Hur skulle det se ut?
Nej, det är inte jag som ställer mig frågan i inläggets rubrik, utan Carl-Johan Vallgren, när han i en intervju med DN kom in på ämnet att gråta till sitt eget skrivande. Jag citerar härifrån:
Gråter du aldrig?
– Gråter? När jag skriver? Hur skulle det se ut?
Vallgren skrattar och gör en avfärdande gest med armen.
Jag tänker inte ge mig in på att försöka förstå varför han inte gråter medan han skriver, jag kan bara konstatera att jag har gråtit floder medan jag skrivit, i synnerhet Det magiska förbundet. Fjärde delen, med namnet Kristalltornet, är en orgie i krossade drömmar och förhoppningar, och en närmast klaustrofobisk skildring av hur en människas liv enkelt kan raseras (inte helt olikt hur mitt eget liv har sett ut emellanåt). Jag grät massor medan jag skrev och redigerade den. Det var nästan likadant med den avslutande delen i samma serie, Den eviga drömmen. På slutet dödas en av seriens huvudpersoner. Den scenen fick mig att gråta otaliga tårar medan jag läste upp den för min fru.
Ärligt talat räcker det nästan med att jag tänker på repliken Nej Elio, det är inte jag som ska återvända hem, utan du (från Kristalltornet) för att jag ska börja gråta. Men det är ju förmågan att gråta som visar att man är människa och har känslor. Carl-Johan har nog säkert gråtit i andra sammanhang.
Johan Lindback 