Den yrkesfixerade litteraturvärlden
Jag vet inte riktigt vad det är med litteraturskribenter och deras fixering vid yrket som norm. Antalet spaltkilometer som skrivits som en slags lovsång till yrket måste förmodligen skrivas med tiopotenser. De kulturartiklar som har skrivits med arbetslöshet och utanförskap som utgångspunkt är mycket lätträknade. Den här artikeln (en recension av en bok som handlar om arbetarlitteratur) gör mig nästan rädd. I den känns det nästan som att skribenten sätter likhetstecken mellan litteraturforskning och arbetarlitteratur. Skribenten skriver bland annat följande:
En viktig fråga tveklöst, men den stora ödesfrågan är väl snarast hur man skall övertyga nya generationer av litteraturvetare och svensklärare om fördjupade litteraturhistoriska studiers relevans över huvud taget.
Detta alltså i en recension av en bok om arbetarlitteratur! Jag är inte någon form av litteraturvetare och har ingen sådan bakgrund, men jag vill ändå gärna ta bort likhetstecknet mellan litteraturen och yrket som norm, för den hör inte hemma i en tid som präglas av hög arbetslöshet och stort utanförskap. Och jag kan absolut inte se på vilket sätt yrket och litteraturen går hand i hand, för det gör den inte.
Den genre jag skriver kallas fantasy, men eftersom yrket långt ifrån är norm i mina berättelser känns det ändå som att jag har närmare kontakt med verkligheten än de yrkesfixerade kulturskribenterna. Det lär aldrig skrivas doktorsavhandlingar om mina verk och jag lär aldrig hyllas av landets kulturskribenter, eftersom jag vägrar acceptera yrket som norm. Men det kan jag leva med. Mina sympatier finns istället hos dem som sitter fast i olika former av utanförskap. Jag blir hellre sedd och uppskattad i såna kretsar än på landets kulturredaktioner (som ändå inte tar i fantasy ens med tång).
Hur många hundra år måste landet plågas av arbetslöshet och utanförskap innan landets kulturskribenter öppnar ögonen och märker att alla inte lika lyckligt lottade som dem och deras kompisar …? Helt klart kommer kulturskribenterna att fortsätta med sin sjukliga yrkesfixering, men jag kommer fortsätta att ifrågasätta dem. Ni behöver skaffa en ny snuttefilt nu, för yrkesnormen har blivit utsliten. Lyft näsan ur er arbetarlitteratur! Lär känna någon som drabbats av utanförskapet. Vidga era vyer. Bjud in någon arbetslös, långtidssjukskriven eller asylsökande till redaktionen och låt dem berätta sin historia!
För att tala ett språk som kulturskribenter brukar förstå tänkte jag avsluta det här inlägget med att citera vad Wikipedia skriver om begreppet fix idé:
Fix idé, övervärdig idé eller tankefixering är en återkommande och frekvent föreställning eller tanke som personer kan vara tvångsmässigt uppslukade av.
Kulturskribenter, se hit!
Jag läste den här artikeln på DN:s hemsida, Skam en allvarlig form av stress hos arbetslösa av Emma Lofors, en artikel som alla yrkesfixerade kulturskribenter borde läsa. De som ständigt framhåller yrket som normen, de som hela tiden ser till att upprätthålla den bråddjupa klyftan mellan de som har turen att ha ett arbete att gå till och de som står utanför. Jag citerar några stycken ur den:
Den skam som blir destruktiv är den som kan uppstå när man ofta kritiseras och behandlas på ett nedlåtande sätt. För den som är arbetslös kan det handla om andras nedsättande blickar och frågor om arbete. I kombination med ekonomisk stress förvärras skamkänslan.
– Vi lever i en mycket jobbcentrerad kultur. Den som inte har en ”acceptabel identitet” i den kan känna en skam som gör att man ifrågasätter sig själv, börjar känna självförakt och drar sig tillbaka. Eller så agerar man utåt med hat och aggressivitet, säger Bengt Starrin.
Läs och ta till er! En människas värde bestäms inte av huruvida man har ett arbete eller inte. När en kulturskribent frågar dig Är du lönsam, lille vän? Ska du bara svara: Det ska du strunta i. Sköt du ditt så sköter jag mitt. Det är förstås inte bara kulturskribenter som är yrkesfixerade i dagens samhälle, yrkesfixeringen märks på fler håll, men få personer lyckas utmärka sig i den här frågan på samma sätt som just kulturskribenterna.
Vilket år uppmärksammar vi De arbetslösas dag första gången? Vilket år börjar vi äntligen ifrågasätta yrket som norm?
