Den svenska avundsjukan
De båda ovanstående kommentarerna kommer från den här artikeln och är bara två i raden bland dem som skrevs. Det skrivs (av förståeliga anledningar) ganska ofta om Swedish House Mafia (SHM) och Avicii i tidningarna, och sådana här kommentarer dyker upp varenda gång. Det är givetvis lika tröttsamt varje gång. Självklart får gnällspikarna svar på tal, men den svenska avundsjukan gör sig alltid påmind.
Det är inte fel att vara avundsjuk. Jag är också avundsjuk. Jag vill också resa jorden runt och spela min musik inför utsålda arenor och tjäna miljoner och åter miljoner på det. Jag vill också kunna skänka flera miljoner till välgörenhet utan vidare, som Avicii gjorde. Dessutom vill jag också se mitt namn på en bok på bokhandelns diskar. Min verklighet ser dock helt annorlunda ut. Jag är luspank och så okänd att Expressens reportrar till och med hånar mig för det. Det som dock skiljer mig från de båda ”toppkommentatorna” ovan är att jag faktiskt kämpar för att förändra min situation. Jag kämpar för att skapa någonting själv. Jag kämpar för att en dag själv kanske kunna tjäna lika mycket pengar som våra housesensationer. Det är bättre att försöka åstadkomma någonting själv än att spotta på dem som faktiskt lyckats.
Tjänar man lika mycket pengar som SHM och Avicii så har man faktiskt gjort någonting rätt. Folk är villiga att betala stora summor för att se dem ”vända på och byta skiva”, och det är bara att gratulera! Jag skulle också vilja tjäna lika mycket pengar och vara lika respekterad som dem. Det är inte fel att vara avundsjuk, avundsjuka är en av de bästa drivkrafter man kan ha, utan allting handlar om hur man väljer att hantera sin avundsjuka.
(Skulle förresten vara intressant att veta varför Aftonbladet kallar de båda skribenterna för ”toppkommentator”. Känns inte som någon passande benämning.)
Mannen som inte gav upp
Jag hoppas att någon mer än jag såg dokumentärfilmen Jason Becker – Not dead yet som visades på SVT1 igår (går även att se här). Den handlade om den amerikanske gitarristen Jason Becker som vid endast 19 års ålder får reda på att han lider av nervsjukdomen ALS och i värsta fall bara har några år kvar att leva. Jason var dock envis och vägrade dö. Trots att han är svårt sjuk är han fortfarande vid liv över 20 år efter diagnosen och fortsätter skapa musik!
Det går inte annat än att beundra honom. Jag är full av beundran inför alla människor som vägrar låta svåra sjukdomar stoppa dem från att uppfylla sina drömmar. Det finns alldeles för många människor i världen som låter sina sjukdomar ta över deras vardag, därför är Jason ett äkta föredöme. Livet består av så otroligt mycket roligare och intressantare saker än sjukdomar.
Kulturskribenter, se hit!
Jag läste den här artikeln på DN:s hemsida, Skam en allvarlig form av stress hos arbetslösa av Emma Lofors, en artikel som alla yrkesfixerade kulturskribenter borde läsa. De som ständigt framhåller yrket som normen, de som hela tiden ser till att upprätthålla den bråddjupa klyftan mellan de som har turen att ha ett arbete att gå till och de som står utanför. Jag citerar några stycken ur den:
Den skam som blir destruktiv är den som kan uppstå när man ofta kritiseras och behandlas på ett nedlåtande sätt. För den som är arbetslös kan det handla om andras nedsättande blickar och frågor om arbete. I kombination med ekonomisk stress förvärras skamkänslan.
– Vi lever i en mycket jobbcentrerad kultur. Den som inte har en ”acceptabel identitet” i den kan känna en skam som gör att man ifrågasätter sig själv, börjar känna självförakt och drar sig tillbaka. Eller så agerar man utåt med hat och aggressivitet, säger Bengt Starrin.
Läs och ta till er! En människas värde bestäms inte av huruvida man har ett arbete eller inte. När en kulturskribent frågar dig Är du lönsam, lille vän? Ska du bara svara: Det ska du strunta i. Sköt du ditt så sköter jag mitt. Det är förstås inte bara kulturskribenter som är yrkesfixerade i dagens samhälle, yrkesfixeringen märks på fler håll, men få personer lyckas utmärka sig i den här frågan på samma sätt som just kulturskribenterna.
Vilket år uppmärksammar vi De arbetslösas dag första gången? Vilket år börjar vi äntligen ifrågasätta yrket som norm?
Se framåt istället!
Ovanstående citat är hämtade från de stora svenska morgon- och kvällstidningarnas hemsidor, och de är alla från de senaste veckorna. De är bara några exempel ur mängden på en trend som tycks förekomma bland kulturskribenter, nämligen den tvångsmässiga romantiseringen av det som varit, och då i synnerhet 70-talet. Det nämnda decenniet får alltid nostalgitårarna att rinna hos den journalist som får möjlighet att skriva om det. Som 80-talist suckar jag bara. Jag var inte född på 70-talet, så jag missade allt det roliga som verkar ha hänt just då. Det är sällan 50-talet eller 80-talet som romantiseras. Det kan hända att 60-talet får en lovsång sjungen, men det är 70-talet som man alltid återkommer till.
