit som asylsökande är en mycket utsatt grupp, men det är även vi som är sjuka/arbetslösa, och många människor är båda delarna, både asylsökande och utanför arbetsmarknaden.
Jag hoppas innerligt att jag genom detta inlägg kan väcka en diskussion kring yrkesnormen. Lena Sundströms initiativ var lovvärt, men felet var som sagt att efterfråga ”(eventuellt) yrke”. Istället borde hon enbart uppmanat oss att berätta om oss själva, då har man själv möjlighet att välja vad man vill berätta. Även de som faktiskt har ett arbete kan tänkas vilja presentera sig på annat sätt, om man exempelvis har en hobby som man brinner mycket för. (Om någon förresten undrar varför jag skrev på blandad svenska/engelska på Twitter igår så beror det dels på att de personer vi vill visa vårt stöd för inte nödvändigtvis behärskar svenska, och dels för att jag inte vet vad ”Gör om, gör rätt” heter på engelska …)
Det är inte första gången jag har uppmärksammat saker som retar och/eller bekymrar mig på den här bloggen, och jag hoppas innerligt kunna fortsätta med det, hur liten responsen än kan tänkas bli. Jag lider av en sjukdom som innebär att jag är svårt rörelsehindrad, beroende av rullstol för förflyttningar på sträckor längre än några enstaka meter, i stort behov av hjälp för att klara av mitt dagliga liv och sedan ett halvår tillbaka heller inte längre kan tala. Till min stora lycka kan jag ännu använda ett tangentbord (även om felstavningarna blir många på grund av mina svårigheter att styra fingrarnas rörelser), och det är genom att skriva som jag ännu känner att jag är en (åtminstone delvis) fungerande människa och kan vara en del av samhället. Jag är inte högljudd och röststark, jag är inte en del av etablissemanget och jag är inte någon form av maktfaktor. Däremot har jag alltid varit väldigt dålig på att hålla tyst (vare sig kommunikationen skett genom tal eller skrift), och det är jag väldigt tacksam för. Min högsta dröm i livet är att någon av mina fantasyböcker ska bli utgivna och den drömmen kommer jag att behålla så länge jag har puls. Skrivandet är min livlina! Varför berättar jag allt detta, kanske någon frågar sig? Jo, för att jag vill visa att bakom en internetsignatur som saknar yrke döljer sig faktiskt en levande människa!
För att summera och avsluta det hela: Bort med rasismen och yrkesnormen (och givetvis även sexismen)! Tack för ordet.
Sexismen som affärsidé
Vad ska man säga? Noterar med stor förvåning att Sveriges två största förlag, Albert Bonniers Förlag och Norstedts båda har aktuella böcker som ger uttryck för en typ av sexism som jag inte trodde existerade år 2012, och som jag definitivt inte trodde att de två största bokförlagen skulle stå för. Vilken bok hos Norstedts jag syftar på lär nog vara bekant för alla som följt min blogg. I Bonniers fall syftar jag på en nyligen utkommen självbiografi där en känd svensk författare beskriver sitt sexliv med unga tjejer med självskadebeteende på ett sätt som nog gör de flesta av oss illamående.
Vad ska man säga? Är det någon form av affärsidé att ge ut sådana grovt provocerande böcker? Tycker de båda förlagen att det känns bra att tjäna pengar på den här typen av böcker? Känner sig förlagen stolta när deras båda författare sedan i olika sammanhang (intervjuer, kommentarer på recensioner etc.) fortsätter ge uttryck för sin groteska kvinnosyn? Känner sig förlagen nöjda då och känner att deras författare ger förlaget den typen av PR de vill ha? Inte för att jag tror att jag kommer att få något svar på detta, men frågan måste ändå ställas.
Det är inget fel i att provocera. Tvärtom är det nästan så man måste göra för att synas och för att göra avtryck, och provokation är också ett sätt att få oss att tänka efter. Men om det ska finnas någon mening med provokationen måste man göra det med litet finess. Att helt ogenerat uttala sig om kvinnor på det viset som de båda författarna gör är inte att provocera med finess. Det tillför inte debatten ett skvatt som inte redan har sagts tidigare. Deras sätt att uttrycka sig känns som rena stenåldern. Men tydligen är det sådan unken sexism som är på modet år 2012.
Grattis säger vi till Bonniers och Norstedts, stolta förläggare till dessa böcker! Jag tror dock inte att det är många av oss som är spända på att se vilken sexistisk smörja ni kommer att förpesta litteraturvärlden med nästa år.
