Dålig journalistik möter dålig verklighet

Dålig journalistik är ett allvarligt problem. Stora problem i världen som journalistiken skildrar är också ett problem. Ibland krockar dessa båda faktorer och då måste man fråga sig vilket problem som är störst. Vad gäller saken? undrar du antagligen. Jo, det gäller nyheten om antimobbingorganisationen Friends nya rapport där man bland annat rapporterar att ett stort antal elever ofta utsätts för kränkningar i skolan. Sveriges Radios Ekonyheter rapporterade kring rapporten, men råkade uppge fel siffror. Av misstag uppgav man för höga siffror. Av denna anledning valde de att göra avbön efter att ha konfronterats av ett annat program från SR, nämligen Medierna. Men problemet slutar inte där. Jag citerar följande från Mediernas artikel:

Men det var inte bara statistiken som blev fel. Enligt Anne Lagercrantz [ansvarig utgivare för Ekot] var Friends undersökning dessutom för dåligt genomförd för att Ekot överhuvudtaget skulle rapportera om den.

Må så vara att Ekot uppgav fel siffror, och må så vara att Ekot inte ansåg att undersökningen egentligen höll måttet för att leda till en nyhetsrapportering, men faktum kvarstår att mobbing är ett problem som existerar i skolorna. Det känns som att Ekot och Medierna på något egendomligt sätt försöker förminska problemet med mobbing i skolorna. Som mångårigt mobbingoffer i skolan vet jag att mobbing är ett problem som existerar. Det existerade för 100 år sedan och det kommer högst sannolikt att existera om 100 år. Att be om ursäkt för att man uppgett felaktiga siffror hjälper inte mobbingoffren. Att öppet säga att problemet med mobbing i skolorna är mindre än man först uppgett hjälper ingen! Det hjälper definitivt inte alla som (i likhet med mig själv) känner en klump i magen varje gång de går till skolan. Min erfarenhet var att skolan var mycket konflikträdd och handskades mycket valhänt med problemet med mobbing, och jag har hört många andra berätta om precis samma sak.

En tanke som jag har svårt att släppa är tanken på en grej som jag läste i en annan av de större svenska medierna, en undersökning som visar att det oftast är mobbarna som det går bra för senare i livet. Det förvånar mig inte det minsta. De har ju tagit sig fram genom livet genom att förstöra för andra människor, en dålig vana som dock troligtvis fungerat mycket bra. Jag nämnde denna undersökning i en diskussion på ett forum en gång och blev genast avfärdad med repliken Du verkar vara en socialt utslagen människa och du ska inte kalla andra människor för mobbare! Detta påstående styrkte snarast min tes. Och om så är fallet så är jag hellre socialt utslagen än en mobbare.

Mobbing förstör människors liv, både i skolan och ute i arbetslivet (jag har haft arbetskamrater som berättat att de känt sig mobbade, och det förvånar mig inte det minsta om de som mobbat dem även var mobbare i skolan). Hur man kan vilja förminska ett problem som förstör människors liv är mer än vad jag begriper. Att be om ursäkt för dålig journalistik gör inte att man får verkligheten att se bättre ut. Om det är varannan elev eller ”färre än var femte” som utsätts för mobbing spelar för mig ingen roll alls. Problemet kvarstår.

I mina öron låter det lika korkat som att säga att 20 miljoner människor som riskerar att svälta till döds är ett mindre problem än att 50 miljoner människor riskerar att svälta till döds. Problemet finns ju fortfarande och det är fortfarande människors liv vi talar om.

2012/08/24 | Kategorier: Livet | Tags: avbön, ekot, friends, journalistik, konflikt, kränkning, medierna, mobbare, mobbing, mobbning, offer, rapport, skola, socialt utslagen, sr, sveriges radio | 1 kommentar