Det är intressant att man talar om att ”återupprätta” 70-talet. Det var 33 år sedan det tog slut, och jag förstår inte meningen med att ödsla så mycket tid på att försöka återupprätta det. Många artiklar har skrivits senaste tiden som försöker ”återupprätta hedern” för bespottade företeelser från det aktuella årtiondet. Varför? Vad är vitsen? Och jag förstår över huvud taget inte varför det är just 70-talet som alla blickar riktas åt. Var det något särskilt som hände då? Är alla vi som föddes senare på något sätt ”mindre upplysta” eftersom vi inte var med då? Jag begriper inte.
Över huvud taget är jag föga intresserad av nostalgi. Jag tycker att det är bättre att rikta blicken framåt mot det som komma skall. Jag tycker inte att David Bowie är det minsta modig som ”vågar” blicka bakåt. Att blicka bakåt är väl det absolut enklaste och mest ofarliga som finns? Jag hade blivit betydligt mer imponerad om han istället vågat blicka framåt, för det är det som är det svåra.
Lägg ned 70-talet nu, det kommer aldrig tillbaka. Det är 2013 nu, och det är mycket roligare att blicka framåt än att försöka hålla sig kvar i något som tog slut för 33 år sedan. Jag hade kul på 90-talet och på 00-talet, men framtiden är ännu roligare. För att parafrasera ett känt slagord från just 70-talet: 70-talet är dött, länge leve framtiden!
Uppdatering 130312: La till ytterligare ett dagsaktuellt exempel på hur en journalist kämpar för att ”återupprätta” 70-talet. Ge er nu!
Omtumlande
Upptäckte att jag faktiskt haft 300 läsare på bloggen idag. Trodde inte att särskilt många av de 2500 (!) som besökte bloggen igår skulle återvända, men lyckligtvis verkar jag ha haft fel. Eftersom jag vanligtvis har runt 20 läsare per dag är det omtumlande att plötsligt ha så många läsare. Jag hoppas att så många som möjligt av er fortsätter läsa mina inlägg. Det sporrar mig att fortsätta blogga och kämpa för att skriva ännu intressantare inlägg i framtiden.
Jag hade planerat ett inlägg till idag som följde upp mitt tidigare inlägg om den påstådda låtstölden, men valde att inte publicera det. (Det viktigaste i det inlägget framgick ändå i det ”öppna inlägget” till Anders Nunstedt.) Det jag verkligen brinner för är allt som har med musik och skrivande att göra. Jag har inte skrivit så mycket om min musik på min svenska blogg (det står mer på den engelska bloggen) eftersom de flesta som läser min blogg intresserar sig för mitt skrivande.
De som gillat mina senaste inlägg rekommenderas varmt att läsa även mina äldre inlägg. De flesta av dem är fortfarande intressanta, och jag är så pass nördig av mig att jag faktiskt uppdaterar inlägg där någon omständighet har förändrats sedan jag publicerade dem.
Tack alla ni som läser min blogg, det är varmt uppskattat!
Vad i helskotta …?
WordPress 2 mars 2013
Jag var tvungen att kolla flera gånger för att se om det verkligen stämde. Jag har alltså haft (i skrivande stund) nästan 2300 läsare på bloggen idag. Det gamla rekordet för en dag låg på runt 180, och i genomsnitt har jag någonstans kring 20 läsare per dag, så det där var definitivt över genomsnittet. Först trodde jag att det rörde sig om något tekniskt fel, men efter litet luskande verkar det som att det är mitt inlägg om Modern Talking v/s Martin Rolinski som lockat hela denna jätteskara. Lite tråkigt att just det inlägget skulle bli så uppmärksammat eftersom jag har skrivit många inlägg som jag hellre hade sett att ni läste (bland annat om sexismen inom litteraturbranschen och kulturskribenternas m.fl. helsjuka yrkesnorm), men varför klaga?
Jag hoppas att ni som just upptäckt min blogg fortsätter läsa den, även om låtstölder inte är det jag vanligtvis bloggar om. Bloggen för ett litet tynande tillvaro för tillfället på grund av mina hälsobekymmer, men jag uppdaterar så snart jag har ork och lust att skriva om någonting (jag har gjort flera försök att lägga ned den, men inte lyckats eftersom jag alltid har saknat den alldeles för mycket)…
Den sista hälsningen
Blev inspirerad till att skriva det här inlägget när jag läste min vän Malin Johanssons inlägg om hur hennes farfar sade till henne vid deras sista möte att Och du! Skriv om mig. Det var väldigt rörande. Osökt började jag tänka på vad som var det sista min farfar (som avled 2004) sade till mig innan vi skildes åt sista gången. Av någon anledning skjutsade han mig till bussen, trots att busstationen låg bara ett stenkast från där han bodde. Jag har på känn att vi båda kände på oss att det var vårt sista möte och att han ville ge mig skjuts för att vi skulle hinna få si sådär tio minuter till i varandras sällskap. Han hade tidigare den dagen berättat att han led av ”kräftan”, och därtill var han både blek och avmagrad.