E-böcker i karantän
Jag läste den här artikeln, som handlar om att nya och efterfrågade e-böcker sätts i ”karantän” av förlagen i väntan på att de får lånas ut på biblioteken (vilket alltså innebär att det dröjer ett tag innan boken kan lånas som e-bok). Det är ett intressant dilemma. För min del gör det ingenting att jag som läsare ibland måste vänta. Förlagen sysslar inte med välgörenhet, punkt. Förlagen har all rätt att vilja tjäna pengar på böcker som de investerat dyra pengar i att ge ut. Så långt inget konstigt.
Frågan är dock vilka lösningar som bör användas. I artikeln antyds att svenska förlag vill ha ett system som innebär att låntagarna måste stå i kö för att låna en e-bok. För mig känns den lösningen helt vansinnig. Det känns som att använda 2000-talets teknik för att upprätthålla ett system som känns som medeltiden. Det innebär att man väljer att inte ta till vara en av de absolut främsta fördelarna med e-boken (dvs. att det inte krävs fler än ett exemplar för att flera personer ska kunna läsa den samtidigt). Däremot störs jag inte det minsta av att böckerna sätts i karantän. Det är enligt min mening en betydligt bättre lösning. Låt oss slippa det fåniga kösystemet!
Halvvägs genom NaNoWriMo
Nu är jag halvvägs genom NaNoWriMo. Igår passerade jag 25 000 skrivna ord, och målet är 50 000. Med tanke på hur hopplöst hela det här året har varit känns det faktiskt skönt att kunna säga att allt har gått över förväntan. Med tanke på de dåliga förutsättningarna (jag kom på idén till projektet en vecka innan jag började skriva, brukar vanligtvis ägna månader åt att planera innan jag börjar skriva) har det såhär långt gått förvånansvärt bra. Det som jag hittills skrivit känns klockrent och jag kan mycket väl tänka mig att skicka det här manuset till förlag vad det lider.
Måste dock hitta på ett nytt namn på projektet. Solens yttersta dom känns inte som en titel på en barnbok, och dessutom lyckas jag själv aldrig komma ihåg den! Men det får bli en senare fråga, just nu ligger allt fokus på att bli klar med de 50 000 orden före november månads slut. Ser redan fram emot att få skriva det spännande slutet! Och de tre karaktärerna X, Y och Z måste även få riktiga namn (hann inte ordna detta innan det var dags att börja skriva).
För den som undrar vad det är för roman jag skriver kan jag berätta att det är fantasy (förstås!), som troligtvis enklast kan beskrivas som en blandning mellan Guldkompassen av Philip Pullman och Rambo-filmerna (!).
Datorer, datorer, datorer …
Datorer är litet grann som glödlampor: Så länge de fungerar som de ska tänker man sällan på dem, men när de börjar krångla får man problem! Och problem med datorer har jag haft gott om genom åren. Skulle kunna skriva ett alldeles för långt inlägg om alla konstigheter jag varit med om genom åren när det gäller datorer, men jag nöjer mig med att skriva litet grann om den senaste veckans krångel.
Jag fick min första laptop 2007. 2010 köpte jag en ny, eftersom Windows 7 precis kommit ut då och jag kände att min gamla laptop började kännas litet långsam. Maria fick låna min gamla laptop på obestämd tid. Plötsligt gick dock den gamla laptopen inte längre att få igång utan fastnade i uppstarten. Jag tänkte inte mer på det, den hade ju trots allt ändå fem år på nacken. Tanken var att jag skulle kassera den vid tillfälle, men jag drog omedvetet ut på det eftersom det var förenat med viss vånda. Just den laptopen har rest med mig land och rike runt och varit med vid många minnesvärda tillfällen.
Året är 2012, vad händer då? Jo, lagom tills garantin just gått ut passar min nya laptop på att ge upp. Den går att starta, men mycket mer än så går inte att göra. Jag utgår ifrån att det är hårddisken som är trasig. Gör ett försök att ta loss den, men upptäcker att den sitter som berget och inte går att rubba. Har inte riktigt ekonomi för att lämna in den på service, så istället följer en lång rad tysta svordomar. Häromdagen började jag dock fundera över om det vore värt att undersöka om inte min gamla laptop (från 2007 med Windows Vista) ändå går att få igång. I det här läget kunde det ju inte skada, att vara utan bärbar dator helt och hållet kan bli ganska besvärligt.
Döm om min förvåning när det plötsligt visar sig att den gamla laptopen fungerar alldeles utmärkt! Efter att ha återställt den till fabriksinställningarna var den nästan som ny! Sporrad av glädjen att ha fått liv i åtminstone en av mina laptops bestämmer jag mig för att göra ett sista experiment med min nya laptop. Jag hade tidigare testat att försöka installera en gammal version av Linux på den (som jag hade liggandes på en gammal cd). Det fungerade inte alls. Men med ett nytt Linux? Jag testade att bränna Ubuntu 12.10 på en dvd-skiva och gjorde ett försök att installera den. Till min oerhörda förvåning visade det sig fungera alldeles utmärkt!
