Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Ola Wikander: Serafers Drömmar

Serafers Drömmar

Serafers Drömmar av Ola Wikander

Nej, det här är ingen bokblogg och tanken var aldrig att skriva recensioner, men jag fick en så trevlig förfrågan av Norstedts att jag ändå valde att tacka ja. Så här följer med andra ord bloggens allra första bokrecension! Boken ifråga heter Serafers drömmar och är skriven av Ola Wikander. Den är första delen i den planerade trilogin Stjärnan, gryningens son. Wikander är född 1981 och har tidigare skrivit fackböcker. Han är expert på språk och har tidigare bland annat givit ut böcker som han översatt från numera utdöda språk. Hans intresse för språk avspeglas tydligt i denna bok.

Utan tvekan blev jag både glad och upprymd när jag fick boken i min hand. Dels för det snygga omslaget och den utsökta formgivningen, men även för att förlaget över huvud taget valt att ge ut den. Den svenska fantasyutgivningen är sorgligt liten. Tittar du på hyllan för fantasyböcker i vilken bokaffär som helst hittar du i regel översatta böcker eller böcker som aldrig översätts utan ges ut i engelsk originalversion. Det ges ut en del fantasy på mindre förlag eller som egenutgivning, men de större förlagen satsar sällan på den här genren. Därför är det minst sagt glädjande att Norstedts har valt att satsa på denna fantasybok!

Miljön där historien utspelas kan sägas vara ett alternativhistoriskt 1700-tal. I bokens centrum står serafen (en form av eldängel) och generalen Kwanzo och hans vän, kapten Ambrogael, samt riket Dômweld. I bokens början har de båda just återvänt efter att ha utfört ett uppdrag i en stad som inte tillhör rikets edsvurna fiender, de kattlika montachi, varför varken Kwanzo eller Ambrogael riktigt kan förstå vad syftet med deras uppdrag varit. Samtidigt har vetenskapsmannen doktor Cardano försvunnit under mystiska omständigheter. Eftersom Kwanzo hoppas att den försvunne doktorn ska kunna ge dem klarhet i vad deras mystiska uppdrag handlade om påbörjas sökandet. Det kommer dock snart att visa sig att inget är så självklart som han först trott, och så småningom är kaoset ett faktum.

Det bör sägas på en gång att det här är en mycket mörk bok. Den saknar helt den humor och de tokroliga ”sidekicks” som brukar vara ett signum för genren, men det gör det definitivt inte till någon sämre bok. Handlingen är avancerad men aldrig svår att följa. I kapitel efter kapitel tillfogas nya pusselbitar och bilden av den svåra situation som riket står inför klarnar, samtidigt som Kwanzo får reda på mer och mer om sitt ursprung (som till stora delar är höljt i dunkel).

De drygt 400 tätskrivna sidorna innehåller ett antal oväntade vändningar, och även om läsaren kan räkna ut en del under resans gång blir det aldrig förutsägbart. Författaren lyckas skickligt bygga upp spänningen och behålla den boken igenom, samtidigt som många etiska frågor ställs längs vägen. Utan att säga för mycket kan jag även säga att jag blev mycket överraskad av slutet. En annan mycket positiv sak är att Wikander skickligt hanterar det dilemma med ”de goda v/s de onda” som fantasyn ofta hånats för. Här finns det ingen sådan uppdelning. Att montachi är fiender till Dômweld innebär inte att de är onda.

Är allting då positivt med denna bok? Nej, precis som med i stort sett alla andra böcker har den sina svaga sidor. I pressmaterialet beskrivs boken bland annat med texten ”Det är en berättelse om vänskap och svek […] och om att ha en sadomasochistisk relation både med sin älskare och med sitt land”. Jag tycker att det är ett konstigt sätt att marknadsföra boken, och de sekvenser med BDSM som förekommer i den känns inte motiverade av handlingen. Även om det delvis får sin förklaring i slutet känns det som ett sidospår som lyfts fram av fel anledning. Boken hade inte behövt BDSM-inslagen, den håller lika bra ändå!

En annan störande detalj är att ordet hade stör ett i övrigt helt oklanderligt språkbruk. Det känns som att ordet förekommer 10 gånger på varje sida, och jag önskar att redaktörerna varit lite hårdare på att rensa bort det ordet. I de flesta av fallen behövs ordet inte ens. Utöver detta stör jag mig på en karaktär som dyker upp och talar tyska samt italienska (!). Det känns helt omotiverat av sammanhanget, inget hade förändrats av att alla repliker varit på svenska helt igenom. Språkblandningen blir ett riktigt irritationsmoment. Därtill tror jag att man hade kunnat öka tempot i berättandet genom att stryka litet text här och var, tempot i bokens början är nämligen ganska makligt (tyvärr ett relativt vanligt problem i fantasyböcker).

Men som helhet kan jag inte annat än ge boken ett mycket positivt omdöme. Den är välskriven, genomtänkt och slutet bäddar inför en spännande fortsättning i del två av den planerade trilogin. Wikanders berättande väcker associationer både till svenske fantasyförfattaren Bertil Mårtensson, men även till Guldkompassen av Philip Pullman. Man skulle nästan kunna beskriva Stjärnan, gryningens son som en variant av Den mörka materian (serien där Guldkompassen ingår) för lite äldre läsare. Men det finns även ekon av Star Wars i den spännande berättelsen (och den som är bekant med Star Wars vet att inslagen av fantasy är många i den sagan).

Jag avstår från att sätta något sifferbetyg, eftersom det bara säger vad jag anser om boken. Det säger ingenting om vad du som läsare kommer att tycka om den. För att veta det måste du ha läst min recension och avgöra utifrån vad jag skrivit. Men för mig var det på det stora hela en positiv läsupplevelse. Jag hoppas innerligt att den kommer att innebära ett startskott för en våg av svenskskrivna fantasyböcker, som ännu utgör en bristvara på bokdiskarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s