Farfar var en skicklig diktare vars dikter regelbundet publicerades i lokaltidningen och jag vet att några av dem även publicerades i diktantologier. Därtill var han en skicklig musiker. Jag har nog ärvt både hans intresse för skrivande och musik. Hans sista hälsning innan vi skildes åt hade dock ingenting med vare sig skrivande eller musik att göra utan löd istället Se för helvete till att använda skydd när du ligger med tjejer!
Väldigt kloka ord förvisso, men kanske inte riktigt vad jag hade väntat mig. Jag hade nog sagt någonting annat som sista hälsning till mitt barnbarn, men farfar var helt klart en speciell människa.
Är du lönsam, lille Kallentoft?
Annina Rabe i SvD 19 januari 2013
Yrkesnormen är en företeelse som emellanåt gör sig påmind. Inte sällan visar det sig bland kvällstidningarnas enkäter, där det ofta ställs frågor som är jobbrelaterade men där svarsalternativen ytterst sällan låter dig svara att du faktiskt saknar arbete. I dagens samhälle är det så självklart att du har ett arbete att du helt enkelt inte existerar om du är arbetslös eller av annan anledning saknar sysselsättning. Att ha ett arbete är en statusmarkör i dagens samhälle, och då säger det ju sig självt att många av de som har ett arbete vill kunna ståta med detta. Vem vill inte känna att man har status, liksom? Och vad som är status varierar givetvis från tid till tid. I dagens samhälle ger arbete status.
I det här inlägget vill jag dock i huvudsak belysa kulturskribenten Annina Rabes påstående i sin recension av Mons Kallentofts senaste bok Food junkie, som inte är någon deckare utan en självbiografisk bok som handlar om hans matmissbruk. Vad är det med kulturskribenter och yrkesnormen egentligen? Det är få gånger en så djup skiljelinje mellan de som har arbete och de som inte har arbete skissas upp som när man läser en artikel av en kulturskribent. Det känns som att de hela tiden vill ställa dig den klassiska frågan Är du lönsam lille vän? Rabe vill veta om Kallentoft är lönsam, för henne är det viktigare än att skriva om det som han valt att ta upp i sin bok. Själv utgår jag ifrån att Kallentoft i likhet med många andra svenska deckarförfattare gjort sig en förmögenhet på sitt skrivande och lämnar den frågan helt därhän. Det intresserar mig inte.
Själv är jag inte det minsta lönsam, i alla fall inte som mitt liv ser ut just nu. Men jag skäms inte det minsta för det eftersom jag har kämpat och arbetat och har betalat skatt helt i sin ordning, och jag har definitivt inte valt att mitt liv ska se ut som det gör just nu. Dock drömmer jag fortfarande om att en dag kunna försörja mig själv igen och kunna bygga upp en förmögenhet på mitt skrivande (eller min musik) på samma sätt som Mons Kallentoft gjort. Att jag i dagsläget är fullständigt oförmögen att försörja mig själv betyder inte att jag på något sätt har givit upp mina drömmar och utgår ifrån att resten av mitt liv kommer att se ut på samma sätt som det gör idag. Att mitt liv har kraschlandat på grund av mina hälsoproblem kan trots allt innebära en början på någonting nytt.
Mannen som inte gav sig
Läste den här nyheten i Expressen, om den 91-årige korsordsmakaren John Graham som med hjälp av svaren i sitt korsord meddelade världen att han drabbats av obotlig strupcancer och endast har en begränsad tid kvar att leva. Citerar några rader från artikeln:
John Graham tänker dock fortsätta göra korsord så länge han kan. Men han har inga planer på nya korsord som handlar om sjukdomen.
– Det här är en engångsföreteelse, eftersom jag inte riktigt vet vad mer som finns att säga, säger John Graham.
Det där är stort på flera sätt. Den 91-årige dödssjuke mannen tänker alltså inte sluta konstruera korsord trots att han är så pass sjuk. Och trots att han både är så pass gammal och så pass svårt sjuk inser han att det finns mer i livet än sjukdomar och att oroa sig över framtiden. Det är en lärdom som fler av oss borde ta del av. Att vara sjuk är en dålig hobby är något jag ofta brukar upprepa, och John Graham har definitivt fattat vad jag menar. Sådär ska det se ut! Hoppas att John får fortsätta konstruera korsord länge till.
Uppdatering: John Graham avled den 26 november 2013.
Ännu ett år
Så har ännu ett år lagts till handlingarna. Jag kommer inte att minnas 2012 som Året då allting hände, men trots allt har det långt ifrån varit mitt sämsta år. 2012 har blandat himmel och helvete på de mest oväntade sätt. Det positiva som hänt under året var att jag för första gången fick känna mig som en riktig författare i och med att jag dels fick höra min novell Den som passerat skymningen inläst som talbok och dels att jag fick min livs första recension av romanen Skuggan över Dianor. Utöver detta har jag under året lyckats skriva inte mindre än två romaner, både Elden som befriar samt NaNoWriMo-romanen Solens yttersta dom. Med tanke på att det var första gången sedan 2009 som jag färdigställt en roman är jag definitivt nöjd. Mitt musikskapande började även se en ny vår.
