Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Se framåt istället!

ab_130301

dn_130126

dn_130304

expressen_130312

Ovanstående citat är hämtade från de stora svenska morgon- och kvällstidningarnas hemsidor, och de är alla från de senaste veckorna. De är bara några exempel ur mängden på en trend som tycks förekomma bland kulturskribenter, nämligen den tvångsmässiga romantiseringen av det som varit, och då i synnerhet 70-talet. Det nämnda decenniet får alltid nostalgitårarna att rinna hos den journalist som får möjlighet att skriva om det. Som 80-talist suckar jag bara. Jag var inte född på 70-talet, så jag missade allt det roliga som verkar ha hänt just då. Det är sällan 50-talet eller 80-talet som romantiseras. Det kan hända att 60-talet får en lovsång sjungen, men det är 70-talet som man alltid återkommer till.

Det är intressant att man talar om att ”återupprätta” 70-talet. Det var 33 år sedan det tog slut, och jag förstår inte meningen med att ödsla så mycket tid på att försöka återupprätta det. Många artiklar har skrivits senaste tiden som försöker ”återupprätta hedern” för bespottade företeelser från det aktuella årtiondet. Varför? Vad är vitsen? Och jag förstår över huvud taget inte varför det är just 70-talet som alla blickar riktas åt. Var det något särskilt som hände då? Är alla vi som föddes senare på något sätt ”mindre upplysta” eftersom vi inte var med då? Jag begriper inte.

Över huvud taget är jag föga intresserad av nostalgi. Jag tycker att det är bättre att rikta blicken framåt mot det som komma skall. Jag tycker inte att David Bowie är det minsta modig som ”vågar” blicka bakåt. Att blicka bakåt är väl det absolut enklaste och mest ofarliga som finns? Jag hade blivit betydligt mer imponerad om han istället vågat blicka framåt, för det är det som är det svåra.

Lägg ned 70-talet nu, det kommer aldrig tillbaka. Det är 2013 nu, och det är mycket roligare att blicka framåt än att försöka hålla sig kvar i något som tog slut för 33 år sedan. Jag hade kul på 90-talet och på 00-talet, men framtiden är ännu roligare. För att parafrasera ett känt slagord från just 70-talet: 70-talet är dött, länge leve framtiden!

Uppdatering 130312: La till ytterligare ett dagsaktuellt exempel på hur en journalist kämpar för att ”återupprätta” 70-talet. Ge er nu! 

Lämna en kommentar