Sanningen om livet
Råkade läsa på flera ställen (bland annat här) att journalisten och tv-kritikern Johan Croneman tänker ägna sitt Sommar i P1 åt att återupprätta 70-talet. Jag citerar:
Jag skall berätta sanningen om 70-talet. Trött på allt sladder och alla lögner och allt hittepå från generationer som inte ens var födda då.
Jag har läst en del av vad Croneman skrivit om sitt uppenbarligen hett älskade 70-tal tidigare och tror mig veta på ett ungefär vad programmet kommer att handla om. Jag lär högst troligen aldrig någonsin komma i fråga för att bli sommarpratare, så därför tar jag tillfället i akt att använda det här blogginlägget för att lära Croneman ett och annat om livet. 70-talet är slut! Jag (som är född 1981) är inte det minsta intresserad av vad 70-talet var eller inte var. Vad som är sanning eller lögn om 70-talet intresserar mig inte (och vem kan egentligen avgöra vad som är sanning eller lögn i det här fallet? Vad 70-talet var eller inte var kommer även i fortsättningen att vara en mycket subjektiv fråga.)
Hela mitt liv har jag fått lära mig att det var på 70-talet allt det roliga hände. Att allt var mycket bättre innan internet och annat fördärv dök upp. Det intresserar mig inte det minsta. Att oräkneliga människor födda på 40-60-talen tycker att 70-talet var det underbaraste som hänt betyder verkligen ingenting för mig. Deras nostalgitårar är faktiskt obetydliga för mig. För mig finns det bara en sak som räknas, och det är framtiden.
Jag hade flera väldigt roliga år på 90- och 00-talet. Det innebär dock inte att jag på något sätt hela tiden försöker återuppleva den tiden, eller vill förändra vad andra människor eventuellt anser om den tiden. Flera roliga saker i mitt liv hände exempelvis 1996, men jag förväntar mig inte att alla andra ska älska 1996 lika mycket som jag bara för det. Och dessutom är framtiden ännu roligare. Jag föredrar att tänka att ”morgondagen kommer att bli den bästa dagen i mitt liv”. Att ett decennium som tog slut för 34 år sedan skulle vara den bästa tiden i livet finns inte på min världskarta. Jag tänker leva i nuet och göra morgondagen till den bästa tiden i mitt liv.
Ditt liv blir vad du gör det till. Vi har alla vårt eget ansvar att se till att den framtid som oundvikligen kommer blir bättre än gårdagen. Även om jag har turen att leva tills jag fyller 90 kommer jag fortfarande att tycka att framtiden är mycket intressantare än gårdagen.
Titta inte bakåt, för det är inte dit du är på väg är ett av mina favoritcitat. Det säger allt. Det är dags att skrota 70-talet nu.
Se framåt istället!
Ovanstående citat är hämtade från de stora svenska morgon- och kvällstidningarnas hemsidor, och de är alla från de senaste veckorna. De är bara några exempel ur mängden på en trend som tycks förekomma bland kulturskribenter, nämligen den tvångsmässiga romantiseringen av det som varit, och då i synnerhet 70-talet. Det nämnda decenniet får alltid nostalgitårarna att rinna hos den journalist som får möjlighet att skriva om det. Som 80-talist suckar jag bara. Jag var inte född på 70-talet, så jag missade allt det roliga som verkar ha hänt just då. Det är sällan 50-talet eller 80-talet som romantiseras. Det kan hända att 60-talet får en lovsång sjungen, men det är 70-talet som man alltid återkommer till.
Det är intressant att man talar om att ”återupprätta” 70-talet. Det var 33 år sedan det tog slut, och jag förstår inte meningen med att ödsla så mycket tid på att försöka återupprätta det. Många artiklar har skrivits senaste tiden som försöker ”återupprätta hedern” för bespottade företeelser från det aktuella årtiondet. Varför? Vad är vitsen? Och jag förstår över huvud taget inte varför det är just 70-talet som alla blickar riktas åt. Var det något särskilt som hände då? Är alla vi som föddes senare på något sätt ”mindre upplysta” eftersom vi inte var med då? Jag begriper inte.
Över huvud taget är jag föga intresserad av nostalgi. Jag tycker att det är bättre att rikta blicken framåt mot det som komma skall. Jag tycker inte att David Bowie är det minsta modig som ”vågar” blicka bakåt. Att blicka bakåt är väl det absolut enklaste och mest ofarliga som finns? Jag hade blivit betydligt mer imponerad om han istället vågat blicka framåt, för det är det som är det svåra.
Lägg ned 70-talet nu, det kommer aldrig tillbaka. Det är 2013 nu, och det är mycket roligare att blicka framåt än att försöka hålla sig kvar i något som tog slut för 33 år sedan. Jag hade kul på 90-talet och på 00-talet, men framtiden är ännu roligare. För att parafrasera ett känt slagord från just 70-talet: 70-talet är dött, länge leve framtiden!
Uppdatering 130312: La till ytterligare ett dagsaktuellt exempel på hur en journalist kämpar för att ”återupprätta” 70-talet. Ge er nu!
Johan Lindback 