2013 hoppas jag dock trots allt ska bli Året då allting hände. Det känns som att förutsättningarna finns. Jag kommer att göra ett nytt försök att få något av mina manus antaget av ett förlag. Dessutom kommer jag att satsa ännu mer på min musik. Fantasyn börjar bli allt mer populär, och den elektroniska dansmusik jag skapar hade ett bra år i år, inget talar för att 2013 kommer att bli sämre. Det känns som att förutsättningarna att äntligen nå någonstans är bättre än någonsin. Jag har en del emot mig, men jag har aldrig låtit någonting hindrat mig tidigare så varför skulle något få hindra mig nu …?
Gott Nytt År till er alla, och tack för att ni läser min blogg! Vi hörs igen 2013!
God Jul!
God Jul allihop! Tack för att ni läser och kommenterar min blogg. Idag bjuder jag på en länk till låten Share this day med Josh Kelley. Den är ledmotiv från filmen Mickey’s Twice Upon a Christmas (2004), och en vansinnigt vacker jullåt. Den hade varit värd att bli en riktig hit, men finns konstigt nog inte utgiven annat än i filmen. Så märkligt kan det vara.
Glöm inte att livet handlar om att hela tiden skaffa sig nya upplevelser och nya minnen, inte bara att leva på gamla minnen!
Clouds av Zach Sobiech
Om du fick veta att du endast hade några månader kvar att leva, vad du skulle du då göra? 17-årige Zach Sobiech, som lider av obotlig cancer, valde att spela in ett album från vilket alla intäkter går till cancerforskning. Förutom att det alltid känns lika upplyftande att höra om personer som vägrar ge upp sina drömmar på grund av sin hälsa är Clouds dessutom en vansinnigt bra låt som jag gärna delar med mig av! Finns det någon rättvisa i världen borde den här fantastiska låten bli en världshit.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg: Att ge upp sina drömmar på grund av sjukdom är som att kliva av tåget mitt ute i skogen.
En okänd välgörare
Såhär i veckans (troligtvis) sista blogginlägg vill jag passa på att tacka den vänlige (men okände) själ som skickade mig ett så fint julkort på vilket det bland annat stod Du bringar glädje till många. Keep up! Vem du än är som skrivit det så ska du veta att jag blev så glad att jag nästan blev tårögd, tusen tack! Det är såna gånger det verkligen känns roligt att blogga.
Och du hade givetvis valt helt rätt motiv på kortet! 😉
Yrkesnormen i litteraturen
Jag har tidigare skrivit ett inlägg där jag beskrev den så kallade yrkesnormen, normen att varje människa ska ha ett specifikt yrke. I ett land som plågas av höga ohälsotal och där arbetslöshet har varit ett stort problem under åtminstone 40 års tid finns det enligt min mening inget utrymme alls för någon norm som säger så. Alla människor har inte ett jobb som man går till på morgonen. Somliga är arbetslösa, andra deltar i någon form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd (Fas 3, en av landets ”största arbetsgivare”, räknas i min värld inte som ett ”yrke”, sedan är andra fria att inte hålla med mig), och ytterligare andra lider (precis som jag) av svåra hälsoproblem som gör att man inte kan arbeta. Kort sagt finns inget utrymme för någon yrkesnorm.
Intressant att notera är hur två nyutkomna böcker belyser problematiken. Den ena boken, Skitliv av Victor Bernhardtz, verkar hålla med mig om problematiken. Den handlar om unga vuxna och deras svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden. Jag har inte läst den, men om man får döma av SvD:s recension tycks den vara ett grundskott mot yrkesnormen (som dock troligast lär överleva, det verkar finnas gott om personer som vill hålla den vid liv).
Den andra boken jag syftar på, Det känns konstigt att vakna i sin egen säng av Sophie Adolfsson är dock ett sådant exempel där både boken och Elise Karlssons recension visar vilket problem yrkesnormen faktiskt är. Redan i recensionens andra stycke nämner Karlsson att bokens huvudperson arbetar som publikvärd på Dramaten. I det korta porträttet över författaren som publicerats i anslutning till recensionen nämns redan i andra meningen att författaren arbetar som publikvärd på Dramaten (precis som bokens huvudperson). Läser man recensionen i dess helhet får man dock intrycket av att huvudpersonens yrke inte verkar utgöra någon bärande del av handlingen i boken, vilket får mig att undra varför man då ger författarens och huvudpersonens gemensamma yrke en sådan framskjuten plats i recensionen? Jag hittar ingen förklaring till det. Det tycks mig som att det är yrkesnormen som gör sig gällande igen. (Varför jag valde att ta med den här boken och recensionen av den i det här sammanhanget är för att den är ett dagsaktuellt exempel som visar på problemet med yrkesnormen.)