Hur krångligt får det bli?
Det här inlägget utgår ifrån en post som skrevs av en annan medlem i ett skrivarforum som jag är medlem i. Det var intressant på flera sätt. Dels är det ett strålande exempel på hur olika vi skribenter arbetar, och dels väcker det frågan hur mycket man egentligen kan krångla till skrivprocessen och ändå få en färdig roman som resultat. Jag börjar med att citera det aktuella inlägget:
Romanprojekt 2:
Enradaren är klar
Baksidestexten är klar
Preliminärt kort-synopsis klart
Jobbar med spänningskurvan, de tre akterna, vändningarna
Persongalleriet tätnar och avslöjar sig självt utan min hjälp
vs projektplan: -1 vecka
(tänker ta hjälp med grundläggande research)
Ny inspiration, nytt sätt att jobba. Fräscht!
Hängde du med? Det gjorde inte jag … Det finns skribenter som inte planerar någonting, och sedan finns det skribenter som planerar allting, som inte lämnar ett kommatecken åt slumpen. Jag har dock aldrig förstått varför någon tror att det alltid är ytterligheterna som blir bäst. Mellan ytterligheterna finns en hel värld. Jag själv skriver alltid en outline till mina manus och skriver ned diverse uppslag som jag har till det aktuella manuset. Men, kommer jag på någon bättre idé under arbetets gång är jag inte främmande för att planera om. Outlinen brukar jag justera allt eftersom jag skriver. Jag behöver ett visst mått av planering för att kunna skriva, men någon spänningskurva, ”de tre akterna”, vändningar och liknande ingår definitivt inte i den planeringen.
En gammal kompis till mig som pluggade manusproduktion brukade säga att ”första vändningen ska komma 24 minuter in i filmen”. Det får mig att tänka på en recension av filmen Miffo där recensenten konstaterade att det ”gick att ställa klockan efter den här filmen” eftersom den var så pass förutsägbar. Det är inte såna böcker jag vill skriva! Jag utger mig inte för att skriva särskilt originella böcker, och jag anser inte heller att det finns något egenvärde i att bryta mot så många ”skrivregler” som möjligt, men som jag tidigare skrev så finns det en hel värld mellan ytterligheterna! Låt inte några märkliga regler som du satt upp för dig själv komma i vägen för en bra berättelse, det vore det dummaste du kan göra.
En sak är säker: Författare gillar att experimentera, men stalltipset är att när det är dags för nästa bok är man troligen tillbaka i de gamla gängorna igen. ”Fräscht!”? Nej, inte om man frågar mig. Skulle jag behöva planera allt det där för att skriva en roman skulle jag inte få någonting skrivet alls i slutänden, jag skulle ”snubbla i farstun” (som man brukar säga). Jag skriver romaner, inte busstidtabeller!
Vem fick sista skrattet?
Det här är ingen ovanlig syn för oss som skapar, vare sig det gäller musik eller litteratur. Som strävande musiker eller skribent ska man ha tur för att få sina verk uppmärksammade. Även om de faktiskt är bra gapar kommentarsfälten sorgligt ofta tomma. Den här killen försökte år 2007 förgäves få respons på sin musik. År 2012 sålde han ut Globen tre gånger om och är en av världens mest framgångsrika och respekterade dj:s. Länken på bilden ledde till Avicii:s MySpace-sida!
En välbehövlig påminnelse för oss alla. Den som blir ignorerad år 2012 kan vara en världsstjärna år 2017!
Källa (Stort tack till signaturen Overkill på Studio Forum som hittade den gamla tråden!)
Behövs sammanhanget?
Ibland kan mina funderingar kring litteratur och skrivande dyka upp från de mest oväntade håll. Jag läste den här artikeln om Swedish House Mafia, housegruppen som spelar för utsålda arenor världen över trots att de aldrig släppt något riktigt album. I artikeln konstaterar de att de är alltför ”spontana” för att släppa ett album, och därefter säger de följande:
– Vi skulle verkligen älska att göra ett album, men så fort vi har gjort klart en låt så släpper vi den. Så vi kan inte sitta i studion i 12 månader och göra klart ett album, säger Axwell och fortsätter:
– Dessutom, med dansmusik så ändras allt så snabbt. När du har gjort klar en låt, och börjar med nästa, så känns den första gammal.
Tanken är intressant. En analogi inom litteraturen är att bara skriva noveller och publicera dem så snart de blivit klara, men aldrig skriva någon roman. En författare kan ha en lång och framgångsrik karriär bara genom att skriva noveller. Det finns inga krav vare sig på att skriva romaner eller att släppa album för att vara en framgångsrik författare eller musiker. Men för mig skulle inget av sätten fungera.