Jag vill inte säga något ont om Windows 7, men jag begriper inte hur ett operativsystem så tvärt helt kan sluta fungera. Inte ens återställningsskivorna (som jag brände innan jag började använda datorn, helt enligt bruksanvisningen) hjälpte. Därför tog jag för givet att det var hårddisken som var boven i dramat, men denna visade sig fungera alldeles utmärkt. Jag begriper ärligt talat ingenting, men jag är mycket tacksam att Ubuntu kunde få nytt liv i min högt älskade laptop.
Jag tillhör nog en av relativt få människor som öppet och oreserverat inte drar mig för att säga att jag älskar Windows, och den kärleken är oförändrad. Jag använde Windows Millennium (ME) på en av mina datorer under sju hela år utan att ha så mycket som en tillstymmelse till problem. WinME var ett operativsystem med mycket dåligt rykte, men så lite problem under så pass lång tid har jag aldrig haft med någon annan dator eller operativsystem. Och jag använder även iOS på min iPad och hade Linux på en netbook redan tidigare, så jag har erfarenhet av alla de tre större operativsystemen. Windows kommer dock alltid att vara mitt förstaval.
En spik i recensionernas kista
Jag läser massor med recensioner, framför allt musik- och bokrecensioner. Det beror på att jag dels har ett stort intresse för musik och litteratur, men även för att jag är mycket intresserad av recensionerna i sig. Jag tycker att det är intressant att se vilka brister och förtjänster som framhålls, min förhoppning är såklart att det ska hjälpa mig att utvecklas. Men den som följt min blogg vet att jag inte är särskilt glad över sifferbetygen som recensenterna oftast delar ut. De är i regel tämligen intetsägande. Det som är intressant är själva omdömet.
En recensent kan framhålla något som en brist, men som för någon annan istället är en styrka. Det är det jag syftar på när jag säger att vi alla har en skyldighet att lära oss att tolka en recension. Att en bok får 4 av 10 i omdöme i en recension betyder inte nödvändigtvis att den är dålig, allt handlar om vad du själv tror om den utifrån recensentens beskrivning av den. Men recensenterna gör det inte alltid lätt för oss. I det här inlägget tänker jag kommentera en av de pinsammaste stunderna i musikrecensionernas historia (åtminstone som jag upplevt).
Bilden överst i inlägget är hämtad från den här recensionen, en recension av en specialutgåva av Lana Del Reys album Born to die (en utgåva som inte ens fått rätt namn i recensionen). Den förtvivlade recensenten Anders Nunstedt erkänner att han vid tidigare tillfälle gav albumet betyget 2 av 5 och är nu ivrig att släta över sitt ”misstag”. Den nya utgåvan (med några extra låtar adderade för att fansen ska köpa samma skiva som de redan har en gång till) får full pott, dvs. 5 getingar. Jag finner inte ord för hur pinsamt detta är.
Jag vågar inte ens tänka på hur många skivor, böcker, filmer m.m. som sågats genom åren och där recensenten i efterhand insett att man haft fel (åt båda hållen). Några, som Lana Del Rey, är förunnade en form av upprättelse där recensenten erkänner att han/hon haft fel och höjer betyget i efterhand. Håkan Hellström förärades samma sak av Aftonbladet en gång, men då ökade betyget från 4 av 5 till 5 av 5, här handlar det om 2 av 5 som plötsligt blir 5 av 5!
När en recensent efter såhär kort tid (den första utgåvan kom tidigare i år) så fullständigt kan ändra uppfattning om ett verk känns det som att det krävs en seriös diskussion om recensionernas och sifferbetygens egentliga värde. Detta är pinsamt, och enligt min mening är detta ett stort problem. Recensioner kommer alltid att finnas och alltid att behövas, men detta väcker verkligen frågan om värdet av betygen. Oftast är det betyget som dominerar hela recensionen, och som Nunstedt med all önskvärd tydlighet visat är det inte alls att lita på.
Det här är en spik i recensionernas kista, och definitivt en dödsstöt mot systemet med sifferomdömen. Det som var en tvåa tidigare i år kan vara en femma några månader senare (om du har tur, det vill säga). Jag tycker inte riktigt att det kan fungera såhär. Inte alls! Nunstedt vill säkert försvara sig med att det var en helt ny utgåva som han recenserade, men trots allt är det i grund och botten samma skiva som han tidigare sågade. Det är allt annat än ovanligt att populära skivor släpps i nya versioner med bonusspår efter relativt kort tid, men det är ytterst sällsynt att dessa recenseras. Lana Del Rey tillhör en privilegierad skara på flera sätt.
Johan Lindback 