Hur har jag själv hanterat yrkesnormen i mina manus, kanske någon undrar? Jag skulle kunna skriva ett helt långt blogginlägg bara om det (och det kommer säkert senare), men jag nöjer mig med att konstatera att redan i mitt första helt färdiga manus, Skuggan över Dianor, förekommer karaktärer som saknar yrke och som på grund av detta tar till desperata åtgärder. I båda de romaner som jag skrivit under året, Elden som befriar och Solens yttersta dom, förekommer karaktärer utan yrke, och med liv som av den anledningen blir mycket komplicerade, på centrala platser i handlingen, och temat återkommer fler gånger i mina manus. Jag är även på gång att skriva en ny roman där avsaknaden av yrke utgör ett bärande tema. Någon yrkesnorm har med andra ord aldrig funnits i min värld.
Arbetarlitteratur är ett välkänt begrepp inom litteraturen. Jag blir gärna känd som den som gav Inget yrke-litteraturen ett ansikte, för den litteraturen behövs definitivt. Yrkesnormen behöver ifrågasättas, den har nämligen tjänat ut sin roll. Kan vi inte istället bara fråga varandra ”Hur vill du beskriva dig själv och ditt liv?” och låta personen som får frågan själv avgöra om yrket/sysselsättningen (eller bristen på densamma) är relevant i sammanhanget. Många är stolta över sina yrken, men många skäms över att behöva berätta att man inte har något yrke och vill hellre berätta andra saker om sig själv. Låt dem då göra det!
(För att inga missförstånd ska uppstå vill jag dock betona att jag inte talar om människor som inte vill arbeta, utan människor som inget hellre vill men som helt enkelt inte släpps in på arbetsmarknaden, alternativt har för dålig hälsa för att kunna arbeta. Den gemensamma nämnaren är inget yrke. Personer som själva väljer att inte försöka hitta arbete faller utanför ramen för den här diskussionen.)
Svenska tvångstankar
En sak i det här landet som är ungefär lika förutsägbart som regn på midsommarafton är att gammal, föråldrad teknik närmast tvångsmässigt måste romantiseras. Den här gången är det det gamla otyget ”tjock-tv” som får sin lovsång sjungen av DN:s Hanna Fahl i den här krönikan. Eftersom Fahl glömde nämna att det faktiskt även finns fördelar med platt-tv så tänkte jag ta mig friheten att nämna några sådana. (Utöver det faktum att den vanligaste typen av platt-tv, LCD-tv, drar mindre ström än en tjock-tv, vilket är en fördel både ur miljöhänsyn och med tanke på elräkningen.)
Jag tror att de flesta av oss någon gång har sett på tv när kameran har råkat filma en bildskärm till en dator. Är det en tjockskärm så flimrar den. Är det en platt bildskärm så flimrar den inte. Det där flimrandet som du ser kommer sig utav att bildröret i bildskärmen ritar upp bilden. I vanliga fall ser du inte när bildröret ritar upp bilden, men sitter du framför en tjock bildskärm till en dator stirrar du på när det flimrar 75 gånger i sekunder. En tjock-tv flimrar 50 gånger i sekunder (25 bilder i sekunden som ritas upp i två omgångar, först udda rader och sedan jämna). En platt-tv (och likaså platt bildskärm) flimrar inte. De har inga bildrör som ritar upp bilden utan bygger på annan teknik.
Under åren med tjock-tv/tjock bildskärm led jag av mer eller mindre ständig migrän. Efter att alla tjocka skärmar obönhörligen åkte ut från mitt hem för snart fem år sedan har jag inte ens haft ett migränanfall per år (tidigare var det flera i veckan). Varje gång jag utsätts för en tjock-tv eller tjock bildskärm dröjer det inte länge innan tendenserna till migrän åter gör sig påminda. Att stirra rakt in i någonting som flimrar 50-75 gånger i sekunden var inte nyttigt för mig. Att gå över till teknik som inte flimrar gav mig ett helt nytt liv! Och jag tittar gladligen på ”ful-tv” för att slippa migränanfall som gör att jag kräks och emellanåt blir närmast svimfärdig. (Läs mer om bildrörsflimmer här.) (I övrigt vill jag gärna påpeka att jag aldrig någonsin har störts av bilden på en platt-tv, tvärtom har det blivit roligare än på länge att titta på tv!)
Jag har pratat med fler människor som också mått dåligt av bildrörsskärmar, och för vilka platta tv/bildskärmar har varit en räddning. Men när gammal teknik tvångsmässigt ska romantiseras glömmer man gärna fördelarna med den nya tekniken. Och Fahls krönika gav mig ytterligare en anledning att ogilla hipsters. Stenåldern får ni ha för er själva, jag föredrar framtiden!
Var det inte text det handlade om?
- 2010: Det gick inte i år, men nästa år ska jag i alla fall besöka bokmässan!
- 2011: Det gick inte i år heller, men nästa år ska jag i alla fall besöka bokmässan!