Min release Wintersleep är ett album (om än inte ett fysiskt sådant). Jag upplever att summan av de 20 låtarna blir betydligt större än om man skulle höra låtarna en och en utan att ha albumet som skapar ett sammanhang. Låtarna kompletterar varandra. Om jag ger ut mer musik kommer det också att bli i form av ett album som samlar ihop låtarna. På samma sätt skriver jag romaner och inte noveller. Jag behöver det där större sammanhanget som en novell inte ger.
Jag tror att det är därför jag inte kan skriva noveller, jag behöver ett sammanhang. På samma sätt har jag aldrig givit ut någon singel. Jag tänker inte på singlar när jag skapar musik, jag tänker på vilka låtar det är som kompletterar varandra. Och när jag skriver romaner tänker jag i sammanhang som inte kan slutföras på (exempelvis) 10 000 ord. Alla skribenter och musiker är nog olika på det viset.
Första gången jag kallats författare
Egentligen är det ingen stor grej, men för första gången har jag blivit kallad författare. Det hela handlade om att jag svarade på en enkät som Frida Arwen Rosesund, eldsjälen bakom Mörkersdottir Förlag sammanställt (läs mer här). Enkäten handlade om hur man som skribent går till väga när man skriver. Jag blev ytterligt förvånad när jag såg enkätens sammanställning, en snyggt utformad broschyr med rubriken 18 svenska författares skrivvanor. Och det var inget dåligt sällskap jag hamnade i, bland de övriga som svarat på frågorna fanns kända fantasyförfattare som Pål Eggert, Maria Turtschaninoff, Bertil Mårtensson, Erik Granström, Anders Blixt samt Caroline L. Jensen. Det var verkligen hedrande att hamna i ett sådant sällskap! Men även om titeln antydde att alla medverkande var författare kallar jag mig inte författare. Dit har jag lång väg kvar. Än så länge är jag skribent, och inget fel i det. (Läs gärna om mitt resonemang kring titeln författare här.)
Mars 2012 var verkligen en rolig månad att vara skribent. Utöver att nämnda publikation utgavs fick jag även för första gången höra en av mina texter inläst som talbok samt att jag fick min livs första bokrecension. Det kommer att bli svårt att toppa en sådan månad!
När är man författare?
Jag har inte ryggat för kontroversiella ämnen tidigare, och nu är det nog dags igen. Idag tänkte jag ta upp det klassiska diskussionsämnet När är man författare? I vanlig ordning kan jag givetvis inte ge något allmängiltigt svar på frågan, utan det här är bara min syn på saken. Åsikterna är många. En vanlig syn på det hela är att man måste ha blivit publicerad av ett större förlag innan man är författare. Jag tycker att det är en rimlig syn på det hela, men i min värld borde det räcka med att ha blivit publicerad av ett förlag, vare sig det är stort eller litet. Självpublicering borde heller inte vara något hinder. Att publicera sig genom tjänster som Vulkan eller Smashwords och liknande är ett gränsfall, där handlar det ju inte om att någon har gjort ett urval, det finns inget nålsöga som måste passeras. Jag skulle inte kalla mig författare om jag enbart publicerat mig genom dessa tjänster.
Säg till henne att hon är en författare, annars tar hon sitt liv. Orden sades av Robert Antelme till ett förlag angående ett manus som hans fru, den franska författarinnan Marguerite Duras (1916-1996) skrivit. Att kunna kalla sig just författare verkar vara viktigt för många. Jag har flera gånger stött på personer som skrivit saker i stil med ”äntligen kan jag kalla mig författare!” eller som ansett sig vara ”blivande författare”. Det stör mig inte, författare är ingen skyddad titel i stil med advokat eller läkare, författare kan man faktiskt kalla sig även utan att någon har givit sin välsignelse. För mig har det dock aldrig varit viktigt att kalla mig författare. Jag skulle kalla mig skribent, det räcker bra för mig. Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna uppfylla mina egna kriterier för att kalla sig författare, men jag kan leva med det. Det viktiga för mig är att få skriva och nå ut med mitt skrivande, och det kan man göra oavsett vad man väljer att kalla sig.
Det enda kriteriet för att kalla sig författare som torde vara helt oantastligt är när man beviljas medlemskap i Sveriges Författarförbund, en sammanslutning där man inte automatiskt blir medlem bara för att man skrivit något. Jag är långt ifrån ett medlemskap där, men med tanke på att jag inte heller har råd att betala deras årsavgift på 1400 kronor är det för tillfället heller inget som jag strävar efter.
Johan Lindback 