Yrkesnormen

Hade inte alls planerat att skriva det här inlägget, men jag anser att det är en viktig men sällan uppmärksammad fråga som definitivt förtjänar att lyftas fram så därför väljer jag att ändå skriva det här inlägget. Jag vädjar om sakliga kommentarer och om så behövs kommer jag att moderera hårt. (Har hittills aldrig behövt göra det och hoppas slippa göra det nu också.)

Gårdagens blogginlägg handlade om sexistiska böcker på stora förlag (en mycket viktig fråga, enligt min mening), men det var inte alls det som blev mest uppmärksammat av det jag skrev igår. Istället kom allting att handla om hashtagen #dethärärmittland på Twitter, som skapades av journalisten Lena Sundström som ett led i ett behjärtansvärt försök att använda sociala medier för att visa allmänhetens motstånd mot rasism. Tanken var givetvis god, men det fanns ett problem som jag valde att lyfta fram i en kommentar som jag skrev. Sundström ville att vi skulle använda tagen för att beskriva ålder, hur länge vi bott i Sverige samt ”ev yrke”. Även om det stod ”ev” reagerade jag starkt på att den informationen efterfrågades.

Anledningen till det var flera. Dels kände jag mig, eftersom jag är en person som saknar yrke, helt utestängd. Frågan som genast dök upp var: Är jag utestängd från att ta avstånd från rasismen eftersom jag saknar yrke? Är man som arbetslös/sjukskriven inte önskvärd att höja sin röst? Sundström försäkrade i ett meddelande till mig att så inte alls var tanken. Jag godtar hennes förklaring, dels för att hon förklarade att hon själv varit arbetslös (vilket hon i och med detta mig veterligen är den enda person inom etablissemanget som berättat öppet), och dels för att problemet ligger mycket djupare än så. Det här är ett problem som genomsyrar hela samhället. Jag väljer att kalla det yrkesnormen, de som själva har ett arbete verka förvänta sig att alla andra också har det. Men eftersom arbetslöshet varit ett stort problem i Sverige åtminstone 40 år finns det enligt mig ingen godtagbar anledning att förutsätta att alla människor man möter har ett yrke (jag anser inte alls att garderingen med ”ev” räckte för att problemet inte skulle uppstå).

Under senare år har det arbetats hårt för att få bort alla typer av normer. Den så kallade heteronormen har exempelvis urholkats rejält genom att även samkönade par numer får ingå äktenskap, och det bedrivs även opinion för att uttrycket hen ska ersätta alla könspronomen (dvs. han och hon). Men när det gäller yrkesnormen finns det mig veterligen ingen opinion alls. Du förutsätts fortfarande ha ett arbete. Och ordet yrke är dessutom ett väldigt preciserat uttryck som knappast inrymmer eventuella arbetsmarknadsåtgärder utan svaret förväntas vara något i stil med journalist, bilmekaniker, sjuksköterska eller liknande (exemplen är helt godtyckligt valda). Sysselsättning hade definitivt varit ett mindre stigmatiserande uttryck, men problemet hade ändå funnits kvar. Man förväntas fortfarande upplysa om sin livssituation. Ett uteblivet svar kan tyda på att man befinner sig i en svår situation som man helst inte vill behöva tala om (det är troligtvis ingen slump att personalen på Arbetsförmedlingen faktiskt har tystnadsplikt).

Att förväntas tala om vilket yrke man har i ett sammanhang som handlar om att motarbeta rasism känns för mig helt absurt. Och vad som förvånade mig en aning var att flera stycken skrev till mig och inte alls förstod vad jag reagerat över. Samtliga de personerna (om jag inte missuppfattat någon, vilket jag i så fall ber om ursäkt för) hade en yrkestitel som de presenterade sig med. Med andra ord förstod de inte alls den situation som jag befann mig i, för dem var det förmodligen helt naturligt att alla hade någonting att svara på frågan ”ev yrke”.

Men vad man också missar, och som enligt min mening nästan är det värsta av allt när det handlar om ett sammanhang där man försöker motverka rasismen, är att många av dem som är offer för rasismen man vill motverka faktiskt också saknar yrken! Istället för att visa sitt stöd riskerar man att stigmatisera dem utan svenskt medborgarskap och som saknar ett yrke. Jag tänker inte ge mig in i diskussionen hur många dessa är eftersom detta är helt orelevant i sammanhanget, förhoppningsvis är vi alla dock överens om att detta är ett problem som är tämligen stort. Uttrycket Göra någon en björntjänst gör sig osökt påmint. Man vill göra nytta, men orsakar istället skada. De som kommer hit som asylsökande är en mycket utsatt grupp, men det är även vi som är sjuka/arbetslösa, och många människor är båda delarna, både asylsökande och utanför arbetsmarknaden.

Jag hoppas innerligt att jag genom detta inlägg kan väcka en diskussion kring yrkesnormen. Lena Sundströms initiativ var lovvärt, men felet var som sagt att efterfråga ”(eventuellt) yrke”. Istället borde hon enbart uppmanat oss att berätta om oss själva, då har man själv möjlighet att välja vad man vill berätta. Även de som faktiskt har ett arbete kan tänkas vilja presentera sig på annat sätt, om man exempelvis har en hobby som man brinner mycket för. (Om någon förresten undrar varför jag skrev på blandad svenska/engelska på Twitter igår så beror det dels på att de personer vi vill visa vårt stöd för inte nödvändigtvis behärskar svenska, och dels för att jag inte vet vad ”Gör om, gör rätt” heter på engelska …)

Det är inte första gången jag har uppmärksammat saker som retar och/eller bekymrar mig på den här bloggen, och jag hoppas innerligt kunna fortsätta med det, hur liten responsen än kan tänkas bli. Jag lider av en sjukdom som innebär att jag är svårt rörelsehindrad, beroende av rullstol för förflyttningar på sträckor längre än några enstaka meter, i stort behov av hjälp för att klara av mitt dagliga liv och sedan ett halvår tillbaka heller inte längre kan tala. Till min stora lycka kan jag ännu använda ett tangentbord (även om felstavningarna blir många på grund av mina svårigheter att styra fingrarnas rörelser), och det är genom att skriva som jag ännu känner att jag är en (åtminstone delvis) fungerande människa och kan vara en del av samhället. Jag är inte högljudd och röststark, jag är inte en del av etablissemanget och jag är inte någon form av maktfaktor. Däremot har jag alltid varit väldigt dålig på att hålla tyst (vare sig kommunikationen skett genom tal eller skrift), och det är jag väldigt tacksam för. Min högsta dröm i livet är att någon av mina fantasyböcker ska bli utgivna och den drömmen kommer jag att behålla så länge jag har puls. Skrivandet är min livlina! Varför berättar jag allt detta, kanske någon frågar sig? Jo, för att jag vill visa att bakom en internetsignatur som saknar yrke döljer sig faktiskt en levande människa!

För att summera och avsluta det hela: Bort med rasismen och yrkesnormen (och givetvis även sexismen)! Tack för ordet.