- 2012: …
Nej, det blir det ingen bal på slottet för mig i år heller. Förutom att det är alldeles för långt mellan Kiruna och Göteborg och resan därför blir alldeles för dyr sätter även hälsan käppar i hjulet. Självklart hade det varit jättekul att kunna träffa mina skrivarvänner och få diskutera skrivande, och litet av varje, men eftersom jag inte har fått fram ett ljud sedan i maj blir det aningen komplicerat. Du skulle få ut mer av att läsa en serietidning än att träffa mig, såvida du inte kan teckenspråk. Och även med teckenspråk är det svårt att föra en mer avancerad konversation än Hur mår du? Jag mår bra. Mor är rar. (Som bekant har jag även problem med mina händer, vilket även det begränsar mina möjligheter att kommunicera.)
Jag nämnde för en av mina vänner att jag drömmer om att bli den förste (i alla fall så vitt jag vet) som egentligen inte kan prata som håller föredrag på bokmässan. Den drömmen kommer jag fortsätta ha kvar. Jag har ju inte en tanke på att ge upp drömmen om att bli författare. Givetvis drömmer jag om att jag nästa år vid den här tiden har fått antingen Elden som befriar eller något annat projekt utgivet, och att jag får hålla föredrag antingen om den eller om något annat. Men jag begriper ju att det inte är realistiskt eftersom jag inte kan prata. På grund av det öde som drabbade mina stämband har text blivit mitt primära sätt att kommunicera, men då har man ju inte så mycket på bokmässan att göra, dessvärre. Där är pratandet viktigare än det skrivna ordet. Därför kan jag tyvärr inte säga annat än att nästa år blir det nog inte heller någon bokmässa för min del.
Att signera böcker (om jag skulle ha turen att få någon utgiven) är tyvärr inte heller att tänka på. Min vänsterhand fungerar tillräckligt bra för att skriva min namnteckning på enstaka myndighetspapper. Men jag tror ändå, trots alla dessa problem, att jag skulle ha någonting att säga om jag fick möjlighet. Drömma får man som sagt alltid göra.
Är det inte text det handlar om? Nej, på denna fest för de lyckligt lottade är det viktigaste att du kan prata. Det där med text är såklart inte lika viktigt.
R.I.P. Johnny Munkhammar
Möttes i morse av nyheten att riksdagsledamoten Johnny Munkhammar avlidit till följd av cancer endast 37 år gammal. Han var i likhet med mig statsvetare och mycket intresserad av samhällsfrågor. Jag är inte säker på att vi delade alla åsikter, men det fanns en annan sak som dessvärre förenade oss. Vi var båda unga men drabbades av svåra sjukdomar. Johnny lät dock inte sjukdomen styra över hans liv utan fortsatte vara aktiv in i det sista. Ingen hade nog klandrat honom om han dragit sig tillbaka den sista tiden i livet, men han valde att inte göra det.
På samma sätt har jag också resonerat. Trots att min sjukdom gjort mig stum, gjort mig rullstolsbunden och gjort att finmotoriken i händerna närmast försvunnit har jag ändå inte velat dra mig tillbaka och sluta med allt som jag gjorde tidigare. Jag hade ett mål och en dröm, och trots att livet och min egen kropp motarbetat mig så är drömmen densamma, att nå ut med mitt skrivande och förhoppningsvis en dag kunna kalla mig författare. Att överge alla drömmar skulle kännas som att kliva av tåget mitt ute i skogen. Jag vill sitta kvar tills tåget ankommer slutstationen!
Vila i frid, Johnny Munkhammar. Det finns ingen rättvisa i att unga människor mitt i livet ska behöva ryckas bort på det här viset. All heder för att du in i det sista vägrade låta sjukdomen kontrollera ditt liv!
Hur skulle det se ut?
Nej, det är inte jag som ställer mig frågan i inläggets rubrik, utan Carl-Johan Vallgren, när han i en intervju med DN kom in på ämnet att gråta till sitt eget skrivande. Jag citerar härifrån:
Gråter du aldrig?
– Gråter? När jag skriver? Hur skulle det se ut?
Vallgren skrattar och gör en avfärdande gest med armen.
Jag tänker inte ge mig in på att försöka förstå varför han inte gråter medan han skriver, jag kan bara konstatera att jag har gråtit floder medan jag skrivit, i synnerhet Det magiska förbundet. Fjärde delen, med namnet Kristalltornet, är en orgie i krossade drömmar och förhoppningar, och en närmast klaustrofobisk skildring av hur en människas liv enkelt kan raseras (inte helt olikt hur mitt eget liv har sett ut emellanåt). Jag grät massor medan jag skrev och redigerade den. Det var nästan likadant med den avslutande delen i samma serie, Den eviga drömmen. På slutet dödas en av seriens huvudpersoner. Den scenen fick mig att gråta otaliga tårar medan jag läste upp den för min fru.
Ärligt talat räcker det nästan med att jag tänker på repliken Nej Elio, det är inte jag som ska återvända hem, utan du (från Kristalltornet) för att jag ska börja gråta. Men det är ju förmågan att gråta som visar att man är människa och har känslor. Carl-Johan har nog säkert gråtit i andra sammanhang.
Första gången jag kallats författare
Egentligen är det ingen stor grej, men för första gången har jag blivit kallad författare. Det hela handlade om att jag svarade på en enkät som Frida Arwen Rosesund, eldsjälen bakom Mörkersdottir Förlag sammanställt (läs mer här). Enkäten handlade om hur man som skribent går till väga när man skriver. Jag blev ytterligt förvånad när jag såg enkätens sammanställning, en snyggt utformad broschyr med rubriken 18 svenska författares skrivvanor. Och det var inget dåligt sällskap jag hamnade i, bland de övriga som svarat på frågorna fanns kända fantasyförfattare som Pål Eggert, Maria Turtschaninoff, Bertil Mårtensson, Erik Granström, Anders Blixt samt Caroline L. Jensen. Det var verkligen hedrande att hamna i ett sådant sällskap! Men även om titeln antydde att alla medverkande var författare kallar jag mig inte författare. Dit har jag lång väg kvar. Än så länge är jag skribent, och inget fel i det. (Läs gärna om mitt resonemang kring titeln författare här.)
Mars 2012 var verkligen en rolig månad att vara skribent. Utöver att nämnda publikation utgavs fick jag även för första gången höra en av mina texter inläst som talbok samt att jag fick min livs första bokrecension. Det kommer att bli svårt att toppa en sådan månad!
Björn Ranelid
Jag är inte en av dem som kommer att sitta bänkad framför finalen av Melodifestivalen ikväll, eftersom det var många år sedan jag slutade titta på den tävlingen. Dock tycker jag att det är intressant att Björn Ranelid faktiskt tog sig dit. Jag trodde inte att en person som han, som aldrig dragit sig för att framhålla sina kvalitéer, skulle ha en chans i ett sånt sammanhang. Man kan lyckas som författare på det viset (det finns det flera exempel på, vi bokläsare verkar vara förlåtande med sånt), men som artist i Melodifestivalen? Jag var tämligen säker på att han snabbt skulle få känna på det klassiska ”Du ska inte tro att du är något!”, men jag hade fel, och ibland är det faktiskt skönt att ha fel.
Många förfasar sig över att en författare ställer upp i en musiktävling. Men själv förfasar jag mig lika mycket över artister som får för sig att bli författare. Bokskrivandet verkar vara det klassiska som många kändisar tar till när man känner att man måste vara känd för mer än en sak. Har då inte den som gjort sig känd som författare också samma rätt att bli känd för någonting annat? Han är knappast någon ny E-Type (för att göra en uppenbar jämförelse), men han har all rätt att prova på någonting nytt. Och i min värld är det fullt tillåtet att tycka att något man gör faktiskt är bra.
Påhoppen mot honom har haglat genom alla möjliga kanaler. Man kan undra om hans belackare mår bättre när de får vräka ur sig sin bitterhet. Då jag själv utsattes för svår mobbing under i princip hela min skoltid får jag bara en klump i magen. Påhoppen mot Ranelid har varit lika utstuderade som mobbing brukar vara. Man väljer verkligen ut sitt offer. I det här fallet var offret tacksamt i och med att Björn knappast är den författare som är mest populär bland övriga kulturmänniskor. Det är lågt! De som gör detta är definitivt inte människor som själva vet hur det känns att få sina liv förstörda genom mobbning.
Stå på dig, Björn. Din låt var knappast tävlingens bästa, men du har all rätt att tävla, och, framför allt, du har all rätt att finnas!
(Värt att notera i sammanhanget är att han enligt den här artikeln riskerade att diskas på grund av att hans text innehåller strofer som använts tidigare. Mycket egendomligt resonemang. Om alla låtar i den där tävlingen som innehåller element som någon gång i något sammanhang använts tidigare skulle diskvalificeras skulle det nog inte bli så många låtar kvar …)
Ibland blir det fel
Ibland går det helt enkelt inte som planerat, men de flesta av oss människor är mycket dåliga på att erkänna det. När en favorittippad person i ett OS kommer näst sist bortförklaras det gärna med att det hela ”gick som planerat” eller något liknande. I stort sett aldrig talas det om att det har skett ett fiasko. Därför blev jag så glad när jag läste den här artikeln på Aftonbladets hemsida angående Charlotte Perellis misslyckande i lördagens Melodifestival. Jag är inte på något sätt skadeglad, men jag blev både glad och rörd när jag läste följande uttalande som hennes manager Staffan Jordansson gjorde:
Det gick inte hem i stugorna. Men det är allas fel att det inte funkade, vi, låtskrivarnas … Vi har helt enkelt gjort ett för dåligt jobb […]
Det som gjorde mig glad är att Jordansson så öppet och förbehållslöst faktiskt erkänner att det hela inte gick som planerat, trots att vi talar om en artist som vunnit tävlingen två gånger, och europafinalen en gång. Alla misslyckas vi ibland, själv skulle jag nog kunna skriva en hel bok om alla gånger jag misslyckats med olika saker (för att inte tala om mina misslyckanden när det gäller att få mina böcker utgivna …) Det är mänskligt att misslyckas, och därför måste man kunna erkänna att ”det här var ett misslyckande”, inte ha en bortförklaring redo för varje möjligt utfall som inte är klockren framgång. Det rakryggade uttalandet förtjänar att lyftas fram, så talar ett proffs! Inte ens en stenrik och mycket framgångsrik person som Charlotte Perelli lyckas hela tiden. Det hela blev ännu bättre av Charlottes eget uttalande, som går helt på tvärs gentemot liknande uttalanden som gjorts tidigare av hennes artistkollegor:
Jag kommer inte att ställa upp nästa år direkt, men man ska aldrig säga aldrig.
Jag kan nämna flera namn på kända artister som efter liknande misslyckanden utlovat att de aldrig mer kommer att ställa upp. Jag hade absolut inte väntat mig att hon skulle säga så, men det är stort att säga så. Normen är att säga ”allt gick som planerat”, ”alla gjorde rätt” och liknande. Det är sällan någon såhär förbehållslöst och rakryggat medger att något gått fel. Tänk om fler kunde ta efter! Det är en mänsklig rättighet att inte lyckas med allt man gör, och det är en mänsklig rättighet att inte behöva låtsas som att ett fiasko egentligen är en succé.
Uppdatering 120228: Läs gärna den här artikeln, om TV4:s svenska version av The Office, för ett alldeles utmärkt exempel på hur det kan se ut när man inte vill medge att något har gått fel.
Några tankar på Alla hjärtans dag
Alla hjärtans dag har genom åren varit en mycket kluven dag för mig. Jag minns alltför väl högstadiet och gymnasiet där man, av oklar anledning, kunde köpa rosor åt någon, vilka sedan delades ut till dem som fått rosorna. Somliga killar på skolan hade famnen närmast full med rosor. Jag, och många andra, fick aldrig några rosor. Det rådde aldrig någon tvekan om vilka som var populära och vilka som tillhörde ”utegänget”. Det kändes som ett mycket utstuderat sätt att sortera människor i olika kategorier, bra och dåliga.
Anledningen till att jag skriver det här inlägget är att jag har förstått att den avskyvärda traditionen fortfarande förekommer (även om den så bara förekommer på en enda skola är det illa nog!). Det behövs inte fler saker som får människor att känna sig utanför, fler saker som ger unga människor känslan av att inte duga till. Den som vill ge rosor till någon kan faktiskt göra det utanför skoltid. Jag ångrar verkligen att jag inte sa ifrån om det där redan under min skoltid, men då var jag allt för upptagen att fundera över varför jag inte tillhörde den lyckliga skaran som fick rosor. Risken hade troligtvis även funnits att jag fått veta att ”Det där tycker du bara för att du inte får några rosor själv!”, eftersom folk kan vara ganska obarmhärtiga emellanåt (vilket jag lärde mig efter många års mobbning i skolan).
Idag är jag lyckligt gift, och jag och min fru har under alla våra år tillsammans firat Alla hjärtans dag lika noga som vi firar födelsedagar och julafton. Men minnena av rosorna som delades ut i skolan finns fortfarande kvar. Jag lider med alla dem som inte fick någon ros idag. Livet är nog jobbigt som det är utan att någon behöver ännu fler anledningar att känna att man inte duger till!
Man kan aldrig vara nog tydlig
Har just fått ett påhopp om att jag ”kommer med tvärsäkra råd om hur det ska vara och hur du själv gör innan du skickar till förlag.” Uppenbarligen kan man aldrig vara nog tydlig. Jag kan inte ge några allmängiltiga svar på något, utan jag kan bara svara på hur jag brukar göra, och jag tycker även att jag brukar vara ganska tydlig med att det handlar om hur jag gör, jag har mig veterligen aldrig påstått att jag sitter inne med några universella sanningar.
Det hör till sakens natur att man, när man diskuterar olika saker, oftast utgår ifrån sig själv. Jag trodde i ärlighetens namn inte att det var något konstigt. Och jag har varit mycket noga med att aldrig säga ”du har fel!” till någon bara för att den personen inte tycker precis som jag. Jag skriver vad jag själv tycker (om inte annat anges), och som det står i min presentationstext (”Om mig”) brukar jag vara noga med att motivera varför jag tycker så (eftersom en åsikt som man inte kan motivera ens för sig själv blir ganska poänglös).
Jag hoppas att det hela är klarlagt nu, att jag inte sitter inne med några allmängiltiga sanningar som gäller för allt och alla! Men jag har i ärlighetens namn svårt att tro att ni som regelbundet läser min blogg någonsin har trott det. Ni är många som fört fram avvikande åsikter i era kommentarer, och har jag någonsin haft problem med det …? Tvärtom brukar jag tycka att era avvikande åsikter är riktigt intressanta.
Det var lite komiskt förresten att orden ”skickar till förlag” dök upp i påhoppet, jag har inte skickat något manus till något förlag på flera år och har heller inga direkta planer på att göra det.
(Fel veckodag för sånt här, men vad ska man göra …?)
Johan